Era störtsta rädslor inför att bli pappa ?

En vän som är förskollärare sa till mig för ett par år sedan inför nojjan att bli pappa att ge bara barnen mycket kramar så blir det inte som du nojjar dig över!

Kärlek och trygghet räcker oerhört långt.

Se till att du och mamman har en bra relation där ni tar vara på varandra och är ett team i föräldrarollen.
När det lilla livet väl är framme kommer du att nojja över helt andra saker, andning, mat, magknip etc. Sen blir det att de äter farliga grejer, trillar och slår sig, blir bortrövade av fula gubbar. Källan till nojja är outtömlig.

Det är svårt att komma förbi nojjorna men det går faktiskt inte att styra över särdeles mycket i barnens liv. Det du kan styra över är att ge dem mycket kärlek och trygghet i vardagen. Då kommer de med största sannolikhet att växa upp till vettiga människor som inte fattar dåliga beslut.

ps. Homosexuella får det allt lättare i samhället. Det är inte nån särdeles stor sak längre. Är det du själv som har svårt för homosexualitet tycker jag nog att du skall försöka läsa på lite och försöka förändra den attityden för den gagnar inte någon, allra minst ditt  blivande barn. ds.

Nae du har rätt, att barnet kanske skulle bli homosexuellt är ingetting jämfört med att det kanske skulle hända den nått. Jag skulle älska barnet lika mycket ändå =) Men just det att den kanske skulle bli mobbad i skolan, känna sig utanför och inte må bra med sig själv är det som gör att jag blir orolig men inte just själva grejen med läggningen... Så länge barnet är friskt o glatt så är allt bra sen så kan man ta allt som det kommer och kärlek i famlijen är grunden till ett glatt och tryggt liv... Tack för svar

Mja har inte tänkt så långt men det är väl det vanliga misstänker jag,  otillräcklighet, och att ungen ska växa upp å bli kriminell som jag mest satsar på att den INTE ska bli..

Man får hoppas att man har lärt den så pass mycket vettigt tills den kommer upp i ålder då den ska stå på egna ben att den väljer rätt o gör rätta val för sitt egna bästa...

Jag fick reda på att min flickvän var gravid för ungefär 18 veckor sedan. Jag är totalt livrädd för det här och allt vad det innebär. Jag är 25 år och inte någonstans redo för det här ansvaret. Visst jag tycker det är kul att leka med andras ungar, både min bror och syster har ett par kultingar, men en egen? Jag tror jag har panik över hela grejen. På detta är jag klassad som Bipolär, vilket inte underlättar denna stress, med hela ärftlighets faktorn och allt. Jag känner att jag drunknar i mitt eget huvud och jag har inge aning om vad jag ska göra.

Och om de där med homosexuella barn, får jag en dotter, då skulle jag dra fram champagneflaska direkt! Jävlar vad det skulle firas då mina vänner. Vi vet all hur killar är.

- Att något hemskt ska hända så att han/hon (inte hen) inte kan leva ett värdigt liv, detta kan vara t.ex. genom en olycka eller sjukdom, punkterna nedanför sammanfattar väl rätt bra mina största rädslor.
- Att ungen börjar idrotta
- Att ungen ska bli WT
- Att ungen börjar tycka om kollektivtrafik
- Att ungen börjar dricka te
- Att ungen börjar dricka cider
- Att ungen börjar blogga
- Att ungen blir vegetarian

Och homosexualitet är väl för fan inget problem, så länge de själva trivs med det? Punkterna ovanför skulle jag däremot ha mycket svårt att acceptera.

Jag tror att det ligger en hel del i vad Mr Klister skriver. Trygga barn som vet att de är älskade "no matter what" har nog lättare att bli trygga i sig själva och fatta kloka beslut då de blir äldre (de har ju uppfostrats av en närvarande och engagerad förälder). Sedan finns det alltid saker som kan sätta käppar i hjulen även om man "gör allting rätt", eftersom att det finns annat som påverkar barnen. Kompisar, kompisars kompisar, lärare, förskollärare och andra kommer att ha inflytande över våra barn. Jag har sett skillnader i mina syskons sätt att uppfostra sina barn och jag känner mig hyfsat säker på att en närvarande och engagerad förälder kommer att nå sina barn på ett sätt som en mindre lyhörd och engagerad inte kommer att göra.

Men visst finns det farhågor och visst oroar man sig. Jag själv har ännu inga biologiska barn (men det är en beräknad nu till den 3 februari), utan har hittills haft endast ett bonusbarn. Jag träffade hans mor då han var 7 år så man missade ju starten, något jag inte tänker göra denna gång. Bonusbarnet är en fantastisk kille som jag kommer otroligt bra överens med och han kommer alltid att vara mitt första barn. Vi har lätt för att prata med varandra och han kommer ofta till mig då det är något som behöver redas ut, oavsett om det är bekymmer eller något annat som han har på hjärtat. Något som gör det lite mer komplicerat är att hans biologiske far inte alltid varit så närvarande, vilket komplicerar det hela ibland.

Vad oroar jag då mig för när det gäller den som kommer? Ja, det är ju givetvis en massa kring förlossningen. Jag vill ju att han (för det är en han) ska vara frisk och mår bra och att hans mamma ska klara av förlossningen utan att det händer varken henne eller honom något. Det är ju liksom det man bekymrar sig i direkt närtid.
Sedan är det väl att han inte ska drabbas av plötslig spädbarnsdöd eller något virus som han inte klarar av. När den tiden är över så kommer man väl säkert att oroa sig för tusentals saker, som kriminalitet och droger, sjukdomar och olyckor. Fast jag tror, och hoppas, att det är uppfostran som till stora delar gör våra barn till vad de blir. De ska, hur tråkigt och militäriskt det än kanske låter, tränas i att ta ansvar samtidigt som de måste förstå att deras ansvar kontrolleras och lära sig sambandet mellan handling och konsekvens. Då blir de kloka barn som utvecklas till kloka tonåringar och sedan kloka vuxna. Nej, jag tror inte att jag sitter på alla svaren (det gör nog ingen) eller att det kommer att bli en "walk in the park" att få och uppfostra ett barn. Men jag tror att det är viktigt att inte glömma bort den viktiga delen som kallas uppfostran och framför allt inte överlämna den till andra.

Personligen kan jag tycka att mina egna föräldrar gjort ett bra jobb med mig och mina syskon, även om en av oss nog inte alltid var så lätt att tampas med. Men vi har växt upp till ansvarsfulla personer med olika yrken (även om mitt och storebrorsans liknar varandra) och med familjer vi trivs med i hem med mycket kärlek. Det är inte fy skam. :) 

Jag och min sambo (23 och 25 år) väntar vårt tredje barn nu till hösten. Jag är inte ett dugg orolig för några av mina barn. Jag vet att de kommer få sunda värderingar och ett kärleksfullt hem att falla tillbaka på. Jag kan dock erkänna att jag har lite oro för div. sjukdomar. Autism, Downs, utvecklingsstörningar mm men det är ju inget någon kan göra något åt.

Att inte få träffa mitt barn ifall separation skulle uppstå. Vilket det gjort och säkerligen kommer att bli mer problem.

Finns inget jobbigare än det faktiskt.

nu är det snart det femte besöket i rätten angående vårdnaden om vårt barn. efter en helvetes massa anklagelser och idiotiskt beteende från modern, kräver jag enskild vårdnad. detta efter sex års strid. jag har under tiden funkat så pass bra att jag hittat kärleken igen. och min dotter och min (nu mera) fästmö trivs bra ihop.

så hon pratar om att hon vill ha barn. jag vill det med. men med den galna modern till mitt barn ständigt hotande om det ena och det andra så är det svårt att tänka klart. min självklara tanke är :- tänk om detta händer igen?? nu är de så olika man kan bli. Men, jag känner att jag behöver höra någonting som får mig att förstå att det bara kan gå bättre. DVS än vad det har gjort med kommunikationen mellan mig och min dotters galna mor. mitt umgänge med min dotter har gått från 2h/v till och succesivt ökat till nu via turerna i rätten till delad vårdnad

hjälp