Kan ett förhållande utan passion överleva i längden?

Kände exakt samma, hade kunnat varit jag som skrev inlägget i ts.
Korta stunder kände jag mig lite kär, men de gick över fort och man halkade tillbaka i "de vanliga" igen...
Han va kär, han tände på mig, men jag älskade honom, det gjorde jag verkligen, men tyvärr mer som en vän.
Det kom en dag då jag kände att "livet är för kort, jag vill oxå känna passionen å viljan att ha sex" igen.
Vi har oxå barn, men jag valde att lämna honom.
Eftersom jag inte kände passion till honom så kändes det mer å mer som å leva med en bra kompis eller en bror.
Och då jag inte tände på honom å ville ha sex, så störde jag mig mer och mer på honom, så vardagen blev bara en stor irritation när han kom hem från jobbet.
Vi har nu varit separerade i ca 1 månad, och jag är sååå lycklig, jag älskar verkligen mitt liv.
Vårt barn känner att mamma mår skitbra å då är h*n lycklig.
Så är det så du känner, ta steget, för livet är för kort för att kasta bort på nån man inte älskar på riktigt!!
Lycka till!!

Nej det håller inte i längden, inte en chans. Förr eller senare träffar man någon man är kåt på och då är det kört.

Nej, i längden tror jag det blir svårt. Framförallt finns alltid en risk, som är mycket större i ett "opassionerat" förhållande för att någon av parterna träffar en annan.

Ja, jag tror det, för annars skulle nog skilsmässofrekvensen vara betydligt högre. En del tycker kärleken är viktigare än passionen

Men jag har faktiskt inte under alla dessa år träffat någon annan jag blivit tänd på... är inte så sexuell som person. Är enormt kluven... känns så egoistiskt att göra så mot ett barn. Kanske det räcker att jag älskar honom ibland? men just nu är vi i en period då jag bara stör mig på allt han gör och säger. Han är så långsam av sig..

Vill bara säga att jag tror inte det i längden, tyvärr! Träffade mitt ex efter ett förhållande med en kille som jag verkligen kände passion för men tyvärr var vårt förhållande struligt. Så när jag träffade mitt ex som var äldre än mig och kändes stabil o ordentlig tänkte jag att det nog skulle bli bra. Jag tyckte ju såklart om honom men kände ingen passion, o precis som TS skriver kunde jag älska honom ibland. Men sen bör¨jade jag störa mig på fler o fler saker som han sa o gjorde. O det var ju inte rätt mot honom. Vi var tillsammans  i 13 år och fick två fina barn tillsammans men separerade för två år sedan, vilket inte var lätt med tanke på barten, MEN numera är jag SÅ lycklig i mitt singelliv. Trodde inte att jag var särskilt sexuell som person men sexualiteten väcktes verkligen efter ett år som singel. Nu kan jag tända på en man. Vill inte säga vad du ska göra utan tänkte mest dela med mig av min erfarenhet av detta.. Lycka till, hur du nu än väljer att göra! För mig tog det MÅNGA år med de känslorna innan seperationen! 

Usch ja de här tankarna har funnits i många år... men det känns så läskigt. Är ju så trygg med honom han betyder väldigt mycket för mig. Vilken ångest!

Förstår verkligen inte mina känslor... i våras tänkte jag fria till honom.

Känner precis som du Ts. Har sambo och 2 barn. Vet varken ut el in längre..;-(.