Förhållandet är slut!

Troligen sitter jag nu och knappar på tangenterna för att jag mest känner vanmakt, förråd och bedragen. Hur ska jag bara orka leva vidare efter det att min fru meddelat mig att hon SKA skiljas. Inte att hon vill at vi ska skiljas, utan som sagt hon Ska skiljas. Jag har inte ens fått möjligheten att förstå det egentliga problemet. Våra problem de som som vi haft och jag varit påtagligt medveten om startade för ca 5 år sedan. Det startade med att det kom fram att hon polisanmälts för två brott. Detta kom även att drabba mig ganska hårt, då jag blev hämtad till polisförhör utan att jag hade en aning om ved det gällde. När väl förhöret var över och jag släpptes ut från polisstationen, var även jag misstänkt som delaktig, hon hade nämligen gjort det hon gjort så det verkade som att även jag varit inblandad. Jag valde då att följa mina känslor att stå bakom min fru. Dels har vi barn, inga gemensamma, men ändå. Under de fem år som gått har jag, trots mina fel och brister, i alla fall gjort mitt bästa för att stötta henne och rädda vårt förhållande. För det visade sig även under resan gång att jag inte längre var den huvudmisstänkta men jag friades inte från anklagelserna. Nu har rättegången varit. Vi båda riskerar villkorlig dom och böter. Några dagar senare säger hon alltså till mig att hon SKA skiljas. För - nu när hon vet att hon inte hamnar i fängelse så kan hon ju fortsätta att ta hand om barnen. Hon menar att då finns det ju ingen anledning läöngre.

Tack min kära fru: nu har jag ingen familj kvar och jag riskerar att dömmas för ett brott du begått. Vilket du även sade på rättegången. Men trots detta finns det känslor i mig som gör ont, för du har ju sagt att du älskar mig, och jag är alldeles förtvivlad över att inte räckt till.