Egna barn och andras ungar
För mig känns det inte som det viktigaste i världen att skaffa egna barn. Jag har så många barn runt omkring mig och har lätt för att ta till andras barn. Men utan barn vill jag inte vara - de är ju på något vis meningen med livet.
Som styvförälder har man många skyldigheter samtidigt som, om man inte har en väldans tur, man inte får vara delaktig i många roliga och sociala aktiviteter ofta på grund av man inte är accepterad av den andra föräldern. Jag har det ändå bra då jag trivs med mina skyldigheter och min sambo är en pappa som tar det ansvar en förälder bör - alltför många lämpar över nästan hela ansvaret på sin nya partner. Och det är ju faktiskt så att jag får följa med på det mesta.
När det har varit många vändor med otrevligheter och när man har fått stå ut med än det ena - än det andra från den andra föräldern blir det svårt att umgås under samma tak. Nu tänker många säkert att jag är en svartsjuk person, och visst kan jag vara svartsjuk. Men det här handlar om något helt annat, nämligen att jag tycker att vuxna människor borde kunna bete sig som just en vuxen människa. Jag hade önskat att vi kunde vara vänner, med ömsesidig acceptans och respekt. Att man som förälder inser att det är bra med andra omtänksamma och engagerade vuxna i ens barns liv. Borde man inte unna sin egen son eller dotter det? Jag har haft en mindre bra styvförälder som barn, och det var verkligen inget jag vill ska drabba någon annan.
För mig har det varit omöjligt att förstå hur någon kan behandla barn i familjen olika, oavsett om det är egna, gemensamma eller styvbarn. Att man älskar sitt eget barn mer och på ett helt annat sätt än andras barn tycker jag däremot är helt naturligt, även om det nödvändigtvis inte behöver vara så.
Men idag, efter 3 år som styvförälder - det första räknas inte eftersom jag förbjöds att träffa barnets, trots att vi bodde ihop, gick det upp ett ljus. Det har varit städdag på dagis, och som jag har beskrivit tidigare är det inte så lätt att bara följa med. Så jag stannade hemma och längtade - så det gjorde ont - efter att få vara helhjärtat delaktig, få vara en självklar del av min familj. Och då ville för första gången ha egna biologiska barn, där jag som mamma faktiskt är självklar. Tänk att få vara med på allt, jag älskar luciafirande, föräldramöten, utvecklingssamtal och mest av allt längtar jag efter kunna delta med glädje - att få vara med.
Det där ljuset jag skrev om. Det handlar om synsättet på mina och dina barn, eller "egna barn och andras ungar". Jag har aldrig tyckt så, och tycker fortfarande inte så, men nu förstår jag hur det kan bli så. Att vissa barn blir mer speciella än andra. Och ett sätt kan vara därför att de har någon vuxen i deras närhet som inte unnar de att bli speciella för andra än föräldrarna.