Hjälp, är så förvirrad och vet inte vad jag ska göra.

Lever tillsammans med en man som jag älskar innerst inne, men problemet är att vi har blivit som främlingar för varandra.

När vi träffades så hade jag två söner sen innan, 2 & 3 år gamla.
Deras pappa lämnade oss när den minsta pojken bara var 4 mån, och vi hade inte hört av honom sen dess.

Min nuvarande sambo kom som en räddande ängel och var helt underbar både mot mig, men mest mot mina barn, han tog dom  till sig och tog hand om dom som om dom vore hans egna.
I början var detta otroligt svårt för mig, dels för att jag inte visste hur mkt ansvar som var okej att ge honom, men ock¨å för att jag var så rädd för att bli sårad igen.
Det första halvåret grät jag mest, fattar inte att han stog ut, men han tröstade och lovade mig att han aldrig skulle kunna såra nån utav oss oavsett vad som hände.

Jag började känna mig mer och mer säker i vår relation, och snart så kändes det som vi var en "riktig" familj, det var ingen skillnad på min och hans roller och jag har aldrig känt mig så trygg och så lycklig som då.

Hade redan från början sagt att jag inte ville ha fler barn, och detta var okej med honom, trots att han inte hade några barn sen tidigare.
Han sa att han var nöjd med dom barnen han hade fått i vår relation.
Men med tiden kände jag att jag ville att han skulle få uppleva en graviditet och vara med från början. Älskade honom så mkt, och beundrade honom för allt han gjorde för mina barn. På nåt sätt så ville jag ge honom nåt tillbaka för allt han gjorde för mig.
Han var ju redan en superpappa så en bebis skulle ju bara förgylla vår tillvaro.

Det dröjde inte länge innan jag blev gravid och lyckan hade inga gränser.

Så föddes vår gemensama son, och vår familj var sammansvetsad för alltid, så fin och perfekt.

Men lyckan blev inte långvarig, mormor som var stolt och ville dela sin glädje, satte in en  annons i tidningen för att välkomna sitt nya barnbarn, på bilden satt två  stolta storebröder och höll i sin fina lillebror.
Två dagar senare hörde deras biologiska pappa av sig och krävde att få ett umgänge med sina barn,som han inte sett eller hört av sig till på över 4 år.
Det blev ett långt och jobbigt år, med samarbetssamtal på familjerätten ledsna barn som inte alls var intresserade av att träffa denna främling, som dom bara kände igen från kort.

Till slut så började dom vara hos honom var 3:e helg och det var ju naturligtvis många känslor som kom fram hos oss alla.

Men så här i efterhand så är jag ändå glad att jag kunde svälja min stolthet och ta mig igenom detta utan att mina barn hamnade i kläm eller förlorade sin trygghet.
Det är ju trots allt så att dom är hälften av honom, och också väldigt lika honom, både till utseende och sätt, tror att det i längden är viktigt för barnen att veta var dom kommer ifrån.
Idag fungerar deras umgänge bra, kan inte klaga, och barnen är oftast glada och förväntans fulla inför  att åka dit.

Men nånstans under denna jobbiga tid så tappade vi nog bort oss själva som ett vuxet och älskande par, det kändes mest som vi kämpade för överlevnad.
Idag har vår gemensama son hunnit bli 2,5 och är världens underbaraste.
Problemet är att min sambo bara ser honom, det är bara hans behov som tillgodses, och dom stora killarna har lärt sig att hålla sig i bakgrunden, och stå tillbaka för sin lillebror. Detta gör mig så ont och skapar inte bara  oändliga konflikter mellan mig o mannen, utan också ett smärtsamt stort dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet hos mig. Inte bara att jag känner att jag måste ge dom all tid och uppmärksamhet jag bara kan, utan jag känner också att jag måste kompensera för hans frånvaro och bristande engagemang.
Det gör också att jag har svårt att fokusera på min minsta, för det känns som han får allt av sin pappa och jag varken kan eller orkar mer.

Har försökt prata med min sambo så många ggr, men han verkar inte förstå problemet, han erkänner inte ens att deras relation har ändrats, nångång skyllde han på den biologiska pappans återkomst, men sen har han aldrig velat prata om det mer.

Det har nu blivit ohållbart och det känns som jag är två personer, jag älskar honom fortfarande samtidigt som jag inte kan acceptera hans beteende.
Jag har blivit erbjuden en jättefin lägenhet, men vet inte om jag gör det rätta.
Vill egentligen inte lämna honom, men ser inte heller hur vi ska kunna hitta tillbaka?

Skulle vara skönt att hör vad ni har för åsikter och erfarenheter när det gäller "bonus" relationer. Vad kan man ställa för krav egentligen?