Mitt fjärde missfall idag i vecka 15 =(

Usch...vad hemsk! finner inga ord...Kram på dig!

Stackars Dig Men gå till läkaren och börja en undersökning dom kommer hjälpa dig ..Kram

Så fruktansvärt! Beklagar av hela mitt hjärta.

Man sörjer, pratar, överlever och ser att livet långsamt men säkert fortsätter i en annan riktining än man tänkte. Har själv haft 4 missfall, dock tidigare än ditt. Stor kram!!

Vilaa ja lider med dig, jag har också 4 missfall i bagaget, ett gick ja också långt ända till vecka 14 men dom andra har varit innan vecka 12!

Tyvärr kan ja inte ge dig några råd för jag mår själv så fruktansvärt dåkigt, ja orkar ingenting, knappt så ja vill gå till jobbet!!
Jag ska gå hos Lennart Blomqvist nästa gång jag blir gravid och vara med i hans studie! han håller till i Borås.
Han e mitt sista hopp, går de inte vägen med hans hjälp så får ja nog bli barnlös så känns de iallafall, ja vågar knappt bli gravid igen för ja e livrädd att de ska gå åt skogen igen, men ändå vill ja och nu har vi försökt i 5 månader men inget plus så jäkla typiskt!

Bamse kram

Stackar stackars dig!
Sitter just nu och väntar på om ett missfall ska sätta igång (har haft två innan) Är i v6, började blöda igår och det fortsätter idag, men läkaren var inte hundra på om det verkligen var ett mf, utan jag får sitta och vänta på om det kanske ska sätta igång...
Jag vet att det är fruktansvärt och vidrigt och så j**la orättvist, men du kommer att överleva detta också, även om det känns helt hopplöst just nu!
Massor av styrkekramar till dig!

Stor KRAM!!!

Bara haft ett mf själv hittills, väntar nu på mens efter det, så kan inte helt förstå hur jobbigt det är, men kan tänka mig.
UUUUUSSCCHHHHHH!

Tycker jättesynd om dig.

Kram igen! 
 

Jag har haft 6 missfall och även förlorat en son som föddes 4 månader förtidigt. Och hur jobbigt och svårt det än är så tar man sig framåt!
Men man behöver få tid att sörja.

Nu var du ganska tidigt i graviditeten så jag vet inte hur man tar farväl av sitt barn då. Men när vi förlorade våran son så var begravningen nåt som fick oss att ta avsked och kunna jobba oss framåt. Det var tungt, det är fortfarande tungt men det går.
Hoppas att sjukhuset ser till att du får en samtalskontakt.

Tack alla, är helt jävla förstörd. Och livrädd för förlossningen. Har skrivit fler trådar om hur jäkla jobbigt det är. Men nu ska jag sova och hoppas morgondagen inte blir så långdragen.

Jag är så ledsen med dig Vilaa.

Man klarar det även om det är svårt.
Jag har mist två barn efter förlossningen.
Det går men visst gör det ont.
Hur har det gått för dig? Tänker på dig.

Tack alla. Det har gått så bra det kan gå, den lille vekar ha legat en stund där inne så kroppen var redo
och med hjälp av den förberedande tabletten så satte kroppen sen igång allting själv. Efteråt fick vi ta farväl av den lille, jätte liten var den. Vi gav den en filt och gosedjur från storebror.
Efteråt blödde jag en hel del så fick skrapas igen.
Nu känns det mest tomt.

Och så rädslan för hur vi ska kunna gå vidare. Ska träffa en doktorn i januari igen, kanske finns det något nytt att göra. Jag vill testa allt som finns. Vägrar ge upp, men vet inte hur mycket kroppen orkar =(

Vilaa, åh, det är så hemskt. Tack för att du skrev hur det gått..

Jag har ju haft fem missfall. Du kan välja att ge upp..eller välja att fortsätta.
Jag tänker fortsätta, för min barnlängtan är stor. Du behöver ju inte ge upp idag, du kan ju ge när du vill..:)..sen nån annan dag. Eller ge upp nu och sen provar du igen när du känner att du vill.

*massa massa omtanke*
Men vill du ha någon att skriva med så inboxa..

 

JennyCecilia: Gud vilken jäkla grej!! Läste din presentation, känns dumt att jag sitter här och beklagar mig med en levande son och allt =(
Shit, att du orkar! Du är en levande förebild!
Nej, jag vill verkligen satsa igen. Magen känns så tom nu =( Vill komma igång och försöka igen, men
det är det att jag gjort 3 skrapningar med för missfallen inte kommit ut och så nu när jag blödde så efter det här sista. Vet inte hur kroppen klarar det rent fysiskt?
Och så är man ju så jävla rädd att det händer igen.

Najje: Har du fått nått svar ännu? Många blöder ju, jag blödde med alla missfallen men även med min son och med honom gick det bra.

Jo.. men din smärta är inte mindre, knasboll.
Man måste utgå efter var och en:)

Orkar, haha, näej, inte så mycket just nu, kanske inte sen, men vem är jag att ge upp?
Never! Jag kommer göra llt jag kan och mer. Tack för dina fina ord!
De hamnar på bloggen idag. Skönt att andra tycker att det betyder något, det är en oerhörd bekräftelse du ger mig. Och det betyder jättemycket. 

Fysiskt, klarar sig din kropp i princip hur mycket som helst. Naturligtvis ska man kanske vänta några månader efter sen skrapning men min bm (av stål och erfarneg och underbar) säger att blir du gravid är kroppen redo.
 
Klart man är rädd och orolig. Det är ju för att det betyder så mycket. Det blir liksom att ingå i graviditet efter graviditet. Jag med. Jag höll andan sist mentalt och det är en oerhörd mental påfrestning som vi hade då.
Man kommer inte undan, men man kan tränga undan tankarna och försöka hitta på saker som gör att sinnet får vila. Eller så går man in i den hemska känslan och stannar kvar i den. Få kroppen att vänja sig vid den. Risken är att oron blir större då, så man får vara försiktig med det.

Jag försöker leta efter saker att vara glad och tacksam varje dag.  

Jag brukar ibland tänka:
Tänk om det int egår. 
Men då säger min man:
Tänk om det går!

Med dom orden med mig känns det lättare.
Och alla som är på min blogg stöttar mega och gör allt så mycket lättare att bära.
En liten liten kommentar på den eller en liten symbol/smiley gör att en dag till går att hantera. 
Under första hade jag mindre stöd på bloggen och det märks vilken skillnad det blir med några omtänksamma ord här och där..

Jag finns om du vill skriva mer.

Hoppet är det viktigaste att bära med sig dock.