Jag är uppfostrad av ett "barn" och tänk jag lever fortfarande

Jag skriver absolut inte detta för att provocera någon eller verka märkvärdig.
 jag skirver bara för att ventilera alla miljoner saker som vimlar runt i mitt huvud....

Sitter just nu på JFK airport och väntar på att få resa hem till min vackra fästmö igen,
min kvinna är gravid med tvillingar och ska föda närsomhelst.

 Början av graviditeten var en väldigt jobbig tid för mig, minnen från min uppväxt och hur mitt liv såg ut förr har jag aldrig ens funderat över eller ifrågasatt...
 ju närmate datumet vi kommit ju värre har min själ mått, kommer JAG verkligen att bli en BRA pappa?

varför jag ifrågasätter min blivande föräldra roll är kansk eftersom jag har haft en sån otrolig bra upväxt!

alldeles otrolig på många sätt. nu när jag tänker på det
jag har vuxit upp utan min biologiska pappa men har haft trygga starka män runt mig som varit otrolig manliga förebilder.
Min mamma är en Otrolig kvinna, varm, kärleksfull och stöttande.

kommer jag att kunna leva upp till detta?
 
För att lugna min oroliga själ, tog jag mig i kragen och åkte ner till min mamma för att ventilera och ställa en miljon frågor om hennes liv och hur hon själv sett det. Ångrar hon något?  helt enkelt göra en "lång intervjuv" med morsan

Min mamma var 13 år när hon blev gravid med mig, hon är nu en glad sprallig 43 åring, ja som vem som helst ...vad få lyckats snappa upp eller ännu färre smälta är att hon har en 29 årig son--->jag

Min mamma har aldrig klandrat min far för att han inte ville vara en del av våran familj, han var ju bara barnet själv som hon säger, själv har jag haft lite svårt för min pappa med det är en helt annan historia.

Som 13 åring kom hon hem en dag och berättade för min mormor och morfar att hon var gravid.
sen var hela cirkusen igång, men 9 månader  föddes jag.
jag och min mamma bodde kvar hos mina föräldrar och hjälpte till en del i början innan ammningen och "mamma vanan" satt i, sedan vårdade hon mig helt på "egen hand" för det var hennes beslut att ha kvar mig.

ekonomiskt sätt försörjde min morfar oss och min mamma började skolan igen när jag var 8 månader och mormor var hemma med mig tills mamma gick ur skolan och som 18 åring började hon jobba och vi flyttade till en 2:a. jsg var hos mormor på dagarna och på fredagar sov jag hos dem för då jobbade mamma natt.

livet var underbart och jag har mängder med glada minnen från min uppväxt.

när jag var 7 år fick min mamma möjligheten att flytta till usa med företaget som skulle expandera hon tackade ja och ut på nya äventyr med en mängd av nya  möjligheter som öppnade sig för mig och min mor.

började skolan i usa och mamma ick efter att par år chefsposition och träffade sin livs kärlek mark...

tog "studenten" och började jobba som fotograf osv.

min mamma har haft det tufft emellanåt. somsagt det ses ju inte så ansvarigt eller moget att skaffa ett barn när man själv inte är vuxen, men det har stärkt henne och hon står fast som sten. respeckt fick hon slåss hårt för hos klasskompisars föräldrar.

Jag har fått berättat för mig om hur min mamma växte mer allt efter vad jag växte. hon slutade slänga kläder överallt i huset när jag började härma hennes beteeende. en gång när jag var 3 år sa min mamma til mormor att hon hatade henne. jag hörde och frågade min mamma om det var okej att jag inte hatade mormor. sen dess har min mamma aldrig sagt något sådant igen... tydligen gick hon på matlagnings kurs som 13 åring för att lära sig laga näringsrik mat...

jag tyckte att det var väldigt jobbigt med att min mamma var så pass ung när jag var tonåring, inte för att jag såg henne som mindre vuxen. i min värld var hon en gammling precis som kompisarnas föräldrar.
men min mamma såg även väldigt ung ut och klädde sig inte som en "soccer mom"  utan klädde sig efter mode och ålder.
att höra kompisar säga "hot mama" om MORSAN var väldigt känsligt. för det var ju min fina snälla goa mamma dom pratade om!!!

min mamma är en otrolig kvinna och förebild och att hon aldrig har fått mig att känna mig som ett misstag som sabbade hennes drömmar utan snarare alltid kallat mig för hennes mirakel. hon har verkligen levt ut sitt liv till max och varit en Underbar mamma som alltid funnits för mig oavsett.

precis som jag vill göra för mina tvillingar.

oj! långt blev det visst. men jag behövde få ur mig lite känslor annars spricker jag nog tusan...

hahaha låter som en riktig jävla mamas boy men jag har bara en kvinna i mitt liv och det är min blivande fru som jag delar allt med. men jag älskar min mor hjärtligt