Ska jag behöva lämna in skilsmässa?

Varför låter du inte maken sköta bytet? Då behöver ju inte du höra vad hon har att säga. Låt inte den maran knäcka dig, det är det inte värt.

Det är verkligen sorglig det hon utsätter er för... kan det vara så att hon är svartsjuk? På dig, som har en fin kontakt med bonussonen och på din man för att han har hittat dig och på er för att ni väntar ert barn. Har hon själv gått vidare och hittat någon annan, eller hänger hon sig kvar vid er för att hon är ensam?

Det låter mest som att den kvinnan behöver ta tag i sina egna bekymmer och gå vidare i livet. Hon kommer ju för evigt vara bonussonens riktiga mamma och håller hon på så här så kommer han säkert vända sig mot henne så småningom...

Jag tycker att du ska överlåta så mycket som möjligt av kontakten med henne till din man. Det är ju hans ex och de borde känna varandra ganska väl. Försök att inte blanda dig i några diskussioner när hon hör... Ni måste garanterat, med familjerättens hjälp, komma fram till vad som är rimligt vad gäller hennes kontakt med sonen när han är hos er osv.

Hur vill ni själva ha det? Vad klarar ni av att ställa upp på?

Be henne vänligt men bestämt att inte höra av sig mer än nödvändigt under veckan din bonus är hos er. Gärna via mail eller sms, så ni har dokumenterade bevis, och fortsätter hon med det så får ni väl anmäla henne för trakasserier. Eller rättare sagt ska din man be henne lugna ner sig. För du ska inte behöva ha någon som helst kontakt med exet. 
Måste bytet ske där du är med?? Varför kan inet föräldrarna mötas på en neutral plats?? Eller pappan hämtar i skolan??

Jag har levt i en liknade situation som du dom senaste 6 åren. När min sambos ex fick veta att vi väntade barn så var hennes reaktion att ringa hem till oss när han var på jobbet och jag ensam hemma. Och när jag svarade så skrek hon bara : JAG HOPPAS UNGDJÄVELN DÖR I MAGEN PÅ DIG!!!!  Sen slängde hon på luren...
Jag blev åklart väldigt chockad, och ringde hem min sambo. Den kvällen ringde hon 63 ggr, så vi gjorde en polisanmälan, och fick besöksförbud utfärdat. Så nu får hon inte ringa hem till oss, hon får inte komma närmre vårat hus än 200 meter, och hon får inte vistas på min arbetsplats. Hon får dessutom inte ta kontakt med mig om vi möts någonstans ute, för då bryter hon mot besöksförbudet, och då blir det rättsliga påföljder.

Men jag och min sambo älskar varandra mer än någonsin, och nu väntar vi vårt andra barn. En sjuk människa ska inte få förstöra min chans till lycka.

Så du ser, det finns folk som ha det som du. Men bara du kan bestämma var gränsen går. Väljer du att stanna, så måste du prata med din man om hur du mår. Det hjälper inte att lida i tysthet.  Går hon över gränsen, anmäl henne.

Lycka till, och grattis till det lilla livet i magen...

Tack för alla goda råd!
Ja, jag undviker helst följa med och lämna eller hämta, men den här pojken vill gärna att jag gör det, så ibland följer jag dock med, men det är hela situationen, antingen så ställer hon till med en konflikt framför barnet när min man lämnar barnet eller så ringer hon hem direkt till oss och klagar, jag ser att min man mår sämre och sämre över detta och just att hon hela tiden ska ha sonen i närheten när det skall bråkas och gnällas. Jag orkar inte se att detta barn blir mer och mer ledsen och får än mindre trygghet samt inte vågar göra något för att han är rädd att det ska bli fel. Allt har fokuserat kring min mans x och hans barn nu i över 11 månader, jag känner att jag missunnat min egna son en massa tid, även om han är äldre så behöver han även mig, vi har inte hunnit glädjas åt vårt gemensamma väntade barn jag och min man för allt runt omkring kretsar kring konfliket och hans tidigare liv.

Vi hoppas nu att det blir en lösning på familjerätten i alla fall och jag har sagt oavsett utslag så får vi acceptera från bägge sidor vad dom anser vara bäst för pojken.
Ibland så känner jag mig helt värdelös som bonusmamma, för ibland orkar jag inte ens höra detta barns namn utan att känna irritation, och det har blivit så den senaste tiden, kan tänka mig att det har att göra med att varje dag och då menar jag varje dag har det varit nåt kring min mans tidigare liv. Jag vill inte känna så!

Vi har verkligen försökt styra bort alla gnäll och samtal, men denna kvinna vägrar ge sig, hon har under 10 år tryckt ner min man och hela tiden talat om för honom vad han ska göra, så han är juh liksom van, men jag fixar inte att ha den här situationen längre......
Jag hoppas verkligen att de löser sig snabbt nog, så man kan få lugn och ro och få känna glädje för det väntade barnet...........