Hur gör jag för att vända ett 
till ett
, jag är ju gravid det kan inte vara nyttigt för varken mig eller bebisen att jag är deppig hela dagarna. Jag brukade må bra av att gå ut och gå innan jag blev gravid om det var något som fick mig att må dåligt. Men i och med att det är glashalt så jag knappt kommer utanför dörren utan att jag ramlar så går inte det. Vad ska jag göra?
till ett, jag är ju gravid det kan inte vara nyttigt för varken mig eller bebisen att jag är deppig hela dagarna. Jag brukade må bra av att gå ut och gå innan jag blev gravid om det var något som fick mig att må dåligt. Men i och med att det är glashalt så jag knappt kommer utanför dörren utan att jag ramlar så går inte det. Vad ska jag göra?
Jag är också gravid i vecka 19 med mitt andra barn och har känt mig nere och deppig den senaste veckan.
Idag vaknade jag och kände mig helt enkelt olik mig själv. Suttit och kollat på alla katastrofbilder från jordbävningen i Japan och inte orkat ungås med min familj. Jag tror att det är viktigt att inte stressa utan tillåta sig att känna och hänga med sig själv i alla ups and downs men också att försöka fokusera på sånt som man mår bättre av som att exempelvis promenera, träna, byta miljö en stund. Själv gör jag olika långkok eftersom jag vet att det är lite meditation för mig att laga mat.
Jag hoppas att det vänder för oss båda snart.
Kram.
Här är en till graviddeppis. Är i v 16 med barn nr 3 och blir bara mer och mer depremerad. Har inte lust med någonting och fräser åt både barn och man. Känns inte kul alls. Det måste vända snart för det är så otroligt jobbigt att känna sig så apatisk.
Ska nog prata med BM om detta.
Hej på er. Vet inte varför jag skriver eller vad jag ens ska skriva. Gick in i vecka 21 idag och är jättedeppig sen ett par dagar tillbaka. Orkar verkligen inte jobba men måste ju, har ingen lust att vara hemma med sambon eller ens vara ute och träffa vänner/folk. Vill ingenting.
Vill sjäkvklart bli glad som vanligt men graviditeten är jobbig tycker jag, en enda lång evig väntan av oro och rädsla.. vad gör man då liksom, inget någon säger hjälper känns det som :(
Jag hade 1-2 veckor där runt vecka 20 när jag var såå deppig. Allt var verkligen skit just då. Men det har vänt, och mår hur bra som helst just nu. Så du ska se att det vänder för dig med.
Det är jättevanligt att man har sådana perioder under en graviditet. Jag bad till och med om ursäkt på jobbet i förväg när jag kände av det i början. Var inte rolig alls att ha och göra med. Snäste åt folk och kunde nästan börja gråta för vad som. Det fanns ingen som fattade hur jag mådde (trodde jag såklart).
Men som sagt, det går över!
Jag är i v. 21 och hade ett par dar i början av veckan som inte var så roliga, men det verkar ha vänt nu. Jag började storgråta när jag inte hittade formen till kakan jag skulle baka, vilket var en första indikation på att det var hormonellt snarare än rationellt. Sen blev jag irriterad varje gång det sparkade i magen, och jag såg verkligen inte fram emot att få en bebis som man måste vara med hela tiden, vilket ju är saker jag längtat efter i flera år.
Men efter ett par dar kändes det lite mer som vanligt, och nu är jag nästan tillbaka i vanlig form, och lite mer beredd nästa gång det händer.
Här är en till som känner sig deppig och låg mellan varven. Jag väntar barn nr 3 som är både planerad och efterlängtad men jag är jätte nervös för framtiden.
Det ihop med alla hormoner gör nog sitt:)
Här är en till som känner sig så ganska ofta. Jag är i v 23 och väntar första barnet.
Jag älskar att känna sparkarna i magen men som någon skrev ovan så kände jag också en dag att jag inte brydde mig om sparkarna, blev inte glad eller varm i hjärtat av det. Men som tur gick det över efter några timmar.
Jag har funderat på om jag är deprimerad eller om det är hormonerna som håller på och jag är övertygad om att det är hormonerna. Det kommer och går. Ibland sitter jag bara och gråter för att jag inte vill må såhär, jag vill känna mig glad och se fram emot saker. För att i nästa stund vara så lycklig och bara längta tills vi får träffa bebisen och då bryr jag mig inte ens om den jäkla foglossningen.
Det känns bra att läsa om att andra har det likadant. När jag är ledsen och allt känns tråkigt och hopplöst så tänker jag att det enda jag kan göra är att flyta med vågorna och att de snart ebbar ut. Även om det inte känns så men det går ju över. Ibland efter nån timma och ibland efter någon dag.
Jag vill så gärna ha vårt barn. jag har längtat och kämpat i flera år. Egentligen är jag jättelycklig, det är bara det att ledsamheter tar över ibland.
Du är absolut inte ensam! Känner mej också deppig å jag är i vecka 30. Tror inte att jag skulle klara av om de skulle sätta igång förtidigt för just nu är jag inte mentalt redo, vissa dagar vill jag inte ens va gravid fast jag har längtat hur länge som helst efter ett barn. För min del hoppas jag att de bara är hormonerna som spelar en ett spratt, de är påfrestande både för mej å min sambo. Nu vet jag inte om du har barn sen innan men tror att de kanske snurrar mer tankar i huvet på förstföderskor som inte har en aning om vad som väntar, så känner jag iaf.
De släpper nog snart ska du se! Kramar
Hur är det ts? Se så många vi är som känner så pass lika. Vilket betyder att vi är fullt normala och vi kommer att bli bra mammor hela högen 