Man hör o läser ofta om hur viktigt o självklart det är att barnen alltid ska komma i första hand, speciellt när någon av föräldrarna skaffar ny partner. Men vad menas egentligen?
Vad menar DU, om o när du använder begreppet?
Att bilda en ny familj är naturligtvis alltid svårt, och det är väl egentligen en självklarhet att barn inte alltid och ovillkorslöst kan komma i allra första hand. I en familj behöver man kompromissa för att fungera, även en splittrad sådan. Vad jag menar med begreppet är nog att saker och ting inte kan ske på bekostnad av barnen. Jag och min syster var t ex på samma dagis som vår styvsyster och pappa kom och hämtade henne varje dag. Jag och min syster blev alltid förtvivlade - helt upprivna - för att pappa inte hämtade oss också. Det slutade med att personalen fick gå undan med oss till personalrummet (!). Det är ju ohållbart och än i denna dag kan jag inte förstå hur och varför pappa gick med på att hämta sin sambos dotter under de betingelserna. Det är en solklar situation då jag tycker att barnen måste få gå före.
Vad jag menar är att det absolut viktigaste är att mina barn har det bra och att jag inte gör något som skadar dem allvarligt, små saker gör man ju hela tiden men det är sånt som hör till att växa upp tror jag.
Är också rätt nyfiken.
I en fungerande familj kommer ingen/alla i första hand anser jag.
När man sedan redan misslyckats med sin familj kanske man inte ska ha som ambition att bilda och splittra en till vilket är en högst trolig kontenta av att sätta sitt äldsta biobarn på någon "första plats" och låta den nya familjen stå åt sidan.
- Att barnen får chans att läka sina sår efter separationen innan de ska behöva hantera ett nytt förhållande (vilket naturligtvis inte kan pågå för evigt, men ju närmare separationen desto försiktigare får man vara tycker jag)
- Att man ser till att sköta introduktionen till det nya förhållandet snyggt. Det vill säga att barnen får chans att vänja sig vid att a) pappa och mamma är inte ihop längre och b) att pappa/mamma har ny partner.
- Att man lyssnar till vad barnen vill, inte bara till föräldrarnas egon. Är det verkligen i alla lägen rätt att kräva att barnen ska bo varannan vecka?
- Att föräldrarna biter ihop kring sina egna känslor och tvingar sig att samarbeta, kommunicera och lyssna till varandra och barnet.
Exempel enligt mig: en förälder träffar en ny partner och blir dödskär och skulle vilja flytta ihop omedelbart. Då väljer man att sätta barnen först och inser att de inte skulle må bra av att ha en helt ny person boende i hemmet direkt, utan de får lära känna varandra först. Eller, den nya partnern och barnet kommer inte överens alls och barnet mår dåligt i närheten av partnern. Då får föräldern prioritera barnet och ha sitt förhållande utanför barntiden för tillfället.
Det kan även handla om andra saker, föräldern har 1000 kr kvar tills lönen kommer och mat kommer kosta 500, så 500 kr finns kvar. Barnet behöver nya skor för de existerande är helt sönderslitna och läcker in vatten, medans föräldern är sugen på att köpa ett nytt tv-spel/gå och klippa sig/vad som helst. Då köper man de nya skorna för barnets bästa är det viktiga.