• Exet

    Sambons dotter är ett monster

    Var ska man börja?

    Senaste 2 åren har varit fulla med situationer som "normala" människor aldrig tror de kan hamna i...men som uppenbarligen kan drabba "vem som helst".

    Men, för att göra en mycket lång historia kort", så håller vi oss till senaste tidens händelser.

    Min sambos dotter, 10 år, som är en söt och rar liten tjej (är väl de flesta barn gissar jag?) har plötsligt blivit ett monster.

    Det är fel på allt!

    Det ständiga svaret på alla frågor och tillsägelser (läs: packa din väska, städa ditt rum, borsta dina tänder o.s.v.) är Nej.

    Hon stannar ute alldeles för länge, svär (kallar sin mamma för hora och jag är dum i huvudet), sätter sig själv i situationer som är rent av farliga, hotar och anklagar (senaste påhittet var att jag slagit henne).

    Vet riktigt varför jag skriver detta eller om jag lagt det under rätt kategori. Är väl bara så att jag behöver få lite ur mig, prata om det och vända på det med folk som har något bra att säga...om ni finns?

    Självklart tar vi alla stryk av det som händer, man har ont i magen hela tiden för man inte vet vad som ska komma härnäst. Tycker självklart synd om henne som förmodligen mår skitdåligt och tar ut det på oss alla omkring. Men tycker också synd om oss andra som inte kan förhålla oss till allt, man är ju liksom inte född med kunskaper om hur man ska handskas med sånt här.

    Hon skrämmer de andra barnen och vår minsta börjar tro att det är så man ska vara mot varandra, vilket ofta leder till mindre kul situationer.

    Vad ska man göra?

  • Svar på tråden Sambons dotter är ett monster
  • Muffins i magen

    Ett sådant beteende är naturligtvis av en eller flera orsaker, men absolut inte acceptabelt!! Särskilt inte om det finns fler barn som kan ta skada eller härma ett destruktivt beteende. Kan ni få hjälp eller vägledning av skolan? De brukar ju ha kontakter som man kan vända sig till, en kurator eller kommunens familjecenter?

  • Exet
    Muffins i magen skrev 2011-04-27 22:22:20 följande:
    Ett sådant beteende är naturligtvis av en eller flera orsaker, men absolut inte acceptabelt!! Särskilt inte om det finns fler barn som kan ta skada eller härma ett destruktivt beteende. Kan ni få hjälp eller vägledning av skolan? De brukar ju ha kontakter som man kan vända sig till, en kurator eller kommunens familjecenter?
    Just nu verkar det om hon kommer att flytta till pappa (hastigt påkommet), där hon kom ifrån för 2 år sedan p.g.a. att han hade samma situation. Är väl inte svårt att gissa det kommer bli samma där igen, även om det kanske blir lugnare till en början.

    Till saken hör väl att han bidragit lite (läs: jättemycket) till att slå kilar mellan mor och dotter...

    Hon gick ju i en grupp för "skilsmässobarn" som kommunen ordnade, känns väl som att det snarare ledde åt det sämre hållet.
  • Muffins i magen

    Alltså jag har inte själv barn i den åldern, men jag har varit en tioåring med tungt bagage. Det som till slut fick ordning på mig, var en lärare som inte accepterade mitt beteende. Han satte ner foten, men på ett respektfullt sätt mot mig, dvs han såg att jag egentligen mådde dåligt och var rotlös. Jag vet inte om han hade någon metod, tror han bara var en grym medmänniska. Jag har nog inga mer råd tyvärr men jag tänkte att kommunen brukar ju ha stödinsatser. Men en grupp för skilsmässobarn hade inte jag heller pallat! Snacka om att vara utsatt.

  • Exet
    Muffins i magen skrev 2011-04-27 22:37:32 följande:
    Alltså jag har inte själv barn i den åldern, men jag har varit en tioåring med tungt bagage. Det som till slut fick ordning på mig, var en lärare som inte accepterade mitt beteende. Han satte ner foten, men på ett respektfullt sätt mot mig, dvs han såg att jag egentligen mådde dåligt och var rotlös. Jag vet inte om han hade någon metod, tror han bara var en grym medmänniska. Jag har nog inga mer råd tyvärr men jag tänkte att kommunen brukar ju ha stödinsatser. Men en grupp för skilsmässobarn hade inte jag heller pallat! Snacka om att vara utsatt.
    Jo, den gruppen var nog ingen vidare bra idé.

    Jag har försökt under en lång tid att vara en medmänniska men till slut orkar man inte längre, vilket jag skäms för men jag måste finnas till för de andra barnen också.

    Vi kan väl kanske bara hoppas på att det funkar bättre hos pappa denna gången...
  • Muffins i magen

    Du ska inte skämmas för att du inte orkar. Självklart är det oerhört jobbigt för er familj. Därför är det oftare lättare för en utomstående att få kontakt med barn, man vågar öppna sig och prata på ett annat sätt med någon som inte är i närmsta familjen. Jag hade tex också mkt stöd av en faster, kompisar på annan ort, kyrkans ungdomsledare osv. För dem fick jag vara mig själv utan hänsyn till någon annan i familjen. Hoppas det går bättre hos pappan nu då och att hon själv hittar någon att få stöd av.

Svar på tråden Sambons dotter är ett monster