Tankar som bonusförälder i Paris

Jag bor med min fransman och hans femåriga dotter i Paris, och allt har fungerat bra i vår relation, men...jag vet inte...det känns som att jag har verkligen axlat rollen som bonusMAMMA, och är mer med dottern än pappan, som på sitt franska vis arbetar 8-21. Han har en hög position på sitt jobb och måste jobba över mycket, men i perioder ska sägas, och han har mycket ångestkänslor över att inte träffa dottern mer än han gör. Mamman har flyttat från familjen till andra änden av landet för att studera och leva med sin nya kille. Jag vet, ni behöver inte kommentera. Kan inte heller förstå hur det gick till att en mamma valde så,men hon hade säkert sina anledningar, jag har inte alla detaljer. OK so far so good, nu till problemet.

När pappan väl är hemma är det daltande AB som gäller för han har ju varit borta så mycket så nu ska han TA IGEN all tid, och då ska lilla älsklingen bara få det bästa möjliga. Gärna massa aktiviteter så att hon är helt slutkörd på kvällen. Han menar väl, jag vet hur mycket han saknar henne under veckorna, men det går till överdrift i min mening. Jag kan inte klaga så mycket på allt dom gör eller att hon blir bortskämd, jag kan förstå, men han behandlar henne som en liten bebis. Hon behöver inte lyfta ett finger! Jag antydde försiktigt i veckan att hon fortfarande använder napp, kanske dags att fundera på att sluta...? Varpå han säger att han vet, men hon är ju hans lilla älskling, fortfarande en bebis i hans ögon. Hon behöver inte göra det än...!
Jag tar hand om henne morgon och kväll eftersom min skola tillåter det vad gäller timmarna, och vi har en finfint samarbete. Hon har själv gjort en tavla med hennes dagliga"uppgifter" som ska göras(tandborstning osv), och en husregel om att vi hjälper varandra i familjen, och de saker hon är stor nog att göra själv, ska hon också göra själv. Fungerar mycket bra förutom när pappa kommer hem. Det är helt och hållet hans "fel" att hon blir hjälplös, han i princip uppmuntrar henne till det. Och så får jag börja om igen sen på måndag morgon.

Hur ska jag få honom att rycka upp sig lite i sin barnuppfostran? Eller borde jag inte lägga mig i överhuvudtaget? Har fått argumentet "det är ju trots allt inte ditt barn" kastat i ansiktet av en bekant när jag beklagat mig. Visst, så sant, men jag bor ju med dom, vi är ju en familj, och det är för lilla "prinsessans" bästa också. Jag är av den åsikten att man inte behöver dalta med barn för att dom ska tycka om en, han är världens bästa pappa i hennes ögon även om han säger ifrån, och uppmuntrar henne att växa och bli mer självständig.
Är det verkligen så, att bara för att jag inte har fött egna barn så har jag ingen aning om vad jag pratar om?

Har inte pratat med pappan om allt detta än, för jag är inte säker på om jag kanske går för långt? Är ju ändå inte mitt barn...men jag känner att det inte känns riktigt rätt det han gör.

Eller?