"skämt" och kommentarer i er omgivning - hur har ni gjort?

Det där har jag funderat mycket på tidigare... Det kan ju vara svårt att säga ifrån när man vet att det inte är illa menat egentligen. Men till sist fanns det bara en väg som kändes ok. Jag har helt enkelt valt att hugga på allt och korrigera alla. Det är inte ok någonstans att folk beter sig så där - oavsett om man själv har utlandsfödda barn eller inte. När man tänker efter...

Varför säger ni inte ifrån till era vänner redan nu? Om ni håller tyst håller ni ju med enligt min åsikt. 
/Kinamamma 

Kinamamma - jo jag har funderat på det, jag gör det om det är seriösa diskussioner, men tycker att det kan va lite svårt när det är "skämt", om man t ex är på party eller så. Tror man kan se på mig att jag inte tycker att skämten är kul, jag "nappar" inte på sådana samtalsämnen. Men det kräver ju att motpartern är lyhörd för det..

Jag är snart 18, adopterad från Vietnam och kom till Sverige som drygt 2 månader gammal. Har inte haft några större besvär eller bekymmer med olämpliga kommentarer eller andra dispyter. Hela låg- och mellanstadet fungerade jättebra, alla accepterade mig för den JAG är och inte att jag på något sätt inte är svensk etc. Det var otroligt skönt att de såg mig, Maria, för den jag är och inte att jag har mer sneda ögon och mörkare hår. Min släkt och mamma & pappas bekantskap har varit helt otroliga när de kommer till att ha välkomnat och öppnat armarna för oss.
Jag och min lillebror(adopterad från Sydkorea) har alltid varit en del av dem. Vare sig vi faktiskt inte delar samma blod, men vi tillhör fortfarande deras trädstam över familjen.

Runt högstadiet kunde folk börja med kommentarer som "kines" eller "tjing-tjong", egentligen inte något illa menat men för mig som inte ens är från Kina, var detta mycket irriterande. Inte så jag blev ledsen eller krossad av det, utan mer arg på att det faktiskt är två olika etniciteter. Jag är bara EN av dem, vietnames! Inte kines.
Tog upp detta med min mentor på skolan som pratade med de personer som hade dessa illaluktande grodor i munnen.... Det blev bättre, absolut!

Än i dag, kan folk som ett skälsord använda ordet "kines"/"tjing-tjong", vilket är otroligt fel och också nedvärderande. Men framför allt blir jag nu som då, mest arg över att folk inte kan se skillnad på att alla från Asien faktiskt inte kommer från Kina. 
 
Jag känner att det nästan är människor, t.ex utomstående, eller rena främlingar som kommer de värsta kommentererna. De känner inte mig, de vet inte vem jag är. Och ibland är man en millimeterssekund ifrån att bara skrika rakt ut "Jag är från Vietnam, inte från Kina".

Förstår era tankar i detta! Folk drar massa dåliga skämt, som de faktiskt inte förstår är allvarliga och känslosamma för andra. De vet inte situationen och känslorna. Man måste våga säga ifrån, på ett lungt men ändå förstående sätt. Förklara hur ni känner i detta och hur dessa skämt verkligen tar in i er. 

Önskar er all lycka till & hoppas att ni en dag känner att ni har fattat ett rätt beslut! Att vara adopterad är trots allt en gåva - och en chans till ett bättre liv! 

Vi har inte fått negativa kommentarer om vår dotters färger och utseende,tror att det beror på att dottern ser ut som mig. Däremot har vi fått dumma,idiotiska kommentarer om adoptionen i sig och att vår dotter inte är lika mycket vårt barn som vår biologiska son och varken maken eller jag har accepterat det!
Man måste sätta stopp även om det kanske är på skämt, man ska markera att man inte accepterar sådan beteende,punkt slut.

Jag är inte förälder än, men kan inte tänka mig något annat sätt att agera än det som Ethi beskriver. Dvs nolltolerans för "skämt" som anspelar på mitt barns bakgrund. Kan tänka mig att man blir en tigermamma i detta.

Jag har faktiskt inte fått några kommentarer. Annat än från barn som undrar varför h*n har så sneda ögon.
Och det är ju en fråga som jag tycker är OK att få från förskolebarn. Det är ju en nyfikenhet det handlar om.