Varför räcker det inte för vissa att man är hemma med barn?

Vissa konversationer kommer man inte ifrån. Vissa människor som skall tycka så mycket utan att tänka efter.De som tycker att allt som inte passar in i deras världsbild är fel. De som skriker pension! och beroendeställning! och säger att din sambo kunde ju både ta examen och doktorera med barn – varför kan inte du?

Varför räcker det inte för vissa att jag tar han om vår son den tiden han inte är i skolan? Att jag planerar när vi skall få besök, när vi skall åka iväg, vad vi skall äta till middag, när sonen skall ha med sig speciella saker i skolan, när vi skall på möten och när vi skall på kalas? Att jag tvättar och bäddar rent och städar och diskar och viker kläder? Att jag läser på om hur barn upplever tvåspråkighet, att jag pratar med sonens lärare varje gång jag lämnar och hämtar honom, att jag letar efter nya saker att göra om helgerna, att jag bestämmer play dates för sonen, att jag ser till att hans kläder och saker är hela och rena, att jag tar mig tid att prata med honom, i timmar när han vill, om saker som gör honom glad eller bekymrar honom? Att jag visar bilder för sonen på vänner och familj i andra delar av världen, att jag leker och promenerar och klättrar med honom, att jag pusslar och planerar för att sonen och hans pappa skall hinna träffas så mycket som möjligt, att jag nu letar efter nästa skola, för att vara ute i god tid?

Det är klart att jag också hade kunnat studera mer än heltid när vi bodde i Lund, tagit examen och nu arbetat – men vem hade då gjort allt detta? Om jag hade haft samma studie- och arbetstider som min sambo sedan sonen var född – vem hade då pratat med hans lärare varje dag, hittat skolor och haft tid att lyssna på varenda liten orolig tanke? Om jag också hade pendlat när det behövdes, haft 12-timmarsdagar i perioder och behövt stänga om mig om kvällarna när sonen var ett spädbarn – vem hade då varit den fasta punkten i hans liv?

Min sambo är en fantastisk pappa, som förälder mer korrekt och pedagogisk än vad jag är, och han kan vara hundra procent närvarande när han är hemma, och det är viktig och verkligen guld värt. Men om man tänker efter, hade det verkligen varit så om vi delade på alla sysslor? Om han behövde ställa sig och tvätta och laga mat och diska så fort han kom hem? Hade de haft en så bra relation om det inte var lek och samtal och läsande och gos och mys och bus när pappan kom hem?

Och ja, jag har fritid. Jag hinner promenera och gå på museum och luncha och läsa på wikipedia och plugga psykologi. Men det kan väl inte vara det de menar? Att jag inte skall ha någon fritid? Eller menar de att de flesta klarar av att arbeta heltid, göra alla sysslor i hemmet, vara verkligt närvarande för sina barn och dessutom hinna ha tid med sin partner och för sig själv? Är det jag som är ineffektiv?

Naturligtvis kan man anställa någon både till sysslor i hemmet och till att ta hand om ens barn och detta har jag skrivit om tidigare: Är det verkligen det folk vill? Att jag skall börja jobba och låta någon annan ta hand om mitt hem och mitt barn bara för att det är det politiskt korrekta? Bara för vissa tycker att det är så saker skall se ut? För att de tror att det är självförverkligande? Skall jag sluta ta ansvar för hemmet och tappa den otroligt nära kontakten med mitt barn bara för att jobba för sakens skull? Jag tycker inte att det låter rätt.

Jag tror verkligen att alla föräldrar gör vad de tror och tycker är bäst för sina barn. Det finns miljoner olika sätt att uppfostra ett barn och något som britterna förstått är att det är väldigt få av dem som faktiskt är sämre än andra. Svenskarna, har det visat sig, har däremot lite svårare att acceptera när saker sker utanför ramarna