Har du som pappa, fått igenom ensam vårdnad?

Hej1
Håller på med en tvist om ensam vårdnad just nu. Mamman har en historia med missbruk; sprit och knark samt psykisk ohälsa. Hon har i stort sett förstört grabbens snart tio åriga liv och hennes terror mot mig har nått sin kulmen. Under tio år har jag fått slåss mot hennes duperande och manipulation gentemot myndigheterna, samt då även den sk familjerätten i min kommun, som enligt min advokat är oerhört partiska och så passiva i sitt beteende att han som härdad advokat blev förvånad. För att göre en mycket svår, tioårig historia kort; som innefattar barnmisshandel, knivöverfall och kontrakt hos jugoslavmaffian på mitt liv, så fick jag till slut hem min pojk för två år sedan efter att socialen äntligen erkänt att hon har ett missbruksproblem. Jag drog då igång en rättslig tvist om vårdnaden men en av socialens arbetare, mammans vän?, intygade mig att det räckte med ett muntligt avtal. Grabben skulle bo hos mig och hon fick behålla sin juridiska vårdnad samt varannan helg booendet. Detta fungerade tills i höstas. Under hela de här två åren, ägnade hon sin tid med honom till manipulation. Varje gång jag hämtade honom var han rädd för mig och hon hade målat upp mig som ett slags monster i hans ögon. Så en vecka varje gång fick jag ägna åt att få tillbaka honom. Men det var ett hanterbart problem. Innan hade han bara gått i skolan varannan vecka, på mina veckor, och hade således hamnat efter rejält i skolan. Nu arbatade jag och min fru och resten av familjen upp hans självförtroende och han liksom blomstrade upp och blev det barn han ska vara. Men duperandet på hennes helger fortsatte. Nu började hon även ta sig till  skolan på dagarna och fortsatte där. Hon vet att hon kan få honom att vilja åka till honom genom att hota med självmord etc.. Detta blev ett växande problem. Kulmen kom onsdagen den 11. Hon hade varit ensam med grabben i över två timmar på skolans fritidsdag med skridskoåkning. Kvällen innan hade hon ringt och tjatat om att hon skulle ha honom senare den kvällen men jag hade sagt nej pga att vi hade många läxor att göra. Hsh, så hade grabben försökt rymma senare på eftermiddagen och skolans personal hade fullt sjå att hitta honom. När jag kommer till fritids efter jobbet så gömmer han sig. Vi var tre vuxna som letade innan vi hittade honom. "Dra åt helvete, gubbjävel" var de första ord han sa till mig då. Jag bröt ihop och aslipade, stor och stark karl som jag är. I bilen sparkade och slogs han. Kallade mig "jävla bögjävel" etc; ord som jag vet är inplanterade. Jag sa att han fick vara hos sin mamma tills söndagen om han ville, då jag visste att det inte ens var lönt att försöka "omvända" honom. Detta var ett stort misstag av mig, det vet jag men att se sin grabb lika rabiat som Linda Blair i Exorcisten fick något att brista inom mig. Hon sa något till honom den dagen som fick honom att bli rädd, som fick honom tillbaka till sitt gamla, dystra jag. Allt sedan den dagen har hon vägrat lämna honom ifrån sig så jag kopplade in advokaten och ringde familjerätten. Konstigt nog; mycket konstigt nog vägrar familjerätten att hjälpa mig. Hon har gjort så här innan, varje gång hennes pojkvänner dumpar henne, och den sista gången höll hon honom ifrån mig under nästan fyra månader, då han var skriven hos henne. Allt utan socialens ingripande för barnets bästa. Sista gången frågade jag samma kvinna på soc som utreder nu, om jag kunde åka och hämta honom, men fick svaret att det var kidnappning, trots att han for illa där. Nu är han skriven hos mig, han BOR här, och när jag frågar samma kvinna på socialen om de kan hjälpa mig nu, när han är skriven här. Får till svar att det var det dummaste hon hört. Att så kan man inte göra. De är minsann inte min personliga dagistaxi etc...  Detta fick min advokat att gå i taket och en anmälan kommer att göras mot socialen under kommande sittande rättegång.
Mamman fick en anmälan från skolans kurator/ rektor mot sig nu i januari om de hemska hemförhållandena och hennes umgänge med missbrukare. Socialen frågar henne om detta stämmer under ett möte. Nej, sa hon. Okej, bra, sa socialen. Inget hembesök. Ingen undersökning. Dra åt helvete, sa jag och gick.
Nu har det snart gått två veckor sedan jag höll om mitt barn. Har snackat med honom på mobilen, som hon styr totalt, tyvärr hade inte tinget tid att snabbbesluta om Omedelbart tvångshämtande på grabben, utan har tid först i mitten av april. Skulle gjorts i fredags men det sket sig ordentligt då. Tom advokaten hade panik om detta.
Nu kan jag bara sitta och vänta. Vänta på att något ska hända. Ska hon skada barnet fysiskt eller psykiskt ännu mer? Ska jag få en kniv i ryggen igen om jag försöker hämta hem mitt barn? Ska min fru bli mördad? Ska resten av min familj bli utsatta för våld om jag hämtar mitt barn?
"Varför åker du inte till skolan och hämtar honom då"? undrar du säkert.
Ja, det finns två skäl. Jag kan inte hindra mamman från att hämta tillbaka honom dagen efter. Och skolan har som policy att inte stå emot om hon tar med sig några hotfulla typer. Inget våld. Så jag vill inte utsätta honom för det traumat. Den andra, och fan så mycket mer oroväckande, är att jag fått ett hot om att något ska hända grabben eller mig och min familj om jag gör det. Om jag ens yppar om hotet för någon skulle något hända grabben. Om jag ens närmar mig honom så ska han bli skadad eller ännu värre. Har i dagsläget inte sovit på tio nätter och det är jobbigt när man har ett arbete att sköta, en familj att ta hand om och ett hus att betala. Men jag vet att en dag ordnar sig allt. Om inte i mitten av april, så en dag. Man kan inte få hålla på som hon i tio års tid utan att det finns någon vettig människa i rättsystemet som ser vad hon håller på med..
Så mina råd till dig är dessa:
KÄMPA för ditt barn!! Om du inte vinner eller hur man nu kallar det, så kan du vart fall visa att du gjort allt som stod i din lagliga makt för det för en dag kommer barnet att undra varför du inte gjorde mer. Det bara är så.
Ligg på skolan och hör dig för om barnet, om det nu skulle bli så att den andra parten får rätten till umgänge.
Dokumentera allt! Precis allt. Klockslag, datum och vad som händer.
Advokaten rådde mig att spela in allt och det har jag gjort. Har socialens lögner på band, har mammans erkännande av barnmisshandel på band. Precis allt. Tyvärr bryr sig varken polis eller social om det erkännandet av någon anledning.
Om du ser att barnet på något sätt far illa, så säg till skolan att fixa en kurator, det är deras skyldighet. se till att skolan vet om problemet!
Och framför allt annat; håll barnet utanför konflikten, även om det är stört omöjligt att styra det helt. Barnet är oskyldigt i det hela och älskar givetvis båda sina föräldrar även om det måste visa att så inte är fallet för att inte göra den ena parten upprörd.
Brusa aldrig upp i kontakt med barnets mamma (ett misstag som jag gjort jämt tills nyligen) utan bara le och var självsäker. Då begås misstag och den rätta attityden kommer fram.
Och det viktigaste är att som sagt kämpa. Ta fighten. Ju fler pappor vi är som står på oss mot det orättvisa och diskriminerande systemet att mamman alltid har rätt, desto fler bestämmande politiker får ögonen för problemet.
Om du vill läsa om en pappa som verkligen kämpar så kan du gå in på www.nodaddy.nu
Tryck inte .com bara. Det misstaget gjorde jag skulle visa min farsa den sidan.  Det var INTE kul kan jag säga!
Så ta fighten. det kostar blod, tårar och svett och lite dollar, men det är värt allt ihop.
Lycka till!

Shit man! Detta var det värsta jag hört ever CME! Creds till dig som orkar att kämpa mot ALLA!! Ditt barn förtjänar dig och din trygghet.. Hoppas att allt går bra för er. Men kan inte undvika att hata familjerätten och soc mer och mer när man läser om deras inkompetens här på FL.

Med inspelningen av erkännandet som inte polisen bryr sig om, är det digitalt inspelat? För isf har jag för mig att det inte är giltigt, det måse vara på vanligt band. Skumma lagar nått sånt som gäller! Jag är inte 100 på mit påstående stämmer, men jag är 100 på att jag läst om det någonstans.

Och till TS håll ut, i barnvärlden så är det verkligen pappan mot resten, har jag fått en känsla av iaf eftersom jag aldrig varit där.

tack, peugeot! precis som du sa så är det så det ligger till. Men socialen har ingen sådan bevisbörda, utan alla kan klart och tydligt höra att det är mamman som erkänner. De har gjort något som kallas för "Färgade utredningar" , dvs ändrat i rapporter och dylikt för att skydda varandra genom åren. Men precis som jag tror att Pappatill3 som startade tråden, så känner han hopplöshet etc, trots att han enligt allt sunt jävla värdsligt förnuft egentligen inte borde vara rädd, men eftersom världen inte är så dålig för kvinnor som Gudrun Shyman vill ha den till, så måste man räkna med det värsta, tyvärr. I mitt eget fall, t ex, så hade jag suttit på Kumlabunkern sedan flera år tillbaka om jag ens gjort en bråkdel mot mamman som hon gjort mig.
Så det enda man kan göra, egentligen, är att kämpa och kämpa tills man är så trött på allt manipulerande och skitsnack att man bara vill gå ut i skogen och skrika sig hes.
Eller så glömmer man..
Det absolut enklaste vägen ur eländet är att ge upp. Låta mamman få barnet och sedan glömma att man varit pappa. Betala och se glad ut.
Då heter det inom kort att man är en dålig far och då börjar det om igen, fast från andra hållet.
Har själv varit på den gränsen flera gånger. Att bara ge upp.
Men så kommer den där gnistan, det där Hoppet, att det någonbstans där ute finns en förnuftig byråkrat; att det någonstans finns en politiker med lite jävlaranamma i sig som vågar ta fighten mot denna diskriminerande lag/ terror..
Hoppet finns alltid..

Jag kommer heller aldrig ge upp min kamp för att min son skall må bra!
En sak som jag vill poängtera som du i detta har missat,  ett par stärkande ord som JAG fick från socialen, och som faktiskt var det som sparkade mig i rätt riktning och som jag använt som drivkraft många många gånger...

Som förälder så har man en skyldighet att se till att ens barn har det tryggt och bra när barnen bor hos dig, men du har även en rättighet att säkerhetställa att barnet är tryggt även hos den andra förälderna. Uppnås inte denna trygghet där så har du rätt, om du har tydliga belägg för det, att hålla ditt barn därifrån, umgänge får sedermera ske under ordnade former eller så får den andre förälderna ansöka om umgänge

Värt att ha i åtanke...


Stå på dig Peugeot!

nu har jag haft ensam vårdnad i nästan 4 år och min kamp höll på i nästan 5 år i tingsrätten tack vare att hon fick socialen och BUP att gå emot mig och anklaga mig för allt man kan tänka sig, allt från misshandel till våldtäkt. lögnerna samlades på och till slut fick hovrätten ta beslut. tråkigt att samhället tror på tjejer blint!! jag höll mig lugn i 5 år trots anklagelserna för de ville ha en reaktion från mig vilket de aldrig fick. nu vill inte ens min dotter träffa mamman trots att jag tjatar att de ska träffas för jag vet hur det är att inte se sitt barn vilket jag inte fick på 5 år. när barna växer och börjar fråga då kommer hon att få förklara sig .Kämpa på och ge aldrig upp för ditt barn!!!!!vi män kämpar i motvind men fan för den som ger sig.