Han går i försvarsställning

Sätt dej ned och prata med honom. Det är så att du har rätt att ta plats i ditt hem, precis som barnen och dina sambo har.
Han har huvudansvar, men om något inte känns bra för dej eller för din tro på en positiv framtid för barnen tycker jag att man självklart ska diskutera det.

I min fam tar jag ofta upp barnen, betydligt mer än mannen eller hans ex för den delen. Men det är ett intresse, jag oroar mej och vill så gärna att det ska bli bra. Sedan bryr inte jag mej lika mycket som föräldrarna om bekräftelser från barnen. Men jag tycker att det ska vara föräldrarna som i huvudsak säger åt barnen, av den enkla anledningen att de har en självklar plats hos barnen medans vi hamnar i onda styvmodersrollen väldigt lätt och det är i slutändan i vårat ansvar.

Håller med föregående talare... Sätt dej ner i lugn och ro och prata med sambon. Gör upp regler som passar er båda! Givetvis ska du också ha rätt att bestämma när barnen bor så pass mkt hos er!

Jag har satt mig ner och pratat med honom och då verkar det vara frid och fröjd och vi förstår varandra men så när det väl blir att jag säger något eller ifrågasätter. Då är vi tillbaka i försvarställning.

Då är allt han sa som bortblåst. Då måste han försvara barnen. Senast i går när vi pratade sovtid. Jag sa att jag tyckte att det är sent att lägga sig halv tolv en vardag för en trettonåring. Då gick han direkt i försvar och menade att det kunde jag inte motivera. Han stör oss inte etc. Jag säger inte att hans son stör, jag pratade om sovtid, jag pratade inte om personen.

Han verkar tolka det som att jag angriper personen när vi pratar om sakfrågan. 

Jag känner igen det där. Till slut blev jag tvungen att faktiskt släppa allt som har med barnen att göra. Jag inbillade mig att vi kunde ha gemensamma regler och "uppfostran", men det gick åt skogen. Så jag valde att släppa det eftersom mina bonusar som tur är inom ett par år kommer ha flyttat hemifrån, så det är inte värt besväret med allt bråk och slitningar som blir i vårt förhållande pga detta.

Vi tog i början många långpromenader och pratade genom det mesta... och löste de mesta!
Det var ett utmärkt tilfälle att kunna diskutera genom saker som man inte trivdes med eller tyckte var bra. Vi var väldigt öppna båda två. Och även sårbara när det gällde ens egna barn.
 Barnen var glatt ovetande hemma då :)
Vi har haft för det mesta samma syn på uppfostran, mot barnen har vi alltid haft samma linje - både för mina och min makes.

Däremot hände det i somras att vi inte kom överens (jag-min man och barnets biomor) ang. ett barn vilket gjorde då att min och barnets relation numera är mer distanserad än tidigare, vi träffas inte längre fast det bor hos oss vv. Barnet har mer eller mindre blivit en gäst i vårt hem då h*n tillåts komma hem vid 21 varje kväll. H*n umgås inte längre med oss, bara sover o äter frukost. Skolan börjar 8.00. Eftersom h*n sköter sig  utmärkt, så är jag inte det minsta bekymrad, men jag tar inte heller ngt ansvar längre då jag inte har ngt att säga till om. 
 
Jo, det känns lite sisådär.

Förstår vad du menar, även om det är riktigt sällan vi hamnar i den situationen.  Och vi har bara umgänge vh. Men det är ngt allmänt instinktivt hos föräldrar som lever med en ny partner. Framför allt om det någonstans inom sig vet att man faktiskt har rätt. 

Gällande ditt exempel med sovtider; kan din man/sambo motivera varför 13-åringen skall vara uppe till 23.30 en vanlig vardag (antar att det kanske var skola dagen efter?)? Tycker han att det är vettigt att hans barn skall vara sjukt trött i skolan och inte orka hänga med i undervisningen? Allt beror också på hur man framställer saker och ting. Brukar funka bra för mig när man vänder på det och frågar hur föräldern kan mortivera att göra/tillåta saker som i slutändan inte är bra för barnet. Då visar man samtidigt att man bryr sig och vill barnets bästa. Finns då ingen anledning att gå i försvarsposition och är han fortffarande av samma åsikt som innan bör han ju kunna ge ett bra argument till varför. Tror det handlar om att de känner sig osäkra i sin föräldraroll coh finner det lite besvärande att någon annan, som inte ens är förälder till barnet, vet bättre än de själva. Säger inte att alla bioföräldrar reagerar så här, men en deö gör det definitivt.

Det bästa är ju naturligtvis om ni två tillsammans bestämmer vilka regler som ska gällahemma hos er, där ni båda får ge och ta. Sedan måste man vara konsekvent och visa enad front inför barnen. Det gäller ju även i en familj där båda de vuxna är biologiska föräldrar till barnen. Sjävklart har du rätt att ha åsikter och även att framföra dem.

Med min sambo har jag insett att han har väldigt låg självkänsla när det gäller barnuppfostran eftersom han blivit så ifrågasatt av mamman, han har därför svårt att skilja på att jag vill "diskutera" med hennes "kritik". Sen har han haft ångest över att han har velat ha det på ett sätt men inte orkat då han haft hårda arbetsdagar och sedan ensam med barnet på kvällen, han har kännt att han borde varit bättre men inte orkat. Nu när vi är två orkar han mer göra så som han igentligen vill men är fortfarande känslig då han vill vara en bra pappa men känner att han itne räcker till alltid. Jag brukar fråga hur han vill ha det och då är det ofta likt sen pratar vi om hur vi kan få det så.
Jag snäste också mycket i början men jag blev så less på det, jag vill inte vara en sur kärring i mitt eget hem.
Hoppas det löser sig.

Sätt honom framför datorn/tv och se det omtalade tvprogrammet om curlingbarn...kanske det skulle hjälpa honom att se VARFÖR du vill annorlunda. Kanske kanske.

Skulle du lämna barnet gråtande hos skolsköterskan efter något allvarligt hänt och du är den enda de kan få tag i? Nej, jag tror inte du är så kall... Klart du bryr dig, men tonåringar är svåra, även för oss bioföräldrar!

Hej och tack för ditt inlägg.

Jag lever med en man sedan fyra år och han har barn sedan tidigare även jag.

Så fort det handlar om hans barn så är det som att det finns inga bättre barn än dem, jag vet att vi föräldrar tycker väll att våra barn är bäst. Men han verkligen sätter dem på pedistal oavsett vad de gör. Ibland har jag sagt att det blir fel när han tex msrkerar ordet MIN son/dotter. Han kan säga saker till mig angående sonen som han inte tycker är ok men sen när han pratar med han då låter det annat, dubbla budskap. Sagt det en del gånger men han går verkligen in i försvarställning så fort det handlar om dem. Jag kan inte säga nåt men själv kan han få kasta ur sig vad som och vägrar att lyssna.

I går var det en sådan dag. Vi prata och lite allvar men kunde även skoja. Hans son ringer och så kom det upp lite och då sa jag att han kanske behöver säga till sonen att han inte är så intresserad istället för att han ska bli kortfattad. Själv tycker jag inte det är så ok. Men då såg jag på han i kroppspråket. Så efter ett tag säger jag till min sambo, aldrig sagt tidigare rakt på men kände att jag blev tvungen. Frågade han varför han går i försvarställning för, finns ingen andledning. Han blev totalt galen här och börja gapa och skrika på mig och vända saker emot mig. Jag fick inte ta på han eller säga nåt och påstod att han hade sagt att det var slut diskuterat. Inget han hade sagt. Han sov på soffan och i morse så total nonchalera han mig och kasta ur sig allt möjligt skit. Saken är den att vi kan bara prata hans barn när han gör det. Jag kan aldrig säga nåt först. Sen kan han komma anklagande emot mig och kalla mig oärlig fast jag inte varit utan försökt säga men det finns inget intresse. Jag tycker många gånger han gör fel i uppfostran men inget jag säger rakt ut. För det är ingen som ska bestämma eller tala om för honom hur han gör. Han säger även ofta att jag försöker få han som jag tycker men det har jag aldrig begärt eller sagt. Innerst inne blir jag ledsen som han så många gånger misstolkar mig men denna gång ska jag inte bli det utan stå kvar i det jag menar och sagt.

Var i ligger felet att säga "min son/dotter". Tror de flesta gör det även om de levt tillsammans i mer än 4 år. 
Att du sedan förvånas över att han blir arg när du ber honom säga till sin son som ringt att han inte är intresserad är märkligt, eller är det så du talar till dina egna barn?

Jag har ungefär samma erfarenhet som du vilket har lett till att jag helt ställt mig utanför. Ibland kan jag säga min åsikt men i slutändan är det han som bestämmer. Visst jag kan tycka att det är irriterande att barnet är vaken till 9-10 en vardagskväll när barnet ska till 6års dagen efter eftersom jag önskar mycket tid utan barnet och att det lägger sig så tidigt som möjligt, men det är han som sköter allt. Hämtning, lämning, nattning, duschning, tjat om mat osv osv.  Jag finns i princip bara där och säger ifrån om jag tycker barnet gör fel, lagar mat om jag lagar åt alla osv. Funkar toppen då jag slipper lägga energi och tid på något som jag inte får ut något av. Om mannen sedan tycker att han sliter som en ensamstående fastän han är sambo/gift så anser jag att han får skylla sig själv eftersom han inte släpper in och lyssnar på en. Vill han ha hjälp av dig, så får han kompromissa annars får det vara så får han lösa det bäst han vill. Eller vad tycker du själv?

Tack... jag har backat jätte mycket. och ska faktiskt ta till mig det du skriver. För jag blir förvirrad och svårt att veta hur jag ska göra. Ena stunden kräver han av mig och i andra stunder gör han det inte... mycket dubbla budskap.

Hej
På vilket sätt släppte du? För jag är föräldern i förhållandet och min sambo vill nu att vi blir särbos. 
För mig är det inte ett alternativ. Av rent praktiska skäl bl a - jag skulle få harva runt i andrahandslägenheter med mina barn - vi har ett jättefint och bra hem tillsammans med sambon. Men också för att jag inte vill flytta ifrån utan jobba för att det ska fungera. 
Jag släpper in men blir ofta ifrågasatt i min föräldraroll. Och det som är till min sambos fördel verkar vara "Ni bor under mitt tak" - för hon står på förstahandskontraktet. Och enda lösningen då är att jag och barnen flyttar. 
På prov typ. 

Sambon vill ha vissa regler, regler som jag iofs håller med om, tex ska dottern som är 16 vara hemma senast 21. Men ibland har det hänt att jag ruckat på det av olika anledningar som jag som föräldrar ansett vara okej. Där känner jag att min sambo inte litar på mitt föräldraskap utan blir oerhört frustrerad över brutna regler. Detta drabbade inte sambon något egentligen. 

Sambon är mår inte så bra, är arg och tjurig och har taggarna utåt ang mina barn. Därför ser jag en förhoppning i att när min sambo mår bättre (fler faktorer än barnen som är orsak) ska förstå hur det är att ha tonåringar hemma, och sedan kunna se med mer positiva ögon. Hon tror gärna det sämsta om dem och är hård i orden. Ibland har jag dolt konflikter för henne för jag vet att då ställer hon min dotter mot väggen, trots att jag redan tagit det mitt barn. Just för att vi bor under samma tak tydligen. Då klart jag hamnar i försvarställning. 

Det är egentligen inte barnen det är fel på utan på mitt föräldraskap. 
Jag kan vara velig och otydlig inför barnen, ta på mig "deras" uppgifter så som tex uppgjort att dottern ska dammsuga. Missar hon så gör jag det för att slippa tjafs om att det inte är gjort. 

Därför säger min sambo att hon inte orkar med mitt föräldraskap. Det är ju ingenting som direkt försvinner. Hur ska vi kunna vara särbos och ändå vara ett par? 
Inget är helt bestämt, jag kämpar för att vi ska kunna lösa detta på ett annat sätt. 

Nån av er som känner såhär och testat särboskap?

Snacka om att utöva psykisk misshandel. Vad ser du hos sambon??

Varför ska en 16-åring vara hemma kl 21? Det var mina när de var 10-12 år. Från början av tonåren blev det 21.30 och från 15 års ålder 22 på vardagar. På helgerna beror tiden på var de är och med vem.

Varför skulle de ens ringa till inläggsskrivaren?
Tonåringen har precis som alla andra barn två föräldrar, så de får ringa till dem tills de får tag i någon av dem.

Varför vill din sambo ha som regel att din sextonåring ska vara hemma klockan 21? Vad är skälet till det?

Jag hade personligen inte tyckt att det var värt en bra bostad att ha det så där. Att leva med någon som surar, är hård i tonen och tror det sämsta om ungdomarna låter för mig som en tärande och mycket tråkig miljö att vistas i. Jag tycker att din sambo låter som en rätt otrevlig person. Hon orkar inte med ditt föräldraskap för att du ibland dammsuger när din dotter skulle ha gjort det, jag förstår inte ens hur det kan irritera henne. Det är inte hon som dammsuger.

Nej, jag hade tagit mitt pick och pack och flyttat. Jag hade inte valt att vara särbo heller.

Släpper man något så är det samma som att barnet är en inneboende vem som helst, som antingen sköter sig själv eller så tar föräldern allt som rör barnet.
Så länge hans tonåringar inte störde mig så sket jag i vad de gjorde, typ ville de sitta uppe vid datorn till 3 på morgonen så var det ju liksom inte mina problem, inte så länge de var tysta och inte störde mig när jag sov. 
Var de ensamma med mig så fick de laga mat och ta hand om sig själva, precis som vilka vuxna människor som helst. Vi bara meddelade varann om vi stack iväg och vart, så vi skulle kunna nå varann om det var något.