Jahapp... vi väntar än...

Vi har väntat i 26 månader nu, så vi ligger efter er. Räknar med att få BB nästa sommar, efter ca 3 års väntetid (så ser det ut just för tillfället i Thailand). När vi skickade handlingarna var väntetiden ca 18 månader.

För mig har dock väntan gått bra hittills, någon kortare "dipp" här i våras. Jag bytte jobb för ett par år sedan så det har varit mycket nytt med det så på sätt och vis har väntan varit bra. Nu har jag hunnit komma in i jobbet. Nu tycker jag att jag är helt redo för BB :). Allt är inte klart ännu i rummet, men vi tar det lite pö om pö när lust och pengar finns.

Nu har jag börjat tänka i termerna att  "nu är det sista gången vi gör det här utan barn" och det känns både spännande och "skrämmande".

Annars så har jag många fritidssysslor som håller mig i gång och underlättar så man inte bara behöver tänka på BB. Tankar på när, var och hur det magiska samtalet kommer upptar en del tid ;). Är med på vår Thailandslista och det är så roligt att läsa om andras väg till BB och om de som kommit hem med barn och deras funderingar osv.

Med hopp om BB till alla väntande :)

Vi har inte haft våra papper i landet så länge, men väntan som iårsskiftet  passerar 5 år känns lång, jag kan inte minnas hur vi tänkte för 5 år sedan, inte tänkte vi att det skulle dröja 5 år i allafall.....
Våra papper har bara varit i landet 5 månader, men väntan känns grym på många sett.

Vad gör vi medans vi väntar???
 ja du just nu kollar vi på nytt hus då vi renoverat vårat x antal gånger...... och längtar närmare stan.
Annars gör vi inget vi bara väntar, vill inte planera något för alla pengar känns som dom måste sparas nu. eller ja så har det varit senaste årena.

TS: Usch vad jobbigt! Att vara så långt fram i kön men att det ändå står still måste ju vara otroligt påfrestande...

(ps...vi sågs på träffen tror jag)

Om jag skriver lilla barnet vid räcket i stora lokalen på lördagen?

Glöm inte bort att leva. Vi väntade i många långa år på våra flickor och någonstans på vägen glömde jag bort att göra någon annat än att vänta och längta. Åren är förlorade och även om mina tjejer är värda allt, kommer tiden inte tillbaka.

Usch, jag vet precis hur jobbig väntan kan vara.
Vi fick köa för att göra utredningar ang. infertiletet i ett år, sen köa för att jag skulle få operationstid i nästan ett år till, sen köa för ivf i ytterligare ett år. Efter två år med ivf. så började vi köa för adoption. Om man räknar in alla de åren som vi längtat efter barn så tog det oss 12 år att få våran son, när vi fick honom i maj så hade vi väntat adoptivbarn i 3 år.
Jag hörde från släkt och vänner att vi skulle passa på att göra sådant som man inte kan göra på samma sätt när man har barn, och jag kan lova att vi besökt varenda bio, restaurang, hotell som vi någonsin velat besöka. Vi har också rest när och dit vi velat (så långt ekonomin och tiden räckte till), gått på alla teatrar och revyer som vi velat... osv. Inget kunde förstås ersätta längtan efter barn.
Nu när vi har våran lille kille här hos oss så VET jag att det var detta jag väntat på hela tiden. Tomheten är äntligen fylld och glädjen över att vara en hel familj är total!
Det jag vill säga är att inget kan ersätta längtan efter barnet, man kan göra precis vad som helst men det är ändå barn man vill ha, och självklart skulle man bytt vartenda sekund mot att få ha barnet hos sig istället.
Det jag har tröstat mig med under åren har varit att det måste finnas en särskild plan för oss också, att för att just vårt barn ska bli vårt så måste vi vänta så här länge.
Nu när vi fått vår 3 åring känns det lite som om vi har "tjänat" in de tre sista åren av väntan. Vår pojke föddes samma vecka som vi beslutade att adoptera och anmälde oss till organisationer och kommunen för utredning .

Undrar är det helt otänkbart att kanske byta land? något som går fortare?

Nej, usch vad jobbigt! Jag kan inte ens tänka mig in i hur det skulle kännas att vänta så länge. Jag håller vekligen alla tummar och tår för att ni inte ska behöva vänta länge till!!! Stor styrkekram till dig, TS, och till er andra som väntar också för den delen.

Usch vad jobbigt det låter TS! Jag hoppas verkligen att er väntan snart är över!

Nimbus skrev 2010-09-02 15:59:44 följande:

Usch, jag vet precis hur jobbig väntan kan vara.
Vi fick köa för att göra utredningar ang. infertiletet i ett år, sen köa för att jag skulle få operationstid i nästan ett år till, sen köa för ivf i ytterligare ett år. Efter två år med ivf. så började vi köa för adoption. Om man räknar in alla de åren som vi längtat efter barn så tog det oss 12 år att få våran son, när vi fick honom i maj så hade vi väntat adoptivbarn i 3 år.
Jag hörde från släkt och vänner att vi skulle passa på att göra sådant som man inte kan göra på samma sätt när man har barn, och jag kan lova att vi besökt varenda bio, restaurang, hotell som vi någonsin velat besöka. Vi har också rest när och dit vi velat (så långt ekonomin och tiden räckte till), gått på alla teatrar och revyer som vi velat... osv. Inget kunde förstås ersätta längtan efter barn.
Nu när vi har våran lille kille här hos oss så VET jag att det var detta jag väntat på hela tiden. Tomheten är äntligen fylld och glädjen över att vara en hel familj är total!
Det jag vill säga är att inget kan ersätta längtan efter barnet, man kan göra precis vad som helst men det är ändå barn man vill ha, och självklart skulle man bytt vartenda sekund mot att få ha barnet hos sig istället.
Det jag har tröstat mig med under åren har varit att det måste finnas en särskild plan för oss också, att för att just vårt barn ska bli vårt så måste vi vänta så här länge.
Nu när vi fått vår 3 åring känns det lite som om vi har "tjänat" in de tre sista åren av väntan. Vår pojke föddes samma vecka som vi beslutade att adoptera och anmälde oss till organisationer och kommunen för utredning .