Ansvar för barn som man bidragit till

Du har  ju rätt att vara helt annonym som spermadonator om du lämnar dem på en spermabank så du har inget ansvar alls om det inte är så att bägge parterna är med på att göra det för att skaffa detta barn ihop. Inte ens om du väljer en specifik donator som är en fysisk person du känner men du skaffar barn själv av egen fri vilja och denna man enbart "hjälper" dig kan du kräva att han sen ska vara delaktig då denna man gjort det för din skull, inte för att han vill fortplanta sig.

Jag var inte ute efter vad lagen säger i detta fall utan hur folk resonerar kring frågan. I inget av fallen som jag jämför är mannen intresserad av att skaffa barn. I det förstnämnda fallet är det en ren olyckshändelse och i det andra fallet förväntar man sig att någon annan skall ta hand om barnet men av någon anledning saknas det en frivillig far i slutänden. Är det viktiga vad som verkligen händer med barnet i båda fallen eller spelar det någon roll hur situationen uppstod?

Jag blev inspirerad av en tråd igår där en man skulle blivit lurad av en kvinna att göra henne gravid och även om alla fördömde kvinnans agerande så verkade de flesta vara överens om att mannen hade ansvar för barnet oavsett uppsåtet. Min fråga är alltså om mannen har någon form av absolut ansvar för avkomma som skapats från hans säd eller om det på något sätt beror på uppsåtet? Och givetvis någon form av argumentation runt ställningstagandet.

Mvh

Det är ju inte alls samma sak.
När man donerar spermier eller ägg frånsäger man sig ALLT ansvar över det blivande barnet (om det blir något).
Annars förlorar man liksom poängen med att donera,då kunde man lika gärna ha utlåning av barnen liksom.
Eller fodervärdar.
Du spekulerar i vad som händer med förhållanden sedan,vid donation?
Vad händer vid vanliga separationer? Det finns inga garantier.
Eller ensamdonationer? Finns det inte ensamstående som klarar sina barn förträffligt ,även om det inte är det ultimata.Det får ju den ensamma föräldern kompensera!

För min del handlar det om att spermadonation är en legalt formaliserad procedur. Det är inte som att parterna har sex på fyllan och mannen sedan säger "Va f-n, hon sade att hon använde piller och nu vägrar hon abort!" utan här har det skrivits kontrakt, skötts på ett kliniskt vis osv. Man kan definitivt argumentera för att även ett barn tillkommet via spermadonation har rätt till sin far men i det här fallet har vi valt att, via den här formaliserade proceduren, låta modern å barnets vägnar avskriva sig alla sådana rättigheter.

När det gäller att "lura till sig" graviditeter så har ändå mannen gått med på att ha sex. Han är medveten om vad han gör och att han gör det. Visst, han kanske räknar med att det inte blir barn men det finns ingen garanti för att han har fel (och det naturliga konsekvensen är att det BLIR barn). Det finns heller inget i sammanhanget som säger att kvinnan inte gjort vad hon kunnat för att inte bli gravid, heller. Preventiva åtgärder fungerar inte alltid och jag skulle säga att det är oskäligt att kräva abort om sexet leder till en oönskad gravididet.

En närmare jämförelse vore väl om ett par har sex och de gjort en överenskommelse om att ett eventuellt barn skall vara moderns endast, och att fadern är friskriven allt ansvar. Jag är högst tveksam till den sortens uppgörelser, dock, eftersom det rör en tredje part som inte kan göra sin vilja hörd i sammanhanget MEN jag kan till nöds acceptera det hela om det sker via en väldigt formaliserad procedur...spermadonation.

Så, jo, i mitt fall handlar det i första hand om ett formkrav. Det här formkravet är dock lite mer omfattande än att det handlar om en "simpel" uppgörelse. Jag förväntar mig att donatorns hälsa är utredd, liksom mottagarens ekononomiska och sociala förutsättningar. Rent generellt sett är jag heller inte främmande för att barnet skall ha rätt att få veta identiteten på sin biologiska far i ett senare skede (jag är medveten om att spermadonation kan fungera annorlunda rent praktiskt än vad jag personligen anser vara acceptabelt).