Anonym (Bortvald?)

Äldre 21 Jun 09:55

14 svar

leva ihop som separerade?

Min man har träffat en annan. Jag kan inte vara riktigt arg på honom för det känns som delvis mitt fel. Vi har glidit isär under lång tid och jag har inte gjort mer än han för att hitta tillbaka. Vi har varit för stressade, upptagna, trötta... Hela tiden haft ursäkter för att inte prata och ta tag i problemen. Och så dök då dennna nya kvinna upp. De träffades via jobbet, hade en del gemensamma arbetsuppgifter och behövde ses ofta pga det. De sågs även utanför arbetstid, men det var inget konstigt. Min man har aldrig jobbat 9-17, utan har ett ganska fritt jobb. Sista halvåret, drygt, har han varit borta mer och mer, men jag tyckte nästan att det var skönt. Vi bråkade så mycket när han var hemma. Till slut började jag själv fundera på separation. Kände mig redo att gå vidare.

Och så berättade han då om den här andra kvinnan och att han älskar henne. Och hela min värld rasade ihop. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle reagera så. Och när han såg hur ledsen jag blev så började min man också gråta. Sedan dess (tre dagar) så har vi gråtit hur mycket som helst tillsammans. Vi har suttit och hållit om varandra, pratat, gråtit igen. På något sätt har vi kommit varandra närmare än på flera år. Och det gör det hela ännu värre. Jag ser ju nu att den man jag en gång blev kär i finns kvar. Och att vi fortfarande har väldigt starka känslor fär varandra. Min man säger sig också vara överraskad över bådas reaktioner. Han hade trott att jag helt tröttnat på honom och kände sig också färdig med mig. Och så sitter vi där och gråter och inser hur mycket vi saknat att ha varandra nära. Önskar att vi gjort något innan det var för sent.

Nu har vi bestämt oss för att ta det lugnt över sommaren. Inte fatta några slutgiltiga beslut. Åka på semester tillsammans som vi planerat. Vi kommer heller inte att berätta något för barnen ännu. Om han - vilket är absolut mest sannolikt - fortfarande vill separera efter sommaren så funderar vi på att ändå fortsätta bo ihop ett tag, men som någon sorts "room mates". Vi har tillräckligt stort för att kunna ha var sitt rum. På sikt går det knappast, men i alla fall så länge att barnen får vänja sig vid tanken och att vi inte måste ut och stressköpa varsin lägenhet.

Han vet inte heller hur det blir med den kvinna han blivit kär i. Hon är också gift och har en lite komplicerad familjesituation där hon i princip skulle bli tvungen att bo i ett annat land än sina barn om hon ska kunna leva nära min man. I och med det är han inte säker på om hon kommer att välja honom eller närheten till barnen.

Om deras förhållande tar slut så känns det som en möjlig lösning att fortsätta bo ihop med min man. Inte som par, men som vänner. Kanske kan vi hitta tillbaka till varandra som man och hustru, men det vågar jag egentligen inte hoppas. Vi kan i alla fall finnas där för varandra och ta hand om barnen tillsammans.

Finns det någon som provat att bo ihop efter att egentligen ha separerat? Alltså mer än bara ett par månader medan ni letat andra bostäder? Går det? Just nu känns det som om jag mer än allt annat vill ha kvar min familj. Det känns även som om min man som vän, så som det varit de senaste dagarna, är värd att kämpa för. Om vi kan behålla den närhet vi har just nu så är det så oerhört mycket bättre än ingenting. Vi har levt ihop i nästan 20 år, i princip hela vårt vuxna liv, och jag vill inte bryta helt. Ska han leva med den andra så måste vi nog flytta isär, men vi har lovat varandra att ändå vara vänner. Men utan henne med i bilden, så kanske? Eller är jag bara naiv?

Anonym (samma sits)

Äldre 21 Jun 11:18

#1

Kunde varit jag som hade skrivit ts. Var med om samma sak för några månader sen. Vi gled ifrån varandra och han startade ett förhållande med en kollega. Jag kom på honom och vi bråkade och grät en helg. Vi bestämde då att vi skulle försöka bo ihop för barnens skull 4 år och 3 mån gamla. Det gick bra en period men jag mådde jättedåligt av situationen. Jag var hela tiden och är fortfande avundsjuk/svartsjuk på deras förhållande som han säger är avslutat men att de fortfarande är nära vänner. Det blev så att vi valde varsitt boende men ska åka på semester med barnen i sommar som varit bokad sen länge. Vet inte om jag vill åka men jag mår mycket bättre nu när jag inte har han inpå mig längre. Det kan bero på att jag älskar honom fortfarande men hans känslor för mig har svalnat och han har gått vidare. Men min dröm finns kvar att vi ska bli en hel familj igen

Anonym (Bortvald?) Trådstartaren

Äldre 21 Jun 11:54

#2

Anonym (samma sits) skrev 2011-06-21 11:18:48 följande:

Kunde varit jag som hade skrivit ts. Var med om samma sak för några månader sen. Vi gled ifrån varandra och han startade ett förhållande med en kollega. Jag kom på honom och vi bråkade och grät en helg. Vi bestämde då att vi skulle försöka bo ihop för barnens skull 4 år och 3 mån gamla. Det gick bra en period men jag mådde jättedåligt av situationen. Jag var hela tiden och är fortfande avundsjuk/svartsjuk på deras förhållande som han säger är avslutat men att de fortfarande är nära vänner. Det blev så att vi valde varsitt boende men ska åka på semester med barnen i sommar som varit bokad sen länge. Vet inte om jag vill åka men jag mår mycket bättre nu när jag inte har han inpå mig längre. Det kan bero på att jag älskar honom fortfarande men hans känslor för mig har svalnat och han har gått vidare. Men min dröm finns kvar att vi ska bli en hel familj igen

Kände du dig bitter och sviken? Det gör nämligen inte jag, eller i alla fall nästan inte. Även jag har ju varit på väg bort, om än bara i tanken. Det hade nog kunnat vara jag som föll för en annan. Så långt hade vi glidit isär. Dessutom slapp jag komma på min mans förhållande av en slump. Det var han som valde att berätta. Det betyder också en del.

Jag är svartsjuk, det går inte att komma ifrån. Jag vet exempelvis att han kommer att träffa den andra idag och det är inte kul, men jag tror att jag kan leva med det. Men jag vet ju inte hur det känns på lite längre sikt.

I vårt fall är det ju dessutom så att om de avslutar sitt förhållande så flyttar den andra förmodligen till ett annat land, så även om de fortsätter som vänner så ses de nästan aldrig.

Anonym (L)

Äldre 21 Jun 18:32

#3

Jag sitter i nästan samma situation, förutom att min sambo inte träffar någon annan. (vad jag vet??)

Vi bestämde för ett par veckor sen att avsluta vårat förhållande, men vi ska försöka bo ihop. Jag gör det för barnens 2 och 4 år (och min) skull. Vill inte att de små ska behöva flänga mellan oss. Han gör det nog främst för att han ska ha kvar sina travhästar och kvällsjobbet.

Sen är vår hus-och ekonomisituation lite pressad, så vi har ingen möjlighet att sälja huset. Det som känns jobbigt är att vårat hus bara har 2 sovrum och 1 vardagsrum, vilket är väldigt litet när man är 4 personer (5 när hans dotter är är). Det går liksom inte att komma ifrån varandra när båda är hemma. (fast han tillbringar mycket tid i stallet)

Vi ska iallafall försöka ha det så här ett tag, och som jag kände så kändes det som en sten som föll från bröstet när vi bestämde att avslutat förhållandet. Nu har vi ingen press på oss att det ska fungera, utan bara samarbeta kring det som behövs, sen kan vi göra precis vad vi själva känner för.

Anonym (Bortvald?) Trådstartaren

Äldre 22 Jun 10:12

#4

Anonym (L) skrev 2011-06-21 18:32:25 följande:

Jag sitter i nästan samma situation, förutom att min sambo inte träffar någon annan. (vad jag vet??)

Vi bestämde för ett par veckor sen att avsluta vårat förhållande, men vi ska försöka bo ihop. Jag gör det för barnens 2 och 4 år (och min) skull. Vill inte att de små ska behöva flänga mellan oss. Han gör det nog främst för att han ska ha kvar sina travhästar och kvällsjobbet.

Sen är vår hus-och ekonomisituation lite pressad, så vi har ingen möjlighet att sälja huset. Det som känns jobbigt är att vårat hus bara har 2 sovrum och 1 vardagsrum, vilket är väldigt litet när man är 4 personer (5 när hans dotter är är). Det går liksom inte att komma ifrån varandra när båda är hemma. (fast han tillbringar mycket tid i stallet)

Vi ska iallafall försöka ha det så här ett tag, och som jag kände så kändes det som en sten som föll från bröstet när vi bestämde att avslutat förhållandet. Nu har vi ingen press på oss att det ska fungera, utan bara samarbeta kring det som behövs, sen kan vi göra precis vad vi själva känner för.

Det är ungefär så jag hoppas att det ska bli. Att vi ska kunna samarbeta kring barnen, slippa ha dem flängandes mellan två hem och också slippa den ekonomiska pressen med att ha två bostäder. Visst skulle vi klara varsin bostad och vår nuvarande bostad (som ingen av oss har råd att behålla ensam) är förmodligen både lättsåld och borde ge en vinst, men det är ändå stor skillnad. Idag har barnen egna rum, de har en gräsmatta att leka på, vi bor så att de har tillgång till fotbollsplan, flera lekparker och annat inom gångavstånd. De har dessutom sina kompisar här och är för små (fem och åtta år) för att kunna ta sig till kompisar som bor långt bort. Om vi ska bo var för sig så handlar det sannolikt om varsin tvåa (lägenheter är dyra häromkring) och med sämre möjligheter att leka utomhus.

Jag tror också att det bästa för barnen är ha i alla fall nästan lika stor tillgång till båda föräldrarna även efter en separation. Även om vi flyttar isär så har vi lovat varandra att bo i samma område. Barnen ska själva kunna gå från den ena bostaden till den andra. Men det allra bästa är ändå om vi båda kan säga godnatt till barnen de flesta kvällar. En annan fördel är ju att vi båda ibland gör saker på kvällstid och då slipper vi allt krångel med att byta dag eller ordna barnvakt. Vi kan fortsätta som nu och ha en välorganisared familjekalender så att vi ser att inte våra engagemang krockar.

Det kan knappast fortsätta i alla evighet. Förr eller senare kanske vi båda vill bo ihop med en ny partner (fast var jag skulle träffa någon känns just nu väldigt oklart), men under en övergångsperiod på minst ett år hoppas jag att det här kan fungera. Känns det OK så kan vi gärna fortsätta längre än så.

Finns det ingen som provat detta under mer än ett par veckor eller månader och fått det att fungera?

Anonym (puffar)

Äldre 22 Jun 10:24

#5

Är också på väg att separera och har funderat i liknande banor, men vi har ett litet och ett ENORMT problem att lösa i så fall...

1. Vi har redan skilda sovrum - så hur gör vi skillnad på att vi lever ihop och att vi inte gör det? Vi gör sällan saker tillsammans då vi har helt olika intressen (jag gillar att umgås med folk och att se på film/TV, han gillar att jobba), så HUR gör vi för att inte trilla tillbaks i gamla vanor?
2. En av de största anledningarna till att vårt förhållande har gått åt skogen är att hans mamma gör precis hur hon vill i vårt hem, och behandlar mig precis hur illa hon vill (ber mig hålla käften, skriker åt mig att jag inte får ringa till min sambo - givetvis inför min treåring) och han ser inte det som VÅRT problem utan enbart mitt. Vår familjeterapeut har sagt rent ut att om han inte sätter gränser mot sin mamma så kan hon inte hjälpa oss med något annat än en separation men han ser inte sin relation med sin mamma som ett problem för OSS. OM vi bor kvar i samma hus så MÅSTE det till regler för hennes framfart, och då den största anledningen till förestående separation är att han vägrar göra det så känns det svårt...
Men visst vore det underbart att kunna ta det lite lugnt - dela upp allting i lugn och ro, vänta tills det dyker upp en bra lägenhet åt mig istf att stressköpa den första acceptabla som dyker upp...

Anonym (Bortvald?) Trådstartaren

Äldre 22 Jun 10:39

#6

Anonym (puffar) skrev 2011-06-22 10:24:43 följande:

Är också på väg att separera och har funderat i liknande banor, men vi har ett litet och ett ENORMT problem att lösa i så fall...

1. Vi har redan skilda sovrum - så hur gör vi skillnad på att vi lever ihop och att vi inte gör det? Vi gör sällan saker tillsammans då vi har helt olika intressen (jag gillar att umgås med folk och att se på film/TV, han gillar att jobba), så HUR gör vi för att inte trilla tillbaks i gamla vanor?
2. En av de största anledningarna till att vårt förhållande har gått åt skogen är att hans mamma gör precis hur hon vill i vårt hem, och behandlar mig precis hur illa hon vill (ber mig hålla käften, skriker åt mig att jag inte får ringa till min sambo - givetvis inför min treåring) och han ser inte det som VÅRT problem utan enbart mitt. Vår familjeterapeut har sagt rent ut att om han inte sätter gränser mot sin mamma så kan hon inte hjälpa oss med något annat än en separation men han ser inte sin relation med sin mamma som ett problem för OSS. OM vi bor kvar i samma hus så MÅSTE det till regler för hennes framfart, och då den största anledningen till förestående separation är att han vägrar göra det så känns det svårt...
Men visst vore det underbart att kunna ta det lite lugnt - dela upp allting i lugn och ro, vänta tills det dyker upp en bra lägenhet åt mig istf att stressköpa den första acceptabla som dyker upp...

Det första måste nog inte vara något problem, egentligen. Huvudsaken är ju hur ni själva definierar ert förhållande. Kanske kan ni till och med göra mer saker tillsammans när ert förhållande är avslutat. Så tänker i alla fall vi. Nu kan vi umgås som vänner. Ta en kopp tillsammans på kvällen, hitta på något med barnen en lördag, åka på semester. Vi vet att vi gör det som vänner och inte som par. Vi kan krama varandra, trösta varandra, men återigen som vänner, inte som man och hustru. Jag tror att vi kommer att klara det. Vi är i alla fall överens om att det är så vi vill ha det. Vi har också bestämt oss för att den dag vi går ut officiellt med att vi separaret (än så länge vet bara några få) så struntar vi i om andra tycker att det är konstigt att vi bor ihop. Det berör bara oss.

Ert andra problem låter däremot riktigt jobbigt. Kan du övertala din man/sambo att be sin mamma följa med till familjeterapeuten? Om inte mannen själv förstår att han borde säga något till henne så måste hon få höra av någon annan att hon förstör både för er och för er treåring. Eller så säger du till din man att det är dags att byta lås och att han inte får ge sin mamma någon nyckel. Halva huset är ditt och där är hon inte välkommen.

Anonym (Bortvald?) Trådstartaren

Äldre 22 Jun 16:58

#7

Någon mer som har provat att bo ihop som separerad?

Anonym (Barnen)

Äldre 25 Jun 19:07

#8

Jag är inte i samma situation men kan ge er liten hint om var det innebär för ett barn att leva på det viset. Mina föräldrar bestämde sig för att separera när jag och mina två yngre syskon var små. De beslutade sig för att bo kvar i huset tillsammans under en tid för att inte behöva stressa med bostad och för att dom trodde det skulle vara bäst för oss barn med en "mild" övergång. Min mamma hade i princip bestämt sig för att de skulle gå isär, hon har nu på senare år berättat hon hon gärna hade sett att det fungerade med pappa men att hon gett upp efter flera års kämpande. Pappa däremot levde kvar i den gamla vardagen och var hur nöjd som helst. Han ville inte varken skiljas eller ändra på något.
    Så hur blev det? Katastrof! Jag kan verkligen säga att denna lösning var den absolut sämsta, i alla fall för mig och mina syskon. Vi såg ju hur relationen mellan mamma och pappa var även om dom verkligen försökte. Pappa levde på som vanligt och mamma gjorde allt hon kunde för att tillvaron skulle bli till det bättre, men hon fick inget stöd i det vilket gjorde att mamma blev den elaka i våra ögon, den som ville förändra allt.
Det var bråk mellan mig och mamma, det var besvikelser, oförståelse.
    Idag kan jag förstå på ett annat sätt vad som hände men nu är jag också vuxen. Som liten kan det vara svårt att tänka logiskt. Man bara känner. Jag tror att det är lätt att resonera vuxna imellan om vad som blir bäst. Men i ett barns ögon ser allting annorlunda ut. Det är en god tanke men oj så fel det kan bli.
    Mina föräldrar bodde såhär i ett år och när mamma sedan flyttade kunde jag äntligen landa. Det var bara en lång transportsträcka och jag hade önskat att dom hade delat på sig direkt så jatt jag hade kunnat bygga upp min nya tillvaro tidigare.
     Sen kanske detta fungerar för en del. Det handlar nog kanske om hur gamla barnen är också, vad dom ser och förstår. Vi var 12, 10 och 8år gamla när detta hände och som sagt, det vart inte bra alls.

Anonym (Bortvald?) Trådstartaren

Äldre 25 Jun 21:07

#9

Anonym (Barnen) skrev 2011-06-25 19:07:30 följande:

Jag är inte i samma situation men kan ge er liten hint om var det innebär för ett barn att leva på det viset. Mina föräldrar bestämde sig för att separera när jag och mina två yngre syskon var små. De beslutade sig för att bo kvar i huset tillsammans under en tid för att inte behöva stressa med bostad och för att dom trodde det skulle vara bäst för oss barn med en "mild" övergång. Min mamma hade i princip bestämt sig för att de skulle gå isär, hon har nu på senare år berättat hon hon gärna hade sett att det fungerade med pappa men att hon gett upp efter flera års kämpande. Pappa däremot levde kvar i den gamla vardagen och var hur nöjd som helst. Han ville inte varken skiljas eller ändra på något.
    Så hur blev det? Katastrof! Jag kan verkligen säga att denna lösning var den absolut sämsta, i alla fall för mig och mina syskon. Vi såg ju hur relationen mellan mamma och pappa var även om dom verkligen försökte. Pappa levde på som vanligt och mamma gjorde allt hon kunde för att tillvaron skulle bli till det bättre, men hon fick inget stöd i det vilket gjorde att mamma blev den elaka i våra ögon, den som ville förändra allt.
Det var bråk mellan mig och mamma, det var besvikelser, oförståelse.
    Idag kan jag förstå på ett annat sätt vad som hände men nu är jag också vuxen. Som liten kan det vara svårt att tänka logiskt. Man bara känner. Jag tror att det är lätt att resonera vuxna imellan om vad som blir bäst. Men i ett barns ögon ser allting annorlunda ut. Det är en god tanke men oj så fel det kan bli.
    Mina föräldrar bodde såhär i ett år och när mamma sedan flyttade kunde jag äntligen landa. Det var bara en lång transportsträcka och jag hade önskat att dom hade delat på sig direkt så jatt jag hade kunnat bygga upp min nya tillvaro tidigare.
     Sen kanske detta fungerar för en del. Det handlar nog kanske om hur gamla barnen är också, vad dom ser och förstår. Vi var 12, 10 och 8år gamla när detta hände och som sagt, det vart inte bra alls.

Våra barn är yngre än ni var, den äldsta är åtta. Dessutom har vi redan gjort rätt stora förändringar. Vi har talat mycket om hur det kunde bli så här, trots att vi tycker så mycket om varandra. Vi har upptäckt så många missförstånd oss emellan att hälften vore nog. En del kan vi skratta åt, annat känns sorgligt. Tänk så mycket elände vi kunde ha sluppit om vi pratat ut i tid. Fram till för tre-fyra år sedan pratade vi verkligen om allt. Vårt förhållande var inte alltid på topp men vi klarade det tack vare att vi kunde prata med varandra. Sedan hände något och tyvärr lät vi det gå för långt innan vi tog tag i det. Det är nog för sent att rädda relationen som man och hustru, men det känns som om vi kan förbli väldigt goda vänner. Jag är arg på min man för att han inledde en ny relation bakom ryggen på mig, men jag ser att vi båda har ett ansvar för att vårt förhållande blev som det blev. Dessutom är det nog väldigt bra att det ändå var han själv som berättade för mig. Jag behövde inte få reda på något av en slump eller gå och misstänka långt innan jag visste.

Det känns som om vi förstår varandra rätt väl idag. Vi vet vad som gick fel och vilka delar vi måste göra något åt för att kunna leva under samma tak. Märker vi att vi ändå mest bråkar eller går och är irriterade på varandra så blir det ju inte bra för barnen, men om det går att leva ihop som vänner så vill vi prova det.

Anonym (N)

Äldre 27 Jun 13:14

#10

Ni som lever ihop som separerade, vilka regler har ni kommit överens om vad gäller att träffa andra? Har ni pratat om detta? Jag förstår inte riktigt, men är intresserad av att få veta mer om hur ni tänkt.

Hur lever man ihop som vänner enbart? Har inte behov av närhet och sex?

Hur delar ni upp ansvar för barn, hushåll, hemmet, osv...?

Anonym (Bortvald?) Trådstartaren

Äldre 27 Jun 13:27

#11

Anonym (N) skrev 2011-06-27 13:14:54 följande:

Ni som lever ihop som separerade, vilka regler har ni kommit överens om vad gäller att träffa andra? Har ni pratat om detta? Jag förstår inte riktigt, men är intresserad av att få veta mer om hur ni tänkt.

Hur lever man ihop som vänner enbart? Har inte behov av närhet och sex?

Hur delar ni upp ansvar för barn, hushåll, hemmet, osv...?

Vi är ju helt nya på detta så det finns kanske andra som kan svara bättre. men så här funkar det än så länge hos oss:

Ansvaret för barn och hem är exakt som förut. Vi har en grunduppdelning av sysslor, men båda rycker in och gör mer när den andra har ont om tid. Vi nattar oftast barnen varannan kväll, men håller inte mer stenhårt på det än att vi kan byta om den ena behöver det. Precis som vi alltid gjort. Vi har bestämda dagar när vi hämtar barnen osv.

Min man har ju en annan, men henne träffar han på "sin tid", alltså när han är borta från hemmet. Det är ganska nytt och han vill inte introducera henne för barnen på länge än. Själv är jag inte redo för någon ny, men när det är dags så tänker jag på samma sätt. Jag skulle inte ha släpat hem en ny man inför mina barn på en gång i alla fall.

Vi är verkligen goda vänner. Vi kan sitta på kvällen och dricka te eller ta ett glas vin tillsammans. Vi kan trösta varandra och kramas när det känns jobbigt att vi inte lyckades hålla ihop som par. Vi kan till och med ge varandra en godnattpuss. Just den biten kommer förmodligen att försvinna den dag han och den nya bestämmer sig för att bli ett par mer formellt, men än så länge går det bra.

Anonym (N)

Äldre 27 Jun 13:31

#12

Anonym (Bortvald?) skrev 2011-06-27 13:27:23 följande:

Vi är ju helt nya på detta så det finns kanske andra som kan svara bättre. men så här funkar det än så länge hos oss:

Ansvaret för barn och hem är exakt som förut. Vi har en grunduppdelning av sysslor, men båda rycker in och gör mer när den andra har ont om tid. Vi nattar oftast barnen varannan kväll, men håller inte mer stenhårt på det än att vi kan byta om den ena behöver det. Precis som vi alltid gjort. Vi har bestämda dagar när vi hämtar barnen osv.

Min man har ju en annan, men henne träffar han på "sin tid", alltså när han är borta från hemmet. Det är ganska nytt och han vill inte introducera henne för barnen på länge än. Själv är jag inte redo för någon ny, men när det är dags så tänker jag på samma sätt. Jag skulle inte ha släpat hem en ny man inför mina barn på en gång i alla fall.

Vi är verkligen goda vänner. Vi kan sitta på kvällen och dricka te eller ta ett glas vin tillsammans. Vi kan trösta varandra och kramas när det känns jobbigt att vi inte lyckades hålla ihop som par. Vi kan till och med ge varandra en godnattpuss. Just den biten kommer förmodligen att försvinna den dag han och den nya bestämmer sig för att bli ett par mer formellt, men än så länge går det bra.

Tack för ditt svar! Jag tycker detta är väldigt intressant at få läsa om. Står själv i valet och kvalet att lämna min man. Vi har två små barn så det känns verkligen inte optimalt. Tycker därför att det är bra att få höra om hur andra löst detta. Jag kan tänka mig att det är kontroversiellt, och jag förstår att man inte kan ha det så här under en längre tid.

Anonym (Bortvald?) Trådstartaren

Äldre 27 Jun 13:53

#13

Anonym (N) skrev 2011-06-27 13:31:57 följande:

Tack för ditt svar! Jag tycker detta är väldigt intressant at få läsa om. Står själv i valet och kvalet att lämna min man. Vi har två små barn så det känns verkligen inte optimalt. Tycker därför att det är bra att få höra om hur andra löst detta. Jag kan tänka mig att det är kontroversiellt, och jag förstår att man inte kan ha det så här under en längre tid.

Tja, än så länge är det inte så många som vet, men visst kommer säkert en del att tycka att det är kontroversiellt när de väl får veta. Det har vi dock bestämt oss för att inte byr oss om. Vi gör det som är bäst för oss och våra barn, inte det som folk runtomkring förväntar sig. Som tur är har vi vänner som inte heller alltid lever som "alla andra" så det ska nog gå bra.

Anonym (C)

Wed 2 Jun 2021 23:46

#14

Hej! jag undrar hur det har gått/gick för er ts? jag står ev inför ngt liknande... Med vänlig hälsning, C

leva ihop som separerade?

INNEHÅLL