Snitt är inte självklart den enkla vägen ut
Jag är så förundrad när jag läser här om alla som inte vill eller vågar föda barn vaginalt och vill kämpa för att få kejsarsnitt även om man inte har några medicinska orsaker till varför en vaginal förlossning kan vara problematisk.
Jag var livrädd för att föda vaginalt, men försökte. Blev dock snittad på grund av ineffektiva värkar. Jag gick igenom 30 timmar av värkar som var så smärtfulla att jag kräktes. Och ja det hade säkert gjort skitont att klämma ut bebisen, men sedan hade det läkt och blivit bra. Jag ser bara på hur de andra som födde samtidigt som mig var uppe på benen inom ett par timmar eller dagar. Jag har två veckor efter snittet fortfarande så ont att jag knappt kan stå.
För mig är det ett mysterium att man vill bli snittad. Varför är det så många som inte inser att det är en stor bukoperation där smärtan kan vara mycket värre än en vaginal förlossning och det kan ta väldigt lång tid innan man kan stå, gå och leva. Just i födoögonblicket kanske det är en lättare väg ut, men att läka ihop efter kan vara en mardröm.
Hur har den romantiska bilden av kejsarsnitt uppkommit?