Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
*Räcker upp handen*
Jag har haft diagnosen ADHD sen jag var 9... det är ngt jag lever med men vissa dagar går det bara åt helvete... Jag har svårt att prata med andra om detta eftersom det är ngt jag faktiskt skäms över så det vore skönt att kunna prata av sig om det här med andra i samma situation...
Jag har haft diagnosen ADHD sen jag var 9... det är ngt jag lever med men vissa dagar går det bara åt helvete... Jag har svårt att prata med andra om detta eftersom det är ngt jag faktiskt skäms över så det vore skönt att kunna prata av sig om det här med andra i samma situation...
Jag har föresten bytt nick. Jag heter "ADD?" i den andra tråden men jag tyckte det var för "opersonligt" så jag bytte. Hoppas att jag inte förvirrar er alltför mycket.. eller det gör jag säkert.. hmm.. jag är inte så smart alltid 
Bra initiativ TS!
Men nu fick jag problem. Ska jag svara i den andra tråden eller denna? ÄR det bara tillåtet att diskutera symtom i andra tråden nu? Å vad räknas till symtom?
Å varför finns det ingen smiley som slår sig själv i huvudet? 
Äh, skriver här.
Anonym (oj): Det jag ville ge respons på var det ditt senaste inlägg och det här med att vara asocial. Jag är exakt likadan. Har några få men nära tjejpolare men jag ringer aldrig till dom. Dels är jag väl ingen telefonfantast, mer åt det fobiska hållet. Men så kan det också gå ganska lång tid utan att jag ens tänker på mina vänner, jag lever nästan som om dom inte fanns 
När vi väl ses kan dom säga: Åh det var sååå länge sen vi sågs! Vadå, tänker jag, det var väl förra veckan, typ. Men då visar det sig att det kan ha gått månader, ja ibland halvår, år emellan våra "träffar" 
Och det, vill jag tillägga, beror inte på att mina vänner inte vill ses utan helt och hållet på mig och mina svårigheter med att få till en "träff". Vill man träffa mig i november får man börja ringa i januari. Nästan så illa är det. Och det beror då alltså inte på att jag är så fullbokad som det tar sådan lång tid.
Jag skäms för detta. När jag träffar mina vänner som jag tycker väldigt mycket om och vi skiljs åt och man säger: Vi måste göra det här oftare! så VET ju jag att så kommer det inte att bli. Det är inte att jag inte vill, men jag har så svårt för att samordna och planera något och när det väl ska till en träff så känns det så omständigt. Man ska duscha gaaaaaaaaaaah tråkigt, fixa det och det, spendera minst en timme med att leta kläder, ytterligare en timme med att prova kläder och sedan spendera minst 20 minuter på att leta efter nycklar, mobil och plånbok + hinna med bussen eller tåget som jag alltid missar och måste ta ett senare.
Jag orkar fanimej inte. För såhär är det varenda gång.
Fick ett sms för ett par månader sedan från en vän som undrade hur det var och ditten och datten. Jag tänkte att jag ska svara på det sen men så flöt flera veckor förbi och tillslut kom ett nytt sms från samma person som återigen undrade hur det var, att hon var lite orolig för att jag inte svarat. Jag skrev då tillbaka att jag glömt bort att svara och när vi sedan pratade i telefon sa hon att det inte ens fanns på hennes karta att glömma bort att svara på ett sms från en vän. Åtminstone inte i flera veckor eller t.o.m månader. Mig däremot händer det nästan jämt och det är svårt, när man ställs mot väggen, att förklara eller ursäkta gång på gång att man inte menar något illa med det, att man faktiskt VILL ha kontakt och ses då och då hur lite det än kan verka så.
Men trots detta har dom inte gett upp om mig och jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har så fina vänner som de.
Återkommer med samma anonyma nick som i andra trådar i ämnet.
Outar mig gör jag inte ännu.