Flyttas vidare i systemet trots otillräckliga kunskaper?

Det är en mycket konplicerad fråga. Vissa skolor kan sätta in resurser och stötta och hjälpa oavsett vlken klass eleven går i. Då kan det vara jättebra att barnet får följa sina kompisar vidare och man stöttar i klassen/gruppen i stället. Sedan finns det tyvärr skolor som inte "ser"/inte har resurser på rätt sätt och då kanske barnet inte får rätt stöttning. Då måste man gå på rektor och kräva!
Jag jobbar själv på gymnasiet och kan tänka mig att dessa frågor är viktigare i grundskolan, men om jag tittar på vad vi brukar göra med elever som inte klarar det vi gör på vårt program, så är det nästan alltid så att de får gå kvar i sin klass (om det är det de önskar) och så sätter vi in alla klutar för att ge rätt hjälp.

Det är ju lite annorlunda på gymnasiet: man går bara tre år, man hinner bli myndig och får bestämma själv under tiden, det är ganska vanligt att folk hoppas av/byter program osv så det är inte så "tabu" om man väljer att byta.

Min slutsats är att det oftast är viktigare att man får gå ihop med sina kompisar och får hjälp där man är, än att flytta på eleven till ny klass/grupp där eleven ev känner sig "dålig", att man inte klarade det man skulle klarat av och därför var tvungen att byta klass. Mår man bra socialt hjälper det skolarbetet, men inte tvärtom.

Jag håller med Såärdet. Att flyttas ner en årskurs upplevs som ett enormt misslyckade för eleven, och då kommer ambitionen att jobba för att nå målen knappast vara hög. Om man dessutom berövas den sociala tryggheten (kamrater, lärare osv) blir det hela ännu värre.

Visst kan man inte skicka barn vidare i systemet med helt otillräckliga kunskaper, men enligt mig bör grundregeln vara att så långt det är möjligt stötta och hjälpa eleven där denne befinner sig. Att gå om en årskurs bör vara det absolut sista alternativet. Ett svek mot barnen skulle vara att säga "Du har inte tillräckliga kunskaper för att gå vidare" utan att först ha prövat alla andra alternativ för att hjälpa eleven.

Men om ett barn tex börjar åk 7 och av pedagogerna bedömas vara på åk 4-nivå, då är det ju något fel. Sådant förekommer och jag tycker att man sviker barnet. Hur ska han/hon kunna hänga med i undervisningen när nivån är så markant lägre än kompisarnas? Eller om man börjar åk 4, men bedöms vara på åk 1-nivå?

Man kan ju knappast låta en tio-åring börja i ettan eller en 13-åring i fyran. Det händer ju ganska ofta att invandrarbarn som kanske inte gått i skola öht börjar i den svenska skolan. Man sätter ju inte alla i åk 1 för det. Då är det snarare upp till skolan att erbjuda extra stöd så att eleven kan ta igen det som behövs. Kanske en mindre studiegrupp? Eller sär/specialskola?

Det är inte helt ovanligt att barn är på en nivå som ligger flera årskurser under den de går i, åtminstone i något/några ämnen. Som de andra skriver ger man i första hand extra stöd i den klass som eleven går. Delvis för att eleven kanske ändå inte hade kunnat hänga med klassen under, dels för att det sociala är viktigt.

Tänk om ditt barn har koncentrationssvårigheter och dyslexi, skall det då behöva gå om ettan tre gånger...? Det kommer inte att göra det lättare för barnet att lära, tror jag.

Om ett barn har de svårigheterna som du utgår från rakt igenom i sina kunskaper beror det på begåvningen och dess begränsning. Ditt resonemang skulle innebära att vi skulle ha barn som aldrig tilläts sluta skolan för att de helt enkelt inte någonsin når kunskapskraven. Skolan har skyldighet att möta varje enskilt barn där det befinner sig. Således spelar det ingen roll vilken årskurs du går i. Björklunds utopi om att alla ska bli godkända i grundskolan kommer aldrig att fungera. Vi har barn i spannet från IQ70-100 som har stora svårigheter att bli godkända. Skolan ska sträva efter att dessa barn når så långt de kan men vi måste vara realister . Var nyligen och lyssnade på Eva Tideman och hon hänvisade till forskning som visar på att få barn är betjänta av att gå om någon klass ur kunskapshänseende. De blir förstora och saknar därmed även det sociala sambandet.

Som lärare på högstadiet, så vet jag att det är ganska vanligt fenomen att eleverna bara slussas vidare. Vad det beror på låter jag vara osagt, men jag har mina teorier. Det är alltid lättare att skjuta på problemen, och låta andra ta över helt enkelt. Eller så handlar det om bristande resurser i skolan (inte direkt någon nyhet!). Det finns helt enkelt inte den hjälp som behövs. Sen krävs det också en bra övergång mellan olika stadium, att det blir en bra överlämning helt enkelt. Och den ser ut på många olika sätt (jag har jobbat på flera olika skolor). På en del skolor fungerar överlämningen väldigt bra, och på andra fungerar den i princip inte alls. Det är jätteviktigt att man som lärare i åk. 7 vet var eleven befinner sig kunskapsmässigt, och att ta del av vilka ev. extra resurser/stödåtgärder som är insatta för just den här eleven tidigare för att helt enkelt kunna möta eleven där den befinner sig.

Att gå om och gå om och gå om är ingen bra lösning, det brukar inte leda någonstans oftast. Den bästa lösningen är att sätta in de resurser som finns/behövs och jobba utifrån det. Men det är ibland i den bästa av världar... (Som lärare känner man sig aldrig 100% tillräcklig tyvärr!)

Mintmint: att det är lättere att skjuta på problemet låter som en lite väl lätt orsak , en vanlig kommentar från högstadiet tycker jag. Välkommen ner på låg och mellan med dina andra orsaker som de mest troliga orsaken till sviktande resultat. I min bekantskapskrets är vi 7 lärare på olika stadier och skolformer och inte en av oss har jag någonsin hört säga: -Äh jag skickar upp Kalle så får de ta det på nästa stadium... Välkommen till en klass på dryga 20 barn med diverse svårigheter, rent statistiskt sett, som ensam lärare. Du ska möta varje enskilt barn, lära de läsa, skriva och räkna i sin takt, samtidigt fostra och skapa gruppanda. Den största faran i dagens skola är inte slappa lärare utan goda nog kunskaper, utan för få lärare med förmycket arbetsuppgifter vilket jag tror du samtycker med.
Jag har arbetat över alla stadier och är nu i särskolan, hög och gymnasium, så jag tror jag vet vad jag skriver om  

20? På högstadiet har vi närmare (ibland över) 30 barn i varje klass. Då finns det inte en sportmössa att hinna med barn som kommer med otillräckliga kunskaper. Låta dem vara hos speclärare? Jo, i en perfekt värld. Tyvärr måste vi prioritera och då får inte alla barn som borde hjälp. Tyvärr. Dock skrev jag tråden som förälder eftersom jag anser att elever med otillräckliga kunskaper tillåts ta alldeles för stor plats i klassrummet, på bekostnad av andra barn. Den svenska skolan behöver fler speclärare och större mod att faktiskt ibland säga "det här barnet flyttas inte upp i år". Det vore det rätta. Alldeles för många barn blir svikna, och det är tragiskt.

Nej, det är ju inte direkt så att man uttalar det högt. Men det förekommer, även om det många gånger är helt omedvetet. Det kan t.ex handla om att man inte är "överens" om vad eleverna ska ha med sig när de slussas vidare. Om man som lärare får en elev i åk. 7 och man förväntar sig att de ska ha med sig viss kunskap och de inte har det för att tidigare lärare anser att eleven ska tillgodogöra sig den kunskapen på högstadiet - då har man skjutit på problemet helt enkelt. (Men som sagt var, det behöver inte vara en medveten handling). Jag har fått elever i åk 7 som knappt kunnat läsa. Men det finns inga åtgärdsprogram etc. för eleven sedan tidigare, ingen överlämnande lärare som har uppmärksammat oss att det finns ett problem. Elever som inte klarar nationella prov i åk 5, men som ändå slussas vidare utan att uppmärksammas på att det kan finnas vissa svårigheter etc.

Någonstans i systemet finns det stora brister helt enkelt, när elever kommer till åk 9 och inte har med sig så mycket som de borde ha med sig. Jag hade en elev i åk. 9 som inte klarade av att skriva en text med stor bokstav och punkt efter varje mening. Varför har man inte med sig det sen tidigare? Var i "kedjan" borde man ha uppmärksammat detta?

Som 1-7 lärare så är det ofta att man rekommenderar elever och föräldrar att de ska gå ett extra år i samma årskurs m e n det är föräldrarna som bestämmer om det ska bli så.  Många gånger med de yngsta barnen väljer föräldrarna att ändå låta eleven gå upp i nästa årskurs pga att många tror att eleven ska ta igen tappad kunskap eller "mogna". Tyvärr finns det inte i dagens kommunala skola tillräckligt med speciallärare och specialpedagoger eller resurser i övrigt som kan se till att alla barn får det stöd de behöver. När de senare kommer upp i årskurserna blir oftast problemen bara större. Sen är där alltid de elever som klarar det galant i alla fall men de har oftast föräldrar som hjälper till och stöttar upp. Pedagogerna ser ofta problemen redan i årslkurs ett eller två och dokumenterar, kallar till EVK osv....

Håller med MIC.

Ja, det är ett svek mot ungarna. När de börjar nian så blir det skitsvårt för dem och krisigt som fan då de är så beroende av sina betyg för att komma in på gymnasiet. Så antingen får de gå om nian eller så får de gå ett introduktionsprogram på gymnasiet. Och ur en 15 årings synvinkel suger båda aternativen.