Jag väntar på ÄD som kommer att ske i början av september, så jag är kanske inte rätt person att svara på din fråga egentligen..men jag har ändå funderat mycket på det själv och kommit fram till att jag är säker på att det kommer att kännas som mitt och min mans barn helt och hållet. Dock alltid med en stor tacksamhet i bakgrunden till den ängel (donatorn) som bidrog till att göra det första steget i barnets liv (befruktningen) möjlig. Jag tror att iom att man som kvinna får uppleva hela graviditeten (bortsett då från den första befruktningsbiten) i sin egen kropp, att barnet växer där och föds genom den, så kommer jag att känna mig som 100% mamma till detta barn. Det donerade ägget är ju inte ett färdigt barn, utan EN (jätteviktig) cell, som ges chans till liv tack vare tre personer: donatorn, samt de blivande föräldrarna. Ett liv som inte skulle ha funnits annars. Genetik är visserligen viktig, men det är inte allt. Man kan känna en själslig samhörighet med människor som man inte är det minsta släkt med (delar genetiska band med) och man kan känna mycket liten samhörighet med människor som står en genetiskt nära. Så för min egen del så tänker jag som så att det är kärleken till barnet som så att säga "skapar" föräldern, vare sig föräldern är genetisk/ biologisk förälder eller har adopterat. Jag tror att för min del kommer jag ej att känna någon slags sorg (inte mina gener), eller tycka att det inte är riktigt mitt barn utan istället som 100% förälder -- med en tacksamhetens tanke i bakgrunden till den fantastiska kvinna som ställt upp och gjort det möjligt för ett infertilt par som oss att få uppleva föräldrarskapet! Vilket vi starkt hoppas på...