Konsekvenser av ''för sen'' socialisering?

Min dotter var hemma med oss tills hon började förskoleklass, och det har gått jättebra för henne.  Har planer att vara hemma med min son lika länge. Vi går på öppna förskolan flera ggr i veckan , så de träffar ju andra barn .

Jag gick i en mindre grupp hos en dagmamma och blev lite chockad när jag började dagis vid fyra faktiskt. Jag fick svårt att hävda mig i barngruppen och kände mig lite utanför. Nu säger jag inte att det måste bli så, men jag minns faktiskt hur det kändes. 

Förskolebarn är ju rätt tuffa mot varann så det kanske man inte får uppleva då. Vet inte om det är bra eller dåligt men man blir ju förskonad från mobbing och sånt fram tills man börjar skolan. Men det innebär kanske att man inte vet hur man tar sig in i gruppen sedan i skolan och då kanske det blir utanförskap där istället. Tror det kunde vara bra att åtminstone ha ett gäng barn man träffar varje dag förutom sitt småsyskon.

Men du borde ju kunna se utifrån ditt eget liv om det gett konsekvenser som utanförskap och så. Hur upplever du det? Har du haft lätt att få kompisar senare eller var det tufft i skolan?

Jag tror att det beror mest på vilken personlighet barnet har. Jag själv var hemma med mamma tills jag skulle börja lekis och hade nog varit hjälpt av att socialiseras tidigare. Jag var väldigt osäker och ängslig som liten. Det var ju samma läge för syrran, men hon var mycket tuffare och mer rätt-på, så henne gick det bättre för.

Jag svarar ja, för en del barn, det kan vara klart dåligt. En mig närstående gick som dagbarn hos ett pensionärspar, inga andra barn. Inga syskon. Personen är ganska tystlåten, svårt att ta för sig i grupper, "knuffa sig fram" i arbetslivet osv och anser själv att h*n hade mått väldigt bra av att gå på dagis.

Vet även andra som upplevt att börja i förskola så pass sent som vid fyra års ålder är för sent, då svårare att komma in i gruppen osv.