Någon mer som förlorade sin pappa tidigt?

Inte så tidigt som du, men för tidigt för mig! Hände för tre månader sen...e 25

Jag var 10,5 år när min pappa gick bort. I juni blir det 19 år sedan. Det känns helt sjukt egentligen att det gått så lång tid. Ofta saknar jag honom, men som tur är har jag två systrar jag kan prata om saken med. Han gick bort i cancer och var då 58 år.

Jag är ganska övertygad om att det handlar om att du inte bearbetat sorgen, i alla fall inte på "rätt" sätt, det är inte så många som vet hur sjutton man ska hantera en sorg. jag har inte förlorat en förälder, men förlorade förra året en person som gjorde att min värld rasade. Lite kortfattat så hittade jag en sida på nätet, sorg.se som är hemsidan för svenska institutet för sorgbearbetning. Där fanns ett långt uttdrag ur boken Sorgbearbetning som jag började läsa och bestämde mig för att beställa boken. I den finns ett väl prövat och utvecklat sorgbearbetningprogram. Vet inte hur jag ska förklara mer men jag rekommenderar dig STARKT att testa detta då det var det bästa jag nånsin gjort, hade aldrig klarat av att bearbeta och gå igenom min sorg utan det här, det är jag övertygad om. Det är inget hokus pokus utan ett väl beprövat program. Boken kostar typ 200 spänn på adlibris och det är väl investerade pengar, det säger jag. Att läsa boken och gå igenom det här programmet gav mig en mycket större förståelse för sorgen i sig och jag tror att det skulle göra det gör dig ocskå, efetersom du undrar varför du inte kunnat gå vidare. Jag är tvärsäker på att du behöver testa det här just pga den enda meningen du sa. Du kan inboxa mig om du vill att jag ska förklara lite närmare. Men jag tycker verkligen att du ska testa det här, du anar inte vad det gjorde för mig och hur otroligt effektivt det är.

Jag har också äldre halvsyskon som inte riktigt accepterar min existens, som jag har valt bort ur mitt liv. Det gör för ont att höra deras tjafs om att pappa inte skulle velat att jag och mina helsystrar föddes och att han inte ville att vi skulle ärva. Fast jag vet att det inte är sant så känns det förjävligt. Det är ju inte som att jag kan fråga min pappa eller säga till honom att be dem att hålla käft. Så jag har inte med dem att göra.

Tack så hemskt mycket för era svar. Jankie, absolut, oavsett när man förlorar en förälder så är det ju för tidigt! Beklagar sorgen.

Bellamorte, du var i samma ålder som jag då. Min pappa var 60 när han dog, så nästan i samma ålder som din. Och så har vi båda äldre halvsyskon. Minns du mycket av din pappa? Fick du hjälp att bearbeta sorgen när du var liten?

Jag tror faktiskt att du har rätt, Emmi, att jag inte har bearbetat sorgen alls. Jag gick inte till någon kurator eller psykolog efteråt, och jag har haft psykiska problem sedan dess. Jag har varit deprimerad, haft ätstörningar, haft självmordstankar, självskadat, ja, you name it. Ska definitivt kolla upp den där boken. Det är nog dags att tackla detta nu.

Tack

Jag minns en del men inte supermycket. Jag försöker vårda de minnen jag har. Mina föräldrar separerade 5 år innan han gick bort och efter det hade vi sporadisk kontakt, främst var jag med honom på sommaren. Jag fick INGEN hjälp att bearbeta min sorg. Jag fick faktiskt inte ens berätta för min bästa kompis, eller någon att min pappa dött, detta eftersom min mamma ville låtsas att hennes man var vår pappa. Vi pratade inte om det hemma heller, med än min ena syster och jag i smyg. Jag kan säga att jag är rätt jävla kvaddad p.g.a. allt som hände med min pappas död och allt runt den.

Min pappa valde att ta sitt liv oktober 1984. Jag hade fyllt 10 år i maj samma år.

Min pappa var djupt nere i alkoholen och misshandlade vår mamma ett flertal gånger även efter deras seperation 1975. Jag vara bara drygt 1 år då. Mamma väntade vår lillebror samma år. Han åkte in och ut i fängelset. Men har var snäll mot oss barn. Jag tyckte bara det var jobbigt med att han satt med a-lagarna nere i stan.

Så förra året var det 26 år sedan. Sista tiden har jag ofta tänkt på honom att våra barn hans alla barnbarn inte kommer få träffa honom. Men skulle det ha varit något att träffa? Men jag tänker ofta på honom.

Vi är 4 helsyskon har har 1 ett havlsyskon. Som vi inte träffar så ofta. Det liksom känns så spännt och jobbigt. Så vi har kommit överrens om att vi ej ska träffas. Vi träffar ej släkten på pappas sida alls. Jag har dem på FB, men vi träffas ej. TYVÄRR!

Det känns jobbigt med det.

Jag miste min pappa under en rutinundersökning på sjukhuset, då skulle jag fylla 12.. Idag är jag snart 29 och saknaden är enorm..

En stor kram till alla er som mist någon som stod er nära! 

Min pappa dog när jag var 15. Mina föräldrar skildes redan när jag var två. Han valde spriten framför oss (hans val) Vi hade inte alls mycket kontakt de första åren. Men när jag började skolan fick vi kontakt igen. Han bodde 25 mil från oss så det blev inte mycket som vi träffades. När han dog förstod jag nog inte ens att han var borta. Visst kom det tårar på begravningen, men nu i vuxen ålder kommer det fortfarande tårar.. Det är ju så mycket i ens liv som han har missat som jag känner stor sorg över.

Jag har ju ingen pappa jag kan ringa och be om hjälp, ingen pappa som jag kunde visa upp mitt nytagna körkort för lr ringa och säga att han blivit morfar, lr framförallt han var inte där när jag gifte mig.

Nu är det 20år sedan och fortfarande trillar tårarna. Ibland känns det som om någon "övervakar" mig. Som tex när jag körde av vägen 1996. Precis innan olyckan fick jag en känsla av att jag skulle köra saktare.. Nu i efterhand har jag tänkt på det. Det måste ha varit han som varnat mig. Så nu känns det som om jag har honom hos mig och han ser mitt liv, han lägger sig inte i mitt liv men han finns där, fast jag inte kan varken se lr prata med honom..

Sorg tar tid, måste få ta tid..

Kram