Utbrott på kvällarna - gör vi något fel?

Tycker det låter som ett klassiskt beteende i den åldern, han är alltå 18 mån? De har en mycket jobbig utvecklingsfas i den åldern som ofta involverar mycket ilska, aggressioner, separationsångest och inte minst frustration. Kan mycket väl vara så att han inte riktigt vet vad han vill och inget känns bra... låter som en trolig tolkning detta med att inte kunna separera dröm från verklighet, de kan nämligen inte göra det när de är så här små.

Tycker inte ni gör något fel, håll er i närheten och vänta ut utbrottet, vår dotter kunde oftast hållas om när hon hade sina halvtimmes- eller timmeslånga utbrott i denna ålder, men ibland bara fäktades hon och slogs och totalvägrade närhet och då är det inte mer att göra. sitt i andra änden av sängen eller vad som helst, men var noga med att visa att ni inte överger honom utan att ni finns där när han är redo för det.

vår son har ibland fått såna utbrott, nu är han 4år och de kommer endast när han vaknar mitt i natten- men han får fortfarande samma beteende- sparkar, skriker och nästan helt okontaktbar- som tur är så är det väldigt sällan numer. jag tolkar det som att han är kvar i drömmen på nåt vis.

vi har gjort precis som ni- funnits kvar och väntat ut honom.

Säger som vittra. Här fick vi gå tillbaka till att somna i famnen en kortare period just runt 1½ år (med båda) istället för att ligga i sängen. Då somnade de lugnt. Lillebror ville också sova som ett frimärke på mig i samma veva.

Tack för respons. Han fyller 18 månader om ett par dagar, men detta har pågått i flera månader. Det är skönt att höra (det man så klart egentligen vet) att det inte är ett tecken på att sonan hatar sin mamma och pappa.

Men ibland tror man att de omkring misstänker att vi nyper honom med glödgade tänger, så som han skriker. Det är hemskt att se sitt barn så utom kontroll. Som The Exorcist. Ja jag tror att han är förvirrad och arg och ledsen och samtidigt inte förstår varför och inte vet vad han vill ska vara annorlunda.

Jag har upplevt honom som mer gnällig och envis nu när han har fått mer möjligheter (kan gå och kan kommunicera mer) och samtidigt upptäckt sina begränsningar. Ibland tär det på tålamodet och vi klarar inte alltid av att vara lugna utan biter ibland från och säger "nej, skärp dig" - vilket jag vet är fel. Vi har tyvärr hett temperament ibland och det kan vara så stressande med honom när han ingenting vill. Det är väl det som jag är rädd förstör. Men vi försöker att alltid krama och visa ömhet efter att vi blivit arga. Usch, det är inte lätt att vara tolerant, räkna till tio gånger tio och göra rätt alltid. Hur gör ni när ni blir som galna på era små?

Jag har också en 18 månaders och från att han varit en självständig och tuff ettåring så har jag plötsligt en närhetstörstande, orolig ochganska frustrerad 18 månaderskille (jag har fått plock afram sjalen igen, vilken han vägrat sedan han börjat gå). Jag känner igen mycket av din beskrivning. Jag tycker ni gör rätt. Man kan bara erbjuda kramar/famnen men vill de inte ha det så får man vänta tills de är redo. Min son har börjat få utbrott också när vi inte riktigt förstår vad han vill, men även då vi säger nej. När jag känner att tålamodet börjar tryta försöker jag ta en paus från barnen om det går (när sambon är hemma).

mamma till F; ha inte dåligt samvete för att ni ibland blir frustrerade! det händer nog alla småbarnsföräldrar. det viktiga är att man är trygg och närvarande och visar att det inte är någon fara även om mamma och pappa skulle höja rösten nån gång.

vi pratar med vår dotter (18månader) ganska mycket, hon är iofs tidig med talet och förstår nästan allt man säger- men jag tror jag gjorde samma till sonen i den åldern- dvs säger ifrån ibland. Dottern lyssnar faktiskt och slutar upp med det hon håller på med om vi säger ordet "nej"- det gjorde däremot aldrig sonen- men det tror jag handlar om mognad och förståelse- ett barn  den åldern greppar inte alltid nej och vi får därför inte den reaktionen vi önskar....

höja rösten gör nog de allra flesta nån gång, men som du säger- om man visar ömhet och samtidigt visar att irritation inte är något farligt tror jag inte gör något.

jag tycker 1års åldern är ganska krävande för de börjar ha en tydlig egn vilja samtidigt som förståelsen är begränsad och konsekvenstänkandet inte är utvecklat ordentligt, ibland blir de så frustrerade av att inte göra sig förstådda (eller nåt annat.....) att man som förälder bara får räkna till tio helt enkelt....

Jag håller med Vittra. Det är ju en jobbig utvecklingsfas i den åldern. Den var tuffare än den första separtionsfasen för vår del. Får barnet utbrott och du känner att du blir frustrerad får du säga till din partner att ta över direkt istället för att vänta och han får göra samma sak. Jag tycker annars ni gör helt rätt. Det viktiga är att han vet att ni finns där för honom. Vill han inte att ni ska röra vid honom accepterar ni det men lämnar honom inte.

Sedan ska du självklart inte ha dåligt samvete för att du blir frustrerad. Det har jag blivit många gånger och jag har även visat det för barnen ibland. Jag menar bara att det är bättre om man byter av varandra när man känner den känslan komma. Den förälder som inte nattar just då har ju oftast mer energi och tålamod. Ofta handlar det ju om att man behöver en paus där man kan tänka sig in i barnets situation och samla energi och ytterligare tålamod innan man går tillbaka.

I natt vaknade sonen och bara skrek. Ena sekunden ville han vara i min famn, i nästa sekund slog han undan min hand. Han var otröstlig och skrek i en timme. Sedan somnade han i min famn. I morse var han hur pigg och glad som helst. Det är nog rätt jobbigt att vara 18 månader...

MIn dotter är bara 16 mån men har varit precis som du beskriver din son Mamma till F nu den senaste månaden... kan denna utvecklingsfas börja tidigare mån tro?
Hon gör inte bara detta i samband med sänggåendet eller vid uppvak, utan kan mycket väl få sina utbrott när som helst under dagen. i synnerhet när vi inte förstår vad hon menar eller när hon inte får som hon vill... ;O)

Välkommen till "Jag-vill-bestämma-över-mig-själv-och-kan-allt-själv-och-kan-inte-säga-särskilt-mycket-och-blir-så-frustrerad"- perioden .

Förbered långt innan. Tala om vad som ska hända långt innan. Låt henne göra så mycket som möjligt själv. Låt henne försöka själv först (även om ni vet att hon inte kan). Be henne visa etc om ni inte förstår. Den enda avledning som brukr fungera i den åldern är att be dem hjälpa en med något. Då brukar de glatt komma springandes . Och arga utbrott får de flesta barn i den åldern. Min yngsta är nu 2 år, men när han var 1½ så stampade han oftast iväg skrikandes och slängde sig på mage på en madrass i lekrummet och låg och sparkad. Man fick inte röra honom. Vi satte oss i rummet, bekräftade hans känslor och bara fanns där .

Se det som något positivt. Individen växer fram och den starka integriteten .

haha, jo jag tackar jag! visst är hon i denna fas! ;O)
Och precis som du skriver, blir bättre när hon får visa, prova och göra så mkt som möjligt själv har vi insett! Och ja, även att "hjälpa till". Både bästa avledningen och "leken" just nu... ;O)
Bara att hoppas att 18 mån fasen inte bir värre...

Förresten en annan fråga så här nu när vi väl är inne på faser o sömn... ngn av er som märkt av att era små dessutom börjat sova så mkt mer oroligt i samband med just denna ålder?
Dottern har väl aldrig sovit riktigt bra och i synnerhet inte i samband med de olika faserna, men just nu upplver jag det som när hon var runt 9-10 mån... dvs. vaknar flera gånger per kväll och natt och tyvärr, säkert 1-2 ggr/vecka, vaken i flera timmar (oftast runt 3 h) mitt i natten eller på kvällen...

Hon somnar för kvällen vid 19 och sover aldrig en 12 h natt, hur vi än gör... oftast vaknar hon mellan 05-05.45 så många gånger sover hon dryga 10 h/natt. sen sover hon midddag allt i från 1-2 h vid 11.30...
I natt somnade hon först vid 20.30 och vaknade igen vid 03 men somnade då inte om förräns vid 04.30 och tog därefter morgon vid 06.10. Med andra ord, dryga 8 h. Vid lunch blev det sedan bara dryga 1 h. Alltså 9 h på ett dygn...
Vi gör inte så mycket när hon vaknar mer än att vi snabbt försöker lägga ner henne igen och låter handen ligga kvar på hennes mage tills att hon somnat igen. De nätter hon är vaken flera timmar i sträck, får jag gång på gång lägga ner henne, låta min hand ligga över hennes mage genom spjälen (hennes säng står kloss ikloss med vår) och försöker helt enkelt göra tillvaron så tråkig som möjligt för henne.Däremellan går hon runt i sin säng och när jag försöker sova trost att hon skuttar omkring, blir hon gnällig och börjar ropa högt på mig trots att jag ligger precis bredvid. Är hon ledsen får hon självklart ligga hos mig men detta förvärrar nästan alltid saken. Då skall hon bara ligga och busa, böka och absolut inte sova... Många gånger har jag provat att lyfta över henne direkt till mig i hopp om att hon skall somna om snabbt, men även detta brukar resultera i samma visa, 3 h vakentid mitt i natten.

Ngn med erfarenheter av liknande och isf, när upplevde ni att det blev bättre?

Tack för ert stöd.

Raseriutbrott kan jag stå ut med, det som skrämmer mig är när han är så förtvivlad. Idag är han helt hes och snuvig och förstörd.

Nu har det varit så i fyra kvällar i rad; han somnar in som vanligt (efter saga, verkar trygg) och vaknar sedan upp och skriker 1-2 timmar, vägrar allt. Men nu har han dessutom vägrat att sova på dagen två dagar i rad. Och inatt vaknade han tre gånger och grät en stund. Han sover kanske 8 tim/dygn. Just nu går det alltså nedåt, inte uppåt.

Vår strategi är att undvika konflikt; lite sömnlöshet på kort sikt är nog bättre än ettraserat förtroende på sikt. Vill han inte ligga i sängen så får han gå upp och leka lite och så försöker vi igen. Så kan man ju inte alltid göra men just nu vill vi att han ska tycka att sömn är positivt och skönt. Så vi försöker att massera honom, vilket han älskar, att läsa böcker femtielva varv tills han förhoppningsvis tröttnar, och att tråka ut honom genom att vi t.ex. sitter och läser så att han inte tycker att det är så himla kul att vara vaken, vi har rensat bort leksaker och annat runt sängen som kan locka honom när han borde slappna av.

Men när man är så trött att man har ont i huvudet och ens dag nästan förstörs av en gnällig unge som bara borde sova så är det skönt att veta att man inte är ensam - det är så mycket enklare att stå ut med det då. Och det är ju som ni säger att han för det allra mesta är glad och hjälpsam på dagarna.

Nu har det varit bättre ett tag. Men fortfarande så blir det oftast strul när han ska sova minst en gång per dag. Inatt var han vaken 02-03 och vi är så trötta... Tyvärr går det ju ut över hela livet när man inte hinner vila ut fysiskt eller mentalt ordentligt.

Men han är så pappig, och det blir lätt en ond cirkel. Jag får sämre självförtroende när det gäller hur kul jag är att leka med eller bra på att trösta, och då beter jag mig väl mindre självsäkert. Lämnar gära över till pappan vid minsta motgång. När det bara är sonen och jag funkar det oftast jättera och vi har det mysigt ihop, men jag känner mig ändå osäker och självmedveten. Jag antar att det också får mig att må dåligt för att det krockar med min bild av hur en mamma ska vara - så hjälvklart ömmande för sitt barn. Själv tröttnar jag bara ibland. Vill mysa men får kalla handen och ett skrik, och slutar försöka.

Behövde bara skriva av mig. Det blir bättre så småningom, som det mesta här i livet.

Uteslut inte att helt praktiska saker kan vara orsaken. Vår son är i perioder väldigt pappig så jag vet hur det känns att få kalla handen och det är verkligen inte bra för självförtroendet. När han har haft insomningsproblem under korta perider och varit väldigt arg så har det varje gång berott på något helt annat.
När han var mindre berodde det på tyst reflux och löste sig med gaviscon vid läggdags och högläge. Första gången sedan refluxen växt bort tog det mig två veckor att räkna ut att han var rasande på mig för att jag åkte till arbetet tidigare på morgonen och han inte kunde säga hej då ordentligt. Jag kunde ändra mitt arbetsschema och det blev bättre direkt. Andra gången berodde det på att hans sömnbehov minskade och han var helt enkelt inte tillräckligt trött. Vi släppte då på rutinen och började fråga honom om han var trött och han började tala om för oss när han ville somna vilket var ungefär en timme senare än tidigare. Nu har vi korrigerat det med att gå upp tidigare istället. Sist var det att han växt ur sin kudde och helt enkelt inte låg bekvämt. Han fick en ny kudde och den älskar han och ingen annan får ligga på hans kudde.
Vi har okså haft problem under korta perioder med magknip på kvällen. Efter det har vi blivit mer observanta på hur hans mage fungerar under dagen och om han inte har bajsat så mycket under dagen kan han inte äta banan på kvällen utan får yoghurt eller ett päron istället.
Hoppas det löser sig.