För oss med barn som är födda för tidigt

Jag har fått både i vecka 24 och i vecka 34. Hur det än har varit har jag inte kännt mej snuvad på graviditeteten, däremot har man ju haft mycket andra känslor och reaktioner, speciellt första gången så klart. Andra gången var jag mest glad över att jag fick vara gravid så "länge" :) 

Är nu i vecka 34+1 och denna parvel kommer också förmodligen att komma för tidigt, men jag har fått acceptera att detta är MITT sätt att få barn och jag har för länge sen släppt alla föreställningar om hur det SKA vara och gå till. 

Bara ibland att jag kan bli irriterad på "vanliga" föräldrar som gnäller över skitsaker, men försöker tänka att det är deras okunskap. Det flesta i min närhet vet dock vid det här laget att det inte är så stor idé att komma till mej och beklaga sej över strunt;)   

Jag har känt mig snuvad på graviditeten och att få ha en normalförlossning som man hinner förbereda sig för o att få åka hem som en familj efter ett par dar. Slippa neo, pumpning, sladdar o amningsträning. Sjukhusbesök och matångest. Slippa sjukdomar, mediciner, magknip och oro. 

Men livet blir inte som man tänkt sig. Man får ta nya tag och gå vidare. Jag har två goa ungar (båda prematurfödda) och sorgen över det jag missat har gått över. 

Vår son kom i v 24. Detta hände oktober 2006. Det är först nu de senaste året som ja känt mej snuvad på graviditeten. Många av mina vänner har fått barn och visat upp deras magar, varit med om en "riktig" förlossning där man stannat kanske 2 dagar på bb och sen fått åkt hem hela familjen.
Ja stannade en vecka på bb sen fick ja åka hem utan våran son, för att sen åka tillbaka varje dag i 4 månader och "hälsa" på honom. Kommer ihåg att ja tyckte det va jobbigt att vara på bb. Alla va så lyckliga och hade deras små bebisar hos sej medans min lilla son låg inne på en annan avdelning och kämpade för livet.
Men idag är ja så tacksam över att han överlevde!!!!

Ja kan oxå bli väldigt irriterad över att föräldrar klagar på vissa saker...själv tänker man att va glad över att era barn mår bra och inte behöver åka fram och tillbaka till läkare. Många av mina vänner har klagat på att det har varit så jobbigt att vara gravid (spec i slutet av grav) men ja tänker bara att vilken tur för dom att deras barn vill stanna i magen och att dom ska vara glada att allt går bra. Och att dom får uppleva den tiden. Jag hade gärna upplevt den tiden som gravid.

Våran son fick diagnosen Cerebral Pares(cp-skada) när han va drygt 1 år, och han har det väldigt jobbigt med förkylningsastma. Känns som vi tillbringar mer tid på sjukhuset vissa månader än hemma. Men som sagt jag är så glad över att han överlevde. Han hade 50 % chans att överleva och det gjorde han!!! Han är vårat mirakel och kämpe! Varje dag när man ser honom och hans små framsteg så blir man så lycklig att han finns hos oss!!!!

min son är född i v 29+0 och jag känner mig snuvad. jag är iaf glad att jag hann ta några kort på magen innan den försvann. hoppas verkligen att ja får behålla nästa lite längre i magen.. tror de blir en helt annan sak för oss som föder förtidigt, dom som går tiden ut hinner ju bli less på magen, och vi hinner knappt känna att vi fått någon, så därför var iaf jag "stressad" att bli med barn igen för att förhoppningsvis kunna göra det "rätt" denna gång..

Födde i gravvecka 28 känner inte mig lurad på grav. Men känns ledsamt ibland att jag får inte bli gravid igen pga förstörd livmoder. Jag KAN bli gravid men konsekvenserna riskerar bli mer än vad man kan hantera.

Min dotter födde i vecka 33+4 och jag känner mig snuvad jag blev igångsatt pågrund av hf.

Känner att jag blev snuvad för jag han aldrig känna nån riktigt spark han bara jusst få min mage och så var den bort jag länktade ju så att  jag skulle få mage och att de skulle synas att jag hade en liten där inne.
De tog sån tid att få nån mage och när jag väl fick det så var jag inlagd på bb i lite över en vecka och sen födde jag henne så de var onte så många som fick se den,
Visst jag är glad och tacksam att allt gick bra och min dotter mår bra.

Barn 1 och 2 kom när det skulle, helt färdigbakde... Sen kom lilleman... 
Hela graviditeten va en bergochdalbana. Blödde väldigt mycket i början, det lugnade ner sig i v 12. Höll sig borta tills v 27. där i mellan fick jag jordens foglossning. Barnmorskan trodde att jag skulle bli rullstolsbunden på slutet. Efter att jag blivit skickad in till förlossningen pga skenande hjärtljud på bebis så var jag beredd på att ge upp ... Han stannade kvar ett litet tag till iaf och sen en kall vinterkväll här så gick vattnet i v 34+0... 
I stället för en januaribebis visste jag att nu att det blir det jag fruktade mest av allt - en decemberbebis.

Men allt gick bra. Han föddes i v 34+2 och vägde 2590 gr och var 46 cm lång.
Det märks inte på honom att han är 6 veckor tidig. 

Min flicka föddes i v.34+5 efter att vattnet gått i v.34+3 och jag känner mig inte direkt snuvad på graviditeten, men däremot på förlossningen. Förlossningen gick på 2 timmar och jag hann aldrig sitta på pilatesboll eller gå omkring med gåbord eller prova olika ställningar.. Låg inne på bb pga vattenavgången och blev tlllsagd att inte vara uppe och röra på mig och när barnmorskan väl förstod att det var bebis på G, så gick det så snabbt att jag inte alls hann med. Var dessutom rätt drogad, då jag fått 2 citodon och en zolpidem för att sova på(tål inte citodon, börjar hallucinera), så jag är rätt avundsjuk på dem som hinner vara med och vara delaktig i sin egen förlossning(typ kunna prata med barnmorskan o sin karl).. 

Båda mina barn är födda prematura och tillväxthämmade.

När jag väntade första barnet fick jag vattenavgång i vecka 32+2 och tillbringade två veckor på sjukhus. I vecka 36+1 blev jag igångsatt och sonen vägde 2095 g (-25%). Att han skulle vara liten visste vi redan, eftersom UL hade visat det.

När jag väntade andra barnet fick jag högt blodtryck i början av tredje trimestern. I vecka 32+1 visade TUL att bebisen var tillväxthämmad. En vecka senare blev jag inlagd på sjukhus i samband med ett besök på spec-MVC. Efter 2,5 vecka på sjukhus plockades sonen ut, eftersom det fanns indikationer på att han inte mådde bra i magen. Då var jag i vecka 35+3 och han vägde 1510 g (-44%).

Min första son föddes i v 28. Hade under hela graviditeten mått jätte illa och kräkts dagligen, så när jag landat lite hemma efter turerna på Neo så kände jag mig jätte snuvad, på både graviditeten och förlossningen. Jag fick faktiskt en jätte stark längtan på att bli gravid igen, starkare än den jag hade innan jag blev gravid första gången.

Andra graviditeten blev faktiskt helt normal (eller, ja, jag kräktes som en gris, men ingen prematur födsel). Jag är jätte glad över att jag kunnat ge min andra son en bra start. Jag njöt för fullt av den stora magen.

Jag föddes också för tidigt (runt v 35). Fick ett prematurt barn och ett fullgånget.

Jag vill helt klart ha fler barn även om risken inebär att de också kan bli för tidigt födda.
Jag har funderat flera gånger fram och tillbaka eftersom mitt personliga dilemma gäller sjukhus.
har man själv spenderat större delen av sin barndom på ett så tar det emot att spendera den där igen med sitt barn.
min äldste son kommer förmodligen få börja med inhalator igen pga sina lungor. de är färdigutveklade men han har inte tillräckligt med styrka tydligen för att hosta upp allt slemet han får.

Jag avstår inte fler barn för att jag är rädd för att ligga på sjukhus. 
Jag är rädd för de bestående skador som barnet kan få.  Jag har ingen lust att chansa när risken är stor att barnet får stora framtida problem. Då avstår jag hellre.

ja det där med i vilken vecka man föds är ju avgörande, min första föddes v 33 och det är ju hur lugnt som helst, tvåan föddes v 29 och det borde varit hyfsat lugnt, men så blev det inte. Eftersom en trea skulle beräknas komma runt v 25 så vill jag inte chansa. Hade jag fött två barn i v 33 o beräknat föda i v 33 igen så hade jag resonerat väldigt annorlunda.

Vi fick vår dotter 9 veckor tidigt i juni 2010.
Jag kan känna att jag blev snuvad på sista tiden av graviditeten.
Dels att gå de sista veckorna, sen att vi inte hann förbereda nått, förutom vagn och babyskydd. Hann inte packa väskan och hann inte köpa nått klädelseplagg...
Sen att vi låg på sjukhus i en månad, utan att besökare fick träffa oss som familj (förutom våra famijer), och inte fick komma hem efter ett par dagar, "som alla andra" när det fått barn.

Om det blir fler barn så hoppas jag att det inte blir tidigare så vi slipper slangar, kuvös, sondmatning, och sjukhusvistelse.
Å andra sidan om det blir en liten prematur till så kan vi ju hur det går till!
Han inte fått reda på varför hon kom tidigare. 

Vi fick vår dotter i vecka 29+2, och ja, jag känner mig verkligen snuvad på både graviditeten och förlossnignen!
Blev akutsnitt och sövd... Fast lever lite på att det här är vårt första barn, och vi kommer skaffa fler. Det var nästan det första jag sa till min sambo när jag vaknat, att nästa gång gör vi det här lite mer som alla andra gör =)
Fick hf och efter 3 dygn på sjukhus blev jag akutsnittat. Nu har det gått 4,5 månader och nu känner jag mig rätt nöjd ändå, det blev inte alls som vi tänkt oss men det blev väldigt bra ändå - har blivit mitt motto!
Nu ser jag det positiva istället; jag hann inte gå upp så mycket i vkt, alltså inte så mycket att gå ner. Jag hann nästan inte få några bristningar alls. Jag kommer ha vissa gravidkläder som nya nästa gång - eftersom jag inte hann växa i dom. Vi har kännt vår dotter längre än vi skulle ha gjort. Jag slapp tänka så mycket på jobbet - det blev min chefs problem istället. Hela den här upplevelsen har verkligen stärkt vårt förhållande. Vår dotter har redan haft sitt svåra här i livet, hoppas jag verkligen! Och - vi har fått världens underbaraste mirakel till dotter! 

Men, i en perfekt värld hade jag fött i vecka 40 och haft några minnen från förlossnigen, förutom paniken när de behövde söva mig, men nu fick vi inte välja och det blev riktigt bra ändå =)