Psykiskt sjuka får inte alltid möjlighet att jobba

Känns lite fel, det är skillnad på psykisk sjuk och psykisk ohälsa...

Det är samma sak. Sjukdom ingår i ohälsa. Kan finnas olika indelningar.Men det är ot.

Jag jobbar med psykiskt funktionshindrade och ja jag håller med.... Finns inga jobb för våra boende! Alltför många i samhället är fortfarande "rädda" för de här människorna! Det finns inte många som skulle vilja anställa... Trist med tanke på att handikappade har rätt till daglig verksamhet och våra har ingen sysselsättning alls! 

Slogs själv med näbbar och klor för att få testa 100% istället för 50% som jag var anställd på, men min handläggare sa hela tiden - du klarar bara 50%. Vad vet hon om det, innan jag fick diagnos (Asperger) jobbade jag heltid, hade inga problem med det. Inget har förändrats, möjligtvis att jag känner mig själv bättre och därmed borde jag logiskt sätt klara arbetet ännu bättrre.

Resultatet, jobb 50% med lönebidrag = ca 7000 i månaden efter skatt. Enligt FK (och mig själv) är jag för "frisk" för aktivitets/sjukersättning och därmed får jag inte från FK. Alltså måste jag gå till soc för att täcka upp till normen. Min man har samma problematik men har äntligen övertalat AF att han kan jobba 100% så han får praktisera (för 3000 i månaden) på heltid nu, men som sagt var behöver vi soc.

Nu har jag Föräldrapenning på heltid och jag kommer att göra allt för att hittta en bättre jobblösning nu under föräldraledigheten. Det känns rent ut sagt jobbigt att vi tillsammans när vi jobbade fick ut ca 10000 i måanden. Min man med 5-årig undiversitetsbakgrund och jag 3-årig. CSN-lån har vi på 1500 i månaden, min man fick uppskov men inte jag nu när vi har soc dock, det tackar man ju för.

Folk tror vi är lata - i själva verket kämpar vi för att få heltid eller halvtid med vettigt betalt! 

Det är alldeles för lite fokus på rehabilitering för personer med psykisk ohälsa.
Man mår dåligt och finns det två alternativ 1. Du mår så dåligt att du är en fara för dig själv, blir inlagd på psyk, får tabletter och blir sjukskriven. Sen åker du in och ut på psyk och den enda "hjälp" du får är nya tabletter, ökade doser etc.

2. Du stämplas som deprimerad eller utbränd och får ett recept på antidepp och ångestmedicin, blir sjukskriven och får gå hem och sköta dig själv "tills du är frisk", ungefär som om du har halsfluss och får en dos penicillin.

Sen finns det gruppen som mår dåligt men inte tas på allvar och förväntas "rycka upp" sig. Jag ger dig en månads sjukskrivning, sen får det allt vara bra.

Jag skulle önska att man fokuserade mer på rehabilitering och arbetsträning hos långtidssjukskrivna. En del i läkeprocessen är ju att komma ut och få göra något nyttigt. Det är vansinnigt många som sitter hemma och tillslut blir helt galna för att de inte har någon meningsfull syssla.
Jag skulle också önska att man redan från början ägnade sig åt "aktiv" sjukskrivning, inte bara skicka hem folk med mediciner till att sköta sig själva. Att hitta en sysselsättning på lagom nivå är för många lika rehabiliterande som sjukgymnastik är för den som varit med i en bilolycka.

Såklart är det varierande från person till person. Men för både mig och min man har jobb varit guld värt. Komma ut och få struktur på vardagen, komma ifrån datorn och WoW-träsk, träffa människor och känna att man bidrar och inte bara ligger andra till last.

Jag tror att det är väldigt många stämplar i omlopp och en är att vi med AS ska avsky människor och bara vilja vara för oss själva med vårat "intresse". Kan säkert vara så för några, men personligen älskar jag att träffa människor, sitta och skvallra på kafferasten och så vidare. Inte heller tror jag mig ha något specialintesse och så mycket högre IQ än andra betvivlar jag att jag har!

Jag är som andra och innan jag hade ett namn på min problematik sågs jag nog som vem som helst. Ibland är frågan vad som är till hjälp och inte... Men visst, det är bra för jag förstår mig själv bättre nu än innan. 

Fördomar flödar när det kommer till NPF-diagnoser.
Jag blir vansinnigt irriterad när folk börjar slänga sig med diagnoser som AS och ADHD om kriminella t.ex, som om dessa diagnoser gör en till en samhällsrisk.
"Har du ADHD? Då får man passa sig så man inte retar upp dig, annars vet man ju inte vad som händer, höhö!"
Men man har fått höra det mesta, oftast reagerar folk med att säga "Du är ju inte så dampig, hur kan du ha ADHD?", "Fan vad coolt att få tjackmedicin!" o.s.v.

Vi som har dessa diagnoser har ju ett visst ansvar att dämpa fördomarna. För att bli samhällsfarlig på NPF, ska man även ha våldstendenser. DÅ kan NPF göra att spärrarna släpper. Andra får gärna ta min medicin o de biverkningar den kan ge.

Har bekanta som sjukskrivs på heltid i flera år på ett bräde o säger att de inte är arbetsföra alls, för det har handläggarna sagt. Ingen ger dem en chans o ibland puff att ta reda på om det stämmer.

Om någon exempelvis handläggare på AF säger till dig, "du kan inte", "du kan bara jobba 50%" etc. Tillslut blev i alla fall det de sa sanning för mig.

Min räddning nu är föräldraledigheten, nu försöker jag så långt det går samtala med kuratorer och liknande med insikt i mig och min diagnos. Jag hoppas sen när jag ska börja jobba igen att jag får en handläggare som fattar att jag vill och kan jobba.

Även om vissa själva är säkra på att de inte kan jobba, vore det på sin plats med försök till detta ibland och inte bara flera års sjukpenning. Med löfte om fortsatt sjukpenning ifall det inte ens funkar att jobba några timmar i veckan på anpassat arbete; då tror jag de flesta skulle känna sig trygga.