Idag har jag skrivit hela historien om vad som hände och varför när mina döttrar föddes i vecka 23+6, i min blogg. Tänkte att vissa här kan finna det intressant att läsa.
linnipinni.blogg.se/2010/september/utkast-sept-15-2010.html
Jag läste, och grät när inte Tove klarade sig.
Men kul att se att Kajsa blivit så stoor! =)
Stor kram till dig!
Vilken fin och sorglig historia! Tack för att du orkar dela med dig.
Själv är jag med mina flickor som nu är 6 veckor gamla på neo i Umeå. De föddes i Uppsala i 26+2 p.g.a TTS. Jag genomgick också laseroperationen i vecka 21+ som tillsynes var lyckad, men som sedan visade att transfusionen fortsatte, gick på täta kontroller tills det blev akutsnitt. Storasyster vägde 531g och lillasyster 813g. Så vi lever nu i den berömda berg och dal banan.
Ojdå, hur mår dom nu? Du ska se att det där kommer att gå bra. Har dom klarat sig 6 veckor så är det starka flickor. Så jag tror och hoppas att det kommer att gå jättebra för er :)
Det är tufft att ligga där, men det klarar ni! Man får försöka att inte tänka så mycket på hur länge man verkligen vart där. Det är jobbigt att se folk som kommer och går där på avdelningen, men själv får man bara ligga kvar och ligga kvar. Känns som man aldrig kommer hem. Men rätt som det är så är den dagen där.
Lycka till från Kajsa och mig!
Förresten, hälsa gärna till personalen där i Uppsala från Kajsa och mig (Linnea) Ganska säker på att dom minns pyttelilla Kajsa som föddes där i Februari förra året :)
Tack snälla! Våra flickor kämpar på och de har en stark livskraft, hoppas den räcker hela vägen. Vilka men det blir av vår resa får framtiden utvisa. Just nu tror man att man för alltid kommer att bo på sjukhus och leva med cpap utrustningen 