Oro och rädsla, hjälp!
I måndags 16 augusti blev jag inlagd på Ullevåpl sjukhus här i Oslo. När jag åkte in överdrev jag mina sammandragningar en aning, för jag ville verkligen att de skulle kolla upp mig ordentligt. Hade jag inte gjort det, så hade de troligtvis inte upptäckt att min livmidertapp påverkats av sammandragningarna (som inte alls gjorde så ont, så att jag trodde jag skulle bli inlagd).
Jag är idag i vecka 25+1 och när jag kom in i måndags var tappen bara 1,5 cm. Jag fick båda kortison sprutorna för bebisens lungor.
I onsdags fick jag åka hem då min tapp var 2,5 cm, men det är ju precis på gränsen till att vara för kort. Jag ville åka hem, men samtidigt har det varit jobbigt att lämna tryggheten på sjukhuset och få bebis, tappen och mig undersökt varje dag.
Jag har självklart blivit sjukskriven och ska inte göra något annat än att sitta eller ligga ner fram till det är dags. Vilket jag hoppas på att det är om MÅNGA veckor! Bara det att jag kan inte släppa oron och rädslan. Avskyr att inte ha någon kontroll, att inte veta vad som sker när.
Eftersom mina sammandragningar inte gjorde sååå himla ont i måndags, så känns det inte som jag vet när det är dags på riktigt. När borde jag åka in igen? Har sammandragningar/värkar varje kväll.. men under dagarna är det oftast ganska lugnt.. Varenda rörelse jag gör tänker jag på att kanske just det blir rörelsen som sätter i gång förlossningen nu och det är verkligen det sista jag vill. Våran kille måste stanna där inne länge till, har satt upp vecka 30 som ett litet delmål.
Någon mer som är eller har varit i liknande situation? Hur ska man få tiden att gå? Hur ska man kunna tänka positivt? Vad kan man längta till?
Varenda liten känning i magen eller ryggen skrämmer mig och jag känner efter om vattnet börjat sippra hela dagarna. Allt detta gör mig tokig! Är det inte konstigt att jag blev hemskickad utan att få en tid för att kolla till tappen?
oj, det här blev långt.. skulle kunna skriva mer :/
Kram Sara
http://zarat.blogg.se
