Tvåspråkiga familjer, hur gör ni?

Prata som vanligt hemma. Det kommer gå någon vecka så pratar barnet svenska på dagis

Våra barn är 3-språkiga (dock bara ett barn som pratar än så länge)  Funkar utmärkt.

Jag pratar svenska med barnen, mannen pratar engelska och portugisiska med dem och vi pratar engelska med varandra.

Våran son pratar svenska med mig och både engelska och portugisiska med sin pappa.
Han vet vem som pratar vad när det gäller släkt och vänner och väljer då det språket.
Förstår alla språken lika mycket men började med att prata svenska då det är det språket som han har runt omkring sig varje dag (bor i sverige) sen började han lite smått med engelska och när han var "klar" med den så kom portugisiskan flytande.

Vi kallar varandra för mamma och papa (ja det ska vara ett p *ler*) ibland även för mamai och papai. Han har absolut inga problem med att vi har olika namn för varandra då vi blir kallade för våra namn av andra och har smeknamn för varandra när vi t.ex ropar på den andra. =)

Barn är smarta och lär sig snabbt.

Sonen började prata vid "normal" ålder men tog lite längre än andra barn för att det skulle vara "rent". Men det var värt det för nu talar han som sagt 3 språk och alla "rent" Han blir 4 år nu på måndag

Jag kallar barnens far för hans namn. Om jag pratar om honom med barnen på svenska säger jag pappa och och jag pratar engelska så säger jag daddy. Barnen kallar oss omväxlande pappa/daddy och mamma/mommy och ibland slinker ett förnamn med. 

Mina ungar har inte varit senare än sina enspråkiga kamrater med att prata. Visst går de igenom en del extra frustration när de försöker sig på att kommunicera och det är fel språk. Just runt 18-24 månader tyckte jag att det var en hel del av det. Men redan innan 2-års dagen så visade båda att de hade mycket klart för sig att de pratade och förstod två olika språk och de använde rätt språk till rätt person. Det förekommer en hel del blandning av språken med när de talar med varandra och med mig som är tvåspråkig med, men de blandar nästan aldrig när de pratar med någon som bara har pratat ett av språken med dem. 

 

Vår son är bara sex månader men vi har bestämt att min man talar holländska med honom och jag svenska. Det innebär för oss att orden pappa och mamma sägs på det språket vi just då talar, för det är ju inga namn så som vi ser det.

Vi är dessutom lite lata ibland och pratar engelska med varann eftersom vi är vana med det från början. Men det försöker vi sluta med och koncentrera oss på våra två modersmål istället.

Vi pratar svenska och finska med vår tjej, jag pratar enbart finska när jag riktar mig till henne, min sambo enbart svenska. Sinsemellan så pratar vi svenska och vår dotter går på svensk förskola här i Sverige. Vi säger mamma och pappa på respektive språk, dvs jag kallar pappa för "isä" när jag pratar med min dotter och min sambo säger mamma om mig när han pratar med vår dotter. Ibland kan vi dock byta och min sambo säger då t.ex gå till "äiti" liksom jag kan fråga "missä pappa on", på samma sätt som vi ibland på skoj kan använda något ord från det andra språket,(som när min sambo försöker lära sig lite finska) eller t.ex att han kan fråga henne: vill du ha leipää?=bröd, men det är bara ibland och händer oftast när vi båda är hemma och lilltjejen säger typ "leipää, leipää" utan att rikta sig till någon specifik av oss.

Vår dotter (som är strax över 1,5 år) har inga problem, dvs hon vet vem som heter vad och brukar kalla oss mamma/pappa/isä/äiti på respektive språk och byter språk ibland och har till och med börjat använda våra förnamn ibland, antagligen för att det är de namnen hon hör oss säga till varandra. :) Så vår erfarenhet är att barn är snabba på att snappa upp och anpassar sig väldigt lätt.

Vad gäller språkutvecklingen så tror jag att det är väldigt olika. Vår dotter började prata i vad som kan kallas "normal" tid eller lite tidigare och har därtill ett ganska stort ordförråd. Förskolepersonalen har till och med sagt att hon har mycket större ordförråd än vad barnen i hennes ålder vanligtvis har och detta gäller såväl för hennes svenska som för finskan(en i personalen har finska som modersmål, så därför kan hon förstå när lilltjejen även kommunicerar på sitt andra språk) Däremot pratar/uttalar hon inte klockrent alla ord och pratar ganska sällan i två-ordsmeningar, även om det händer. Så jag tror att språkutvecklingen är väldigt individuell, oavsett om man är en-, två- eller trespråkig och hänger mycket ihop med hur barnet är som person. En del lär sig typ allt klockrent innan de säger något ord, och sedan så kommer allt på en gång istället när barnet känner sig mer säkert, andra barn tror jag testar hej vilt och är på så sätt "snabbare" med att prata, men kanske inte uttalar allt helt rätt eller blandar lite. Så ta det med ro, alla barn funkar olika och det är sällan något "fel" om orden dröjer lite mer än vad som kallas "normalt". För vad är "normalt" egentligen... ? :)

Vi är slarviga med spanskan... Jag har alltid bara pratat svenska, och mina barns far använder mest vissa uttryck på spanska, i dagligt tal mixar han svenska och spanska rätt grovt..
Barnen förstår alltså lite spanska men hör mest svenska.

Bägge barnen har varit extremt tidiga med pratet och har aldrig pratat otydligt, de har alltid haft ett otroligt ordförråd på svenska.

Vi säger mamma och pappa på våra respektive språk, men ärligt talat tror jag inte att det spelar så stor roll. Barnen lär sig ju vad det heter på majoritetsspråket i alla fall. Vad det gäller när de börjar prata så var min son ganska sen och in dotter ganska tidig, men det är ju omöjligt att säga om min son var sen pga flerspråkigheten eller om han hade varit det även med ett språk. När han var tre blev han utvärderad av en talpedagog som först blev lite konfunderad eftersom sättet han pratade på inte motsvarade någon av de vanligaste typerna av språkförsening. När vi talade om att han var trespråkig insåg hon att det lät konstigt för att han undvek grammatiska konstruktioner som inte fanns på alla tre språken. Hon ansåg också att han inte behövde någon extra hjälp utan att det skulle komma av sig självt med tiden, vilket det också gjorde. Idag är han fem och talar tre språk utan problem.

Jag bor i Danmark och sonens pappa är dansk. Barnen kallar mig mamma och de kallar pappa för far, som man gör här.
Sonen på snart 2 år förstår all danska och all svenska men talar själv mest danska. Ibland byter han något ord till svenska men det tror jag är under uppbyggnaden av språket, innan allt är sorterat i rätt fack.

Jag tror bara det är en gåva att ge dem flera språk.

Vi talar svenska till/med varandra när det är bara vi. Så snart en dansk är närvarande talar vi danska.

Vi bor i England och jag pratar svenska med barnen som också har en svensk barnflicka, min man pratar Engelska med barnen. Min stora son som är 4 förstår svenska men pratar nästan uteslutande Engelska. Han kallar mig för mamma och min man för pappa dock. Han kan växla ibland och kalla pappa för daddy och mig för mum eller mummy. Det där fixar de galant, inga problem med att veta att det betyder samma men är olika språk.

Om min son berättar om mig eller sin pappa för andra engelskspråkiga tex så säger han ju mum och dad.

Min lille som blir två i Maj, säger inte mycket alls, men det kan ju ha många orsaker, tvåspråkighet och att han har en storebror som gärna pratar för honom. Hans favorituttryck nu är Train track... och choo chooo

När jag pratar svenska med sonen så säger jag "din pappa" om hans pappa. När vi pratar engelska säger jag "your father". När sonen pratar till sin pappa säger han antingen "daddy" eller "pappa", beroende på vilket språk han pratar just då (vill säga svenska om det bara är familjen och engelska om är med andra engelsktalande).

Vi bor i England och är båda två svenska.

Vi flyttade inte hit förrän vår son var 3,5 så jag kan inte säga så mycket om språkutvecklingen.

Tack för alla svar! Jag kan nog vara lite mer avslappnad med det här då verkar det som. De första orden börjar komma nu. "baba"=mamma, "dada"=daddy och "gottgott"=något är gott att äta, ha ha!