När mobbing går för långt MÅSTE föräldrarna ryta ifrån till mobbarna

Låter vettigt!

Försök att stoppa mig säger jag bara!
Är det någon som försöker mobba mina barn så då kryper garanterat lejonhonan fram i mig... 

Varför behöver det gå för långt innan man ryter till? Så fort det börjar ska man ryta tycker jag. Blev oerhört mobbad själv som liten, bara för att de i min omgivning inte tog det på allvar. Och kommer göra allt i min makt för att mina barn ska slippa må så dåligt.

Ja, här blir du då inte lynchad. Jag tror att det du föreslår hjälper mycket bättre än att ha ett blekt möte där alla sitter och är pk och skitnödiga och man som förälder försöker att låta bli att slå näven i bordet och mordhota den lille mobbaren.  Även om möten säkerligen kan vara bra i bland också, förstås.
Tycker du har helträtt. Heja dig och dina föräldrar som tog tag så konstruktivt i situationerna.

Men folk brukar säga "så kan man inte göra, det är barn vi talar om" yada yada. Det är som med djur, det är jättekul att dra killingen i hornen tills getmamman kommer dundrandes, då är man körd. Så borde det vara med människor också.

Believe me, ingen mobbade oss barn när vi var små, för de fick med våra föräldrar att göra ganska omgående.

Egentligen är jag emot att ryta, vråla och hota för att få sin vilja igenom (oavsett vad saken gäller)

Inte desto mindre är det kanske ibland är det minst dåliga alternativet, man får göra vad som krävs för att stoppa ett ännu värre scenario helt enkelt.

Trist att det behövs, men irrationella människor kan inte alltid bemötas med rationella metoder 

Det ska egentligen inte vara föräldrarnas ansvar att säga ifrån när ett barn blir mobbat.
(Men hade min son blivit retad/retas, så hade jag såklart agerat iallafall.)
Sedan finns det oerhört gott om de värdelösa föräldrarna som skiter fullkomligt i att deras ungar trakasserar andra.

Är det inte skolan som ska ha ansvaret?
(Även om lärarna får okompenserande extratimmar var eviga dag, och inget ändå görs!)

Heja TS Ingen har dött av ett sådant bemötande som du gav exempel på. Snarare en nödvändighet. Jag är också less på rädslan av att höra att man misshandlat eller gett en mobbare mentala men om man försvarat sitt barn. Dock tar jag avstånd från våld.

Heja även Ango Stura som beskriver det så bra  

Av alla människor jag stött på med psykiska besvär finns det en grupp som har de svåraste problemen - mobboffrena. Och det sitter kvar i vuxen ålder.

Jag känner en tjej som fick huden mellan händerna fastspikade i en bräda, som blev slagen, sparkad osv.
Gudarna ska veta att om hon varit jag hade mina föräldrar lämnat skinnslamsor kvar av de som gjorde det. Och det menar jag verkligen.

Som vuxen ser jag till att ta mitt ansvar genom att försöka lära de småtjejer jag stöter på att inte hålla på med tjejfjanterier och bara leka två, att inte frysa ut varandra, att annorlunda är bra osv. Att ryta ifrån om jag hör barn vara taskiga mot varandra.

Jag vet en som är över 30 år gammal och fortfarande lider av depressioner och panikångest pga mobbning som skedde på lågstadiet. Då förstår man hur illa det gör människor.

Problemet med mobbing är att det ofta (inte alltid) grundar sig på andra orsaker än sådant som rör offret. I den vuxna världen kan det ofta handla om osäkerhet på arbetsplatsen. Missnöje och frustration måste få utlopp på någonting och detta brukar vara en i tysthet utsedd syndabock. Ofta den som inte passar in i gänget.

I barnens värld är det inte ovanligt att den tuffe också har det körigt hemma. Denne kan inte ta ut sin frustration på den verkliga källan, troligen föräldrarna. Istället blir det den stackaren som råkar sticka ut lite. Kanske mobbaren inte ens fattar vilken skada han gör. Till slut är man inne i en mobbinspiral som är mycket svår att bryta.

Att ryta till löser kanske problemet för stunden, men inte roten till problemet. För ingen kan ju övervaka ungarna 24/7 för att de ska "tvingas" vara snälla. Mobbingen kan bara bekämpas om den egentliga orsaken angrips och på rätt sätt. Att bara skälla ut förövarna och sedan tro att det räcker kan ofta förvärra situationen, vilket vi mobboffer nog kan bekräfta.

Att lösa en sådan konflikt är mycket svårt. Svårare än att skicka en människa till månen. Jag var ihop med en tjej för många år sedan som blev mobbad under hela grundskolan. Man gjorde tafatta försök från skolans sida att komma till rätta med det i nian. Men då hade det gått så långt att det inte gick att göra något åt det. Att mobba henne blev en del av förövarnas vardag. De kom säkert inte ens ihåg varför trakasserierna började.

"Mobbinghandboken" är en mycket bra bok, visserligen skrivet ur vuxet perspektiv men en intressant läsning. Särskilt avsnittet om "mobbingspiralen", där det beskriv hur hela mobbinprocessen escalerar och där offret i slutändan också blir syndabock, kanske med självmord som enda utväg.