Skiljas från en narcissist - hans hus, jag flyttar men jag vill ta med barnen

Det är nog lättare att ge dig råd om du berättar varför det är bäst för barnen att ha ett begränsat umgänge.

Dels för att han saknar empatisk förmåga. Han hånar barnen, ironiserar över de, baktalar mig, säger saker som att
mamma har inte tid med er nu, mamma vill inte vara med er osv. Det har han ju gjort hela tiden.

Är nåt av barnen ledset sv olika anledningar ex, rädd eller slagit sig osv kan han inte riktigt ta till sig det utan, bit ihop, vad löjlig du är osv.

Jag vet ju att det är svårt att bli trodd i det här läget jag befinner mig men han har också barn sedan tidigare som idag när de är större uttrycker sig som att de alltid varit rädda för pappa, han har aldrig brytt sig osv. När de varit sjuka, vaknat mitt i natten etc. så har han helt kallt bara:lägg dig och sov, det går över. Han baktalar mig inför de här barnen också men vi har en bra och stark relation där de själva berättar att pappa säger saker om mig. Han tycker ex. att jag "går bakom ryggen på honom" när jag och hans barn har en egen kontakt ex. telefon eller mail om vad som helst.

Våra barn anser han är "gränslösa", "ouppfostrade", "jobbiga" osv. Han orkar helt enkelt inte med de ex. en hel dag.
Det brukar vara kaos efter såna tillfällen och sonen har ofta sagt att pappa tar så hårt, det gör ont när pappa lyfter mig men han lyssnar inte när jag säger aj. Likadant med vår hund, när jag inte ser så kan hunden tjuta till och då har han sparkat till/nypt honom. Nästan lite sadistisk så får han ett äckligt ansiktsuttryck när han kan få nån annan att sägga aj,det gjorde ont. Till svar säger han då :det kan det inte göra.

Åh det finns massa saker och situationer somjag skulle kunna beskriva men alla är liknande.

Hoppas på råd!

Tyvärr kommer du nog att få det svårt att få igenom att barnen ska skrivas hos dig och att du ska ha dem mer om han inte går med på det. Sen kan jag bara påpeka att han kan förändras som pappa när han blir själv med barnen och att den han har varit under er relation kan försvinna. Nu säger jag inte att det är så, men det är inte helt ovanligt att man hamnar i roller i ett negativt förhållande och det bör ju även gälla honom om det nu gäller dig att förhållandet varit negativt.

Du får väl säga sanningen, dvs det du sagt här och hoppas på det bästa. Undrar också hur det ska gå för dig, om han vill ha barnen lika mycket som du vill så klart han kommer kämpa med näbbar och klor lika mycket som dig. Men du känner honom, och några svaga punkter har han väl så du kan ju försöka framhålla dom. Lycka till....

Ja säkert blir det svårt men jag måste nog stå på mig när det gäller barnens välbefinnande. Om jag inte tar dn striden nu så riskerar de med all säkerhet att må dåligt psykiskt när de blir större.

Om jag hade trott att hans beteende berodde på vårat "dåliga" förhållande och att han blir en bättre pappa sedan så hade jag verkligen inte ens skrivit inlägget här. Men efter alla år så kan jag stå för att han har nån form av betendestörning. Hans ex har ju upplevt samma liv med honom. Inte blev han bättre efter hans förra skilsmässa. Han drack rätt mycket och flera gånger ringde jag hans ex för att hämta barnen då jag inte längre kunde avstyra hans utbrott. Och det kommer jag också att får göra i framtiden med våra barn.

Om inte jag står upp för de så sviker jag dom som mamma i det här.

Ja ja, det är väl bara att säga att han är alkoholmissbrukare då, och kalla in hans ex som vittne. Ja, klart du måste stå upp för detta, du kan ju inte svika dina barn när pappan nu gör det om man ska tro dig. Lycka till.

På många punkter låter det som mitt ex du beskriver.
Mina erfarenheter är att det bästa är att försöka att inte "utmana" honom vad gäller barnen. Försök att inte uttrycka så tydligt att du vill att barnen bor hos dig utan ha en ganska avslappnad inställning till det. Är han som mitt ex så betyder vinna allt för honom, oavsett vad det får för konsekvenser för andra, och då ger han sig aldrig.
Tror du att han skulle orka att ha barnen hos sig i längden? Annars så skulle du kunna släppa på det till en början och sen få det att se ut som om du "hjälper honom" genom att ta barnen mer efter ett tag.  
Vad vill barnen? De är ändå så pass stora att de kan uttrycka en önskan. Säg att han får boendet och ni har vv, skulle det märkas på barnen tror du att de mår dåligt av det? Tror du inte att de själva skulle visa på att de vill ha en förändring? Isf är det lättare att få myndigheterna på sin sida, om man t.ex har dagis och så med sig, som kan intyga att barnen inte mår bra.
Försök att inte ge dig in i en fajt med honom!

åh precis så är det ju, han ska vinna till varje pris. Barnen blir bara trofeer i detta för honom. Och jag har fått det rådet av fler att gå med på veckovis för han orkar/vill inte ha barnen så egentligen. Men jag sviker ju barnen och han kommer manipulera de jättemycket; att mamma inte vill träffa er och ni är inte viktiga för henne osv. Det blir ju extra känsligt för dem eftersom jag flyttar ut. De ffår ju ingen möjlighet att bo in sig och rota sig i vårt nya hus med kaos runt sig.

De är 5 och 6 år gamla och jag tror absolut att efterhand kommer det mrkas att de mår dåligt över eckovis. Jag känner mina barn. Jag har varit hemma med dom, jag har all kontakt med läkare, (de har astma), tandläkare, skola, dagis etc etc. Han är inte insatt i nåt som rör barnen, för han är inte intresserad.

Dessutom undrar jag hur det ter sig i familjerätten om jag först går med på veckovis när det egentligen strider mot vad som jag anser är det bästa för barnen.

Det här är också en ekonomisk grej för honom eftersom han säger att jag aldrig ska få en krona i underhåll. Men det kan jag stå ut med.

Tack för jättebra feedback thissan, hur blev det för er sen med barnen?

Var försiktig, ta kontakt med en kvinnojour så kan de råda dig i hur du ska agera. Barnen kommer att vara mantalsskrivna hos sin far eftersom det är den sista gemensamma bostaden, och har han narcissistiska drag så kommer han aldrig att ge sig. Det är jätteviktigt att du gör det här på rätt sätt.

Jag skiljde mig från en man av samma typ som din och tyvärr så var jag naiv nog att tro att han inte skulle bry sig om barnet eftersom han aldrigt gjort det tidigare. Jag flyttade och var inte alls förberedd på vilket helvete jag och barnet skulle få.

Så ring närmaste kvinnojour och be om råd - de är inte bara till för kvinnor som blir fysiskt misshandlade.

Det är ju märkligt så många män som får stämplar som psykiskt sjuka så fort det ska skiljas. VArför i hela fridens namn valde du att skaffa barn med honom? Ni hade varit ihop i många år innan du valde att inte bara skaffa ett barn utan 2 med denna sjuka man. Hur är du då själv funtad kan man ju undrar?
Du valde ut honom som pappa till dina barn och då får du väl stå för det