• Isa83

    Hjälp mig!! Första prematur, ska vi våga oss på ett syskon??

    Hej!

    Söker främst er som har prematurbarn, ni som vet hur det är att gå igenom en jobbig graviditet och sjukhustid med liten bebis.
    Min son föddes i v30 pga myom, han är idag dryga 2år o mår prima, växte ifatt jättefort och är en stor kille
    Nu till mitt dilemma, jag kan inte bli gravid på egen hand utan vi måste göra IVF... Risken att jag ska få ett till prematurbarn är ganska stor, risken att barnet kommer tidigare än v30 är också stor.

    Jag/vi tänker så det knakar!! Vi ska väga fördelar/nackdelar, vågar vi? Är det värt risken?
    Jag tänker så att jag vill ialla fall försöka ge min son ett syskon, Sambon tänker mera "tänk om det föds jättetidigt o får skador eller tänk om vi får sent missfall, orkar vi med de"
    Ja ni som har fått prematurer hur tänkte ni angående syskon? vågade ni er på flera barn?

    Tack ni som orkar läsa och svara! Kanske ni kan ge mig ett annat perspektiv på allt

  • Svar på tråden Hjälp mig!! Första prematur, ska vi våga oss på ett syskon??
  • Superizza

    Vår son kom i v32+1. Han hade en infektion. GBS. Är nu gravid och är i v.34+3 och som det ser ut nu ingen bebis på väg. Men nu är ju inte detta samma problem som din hade. Dom trodde jag skulle få förtidigt i gen. Men inte än i allafall.

  • Isa83

    Vad skönt för dig att du gått så långt! Ja läkarna tror och säger saker men ingen vet ju egentligen hur det kommer bli...

  • knäppisen

    Jag hade inte chansat. Jag valde att avstå från fler barn efter två prematurfödda barn (v 33 o v 29). Jag vet inte varför, men risken att en trea skulle komma ännu tidigare var överhängande enl läkarna.

    Jag ville inte riskera en ännu tidigare födsel än v 29 eftersom det innebär stora risker för barnet att födas tidigare än så.

  • bäbbä

    Jag funderar på samma sak... Fick min son i v.34 men började läcka vatten i v.32. Nu har allt gått jättebra och grabben är 6 månader och växer som en oxe
    Men jag funderar på om det kan hända igen.... Tänk om det blir ännu tidigare? Orkar man gå igenom allt igen med 1 månad på neo? Med ett barn hemma dessutom.
    Nu vet dom inte varför jag läckte vatten men vad jag har förstått så är det inte ovanligt att det händer igen.

  • FavvoJonna

    Fick vår lilla kille i v29 pga havandeskapsförgiftning o funderar ständigt på om vi ska våga en gång till. Det kan ju gå jättebra! Eller inte..

    Vi har iaf kommit fram till att vänta till Liam är en 5-6 år innan vi försöker, då är han tillräckligt stor för att man ska kunna prata med honom o förklara för honom varför mamma måste ligga på sjukhuset ett tag o stor nog att kanske vara lite hos mormor o morfar ett par nätter osv.

    Skulle vi försöka o få ett till prematur så kommer vi inte göra fler försök men en gång är ju ändå bara en gång...

  • Isa83

    Vi måste ju bestämma oss nu, för antingen ska jag ta bort Livmodern eller försöka få till ett syskon... Hade vart skönare om man hade kunnat vänta några år men det är tyvärr inte aktuellt
    Jättesvårt är det verkligen, det finns ju de barn som föds i v24 o klarar sig jättebra men sen finns det ju även de som inte överlever fast de är födda i v30... Är en balansgång!

    lycka till ni som oxå funderar!

  • KatjaKaj

    Min dotter föddes i vecka 24 varför vet vi inte. Men vi tänker skaffa ett syskon till henne, för mig är syskon oroligt viktigt. Jag inser att det kan hända igen men resonerar som så att ett barn kan bli sjukt även om det föds i vecka 40+. det finns aldrig några garantier för något här i livet.

  • eilien
    maddlyn skrev 2010-08-23 10:34:53 följande:
    Min dotter föddes i vecka 24 varför vet vi inte. Men vi tänker skaffa ett syskon till henne, för mig är syskon oroligt viktigt. Jag inser att det kan hända igen men resonerar som så att ett barn kan bli sjukt även om det föds i vecka 40+. det finns aldrig några garantier för något här i livet.
    Jag håller helt med dig, det finns inga garantier här i livet och även ett fullgånget barn kan födas sjukt tyvärr kan man aldrig vara säker.
    Till dig TS vill jag säga att det är bara ni som kan bestämma hur ni ska göra och det är ett svårt beslut förstår jag. Jag var väldigt orolig när vår dotter var nyfödd, född i v 32 utan att de kunnat hitta ngn orsak men efter att jag pratat med min BM samt träffat en läkare på spec MVC och fått prata igenom allt och fått höra hur det brukar bli andra gången så känner vi oss säkra på att skaffa ett syskon och hoppas och tror att den bebisen kommer stanna längre i magen.
    Hon sa att det inte är troligt att nästa barn kommer tidgare för vår del utan sannorlikt kommer jag gå full tid fast det kan man ju såklart inte veta. Enligt henne så är det oftast de som fått ännu tidigare än v 32 som får tidigare nästa gång. Vet ju inte om det stämmer på dig eftersom du hade anna problematik oxå.

    Detta blev ett något rörigt inlägg men jag tror att du väldigt gärna vill ha ett till barn, det låter så av ditt inlägg iaf och då tror jag att det är svårt att ändra sig och att du säkerligen kommer ångra dig om ni inte försöker få ett syskon. Kom ihåg att det kan gå jättebra!
  • MoMaJo

    Om ni vill ha ett sykon, så kör på för man vet aldig vad som händer.
    Fick första barnet i vecka 27 pga havandeskapförgiftning med extremt snabbt förlopp. Själv tvekade jag inte att försöka få ett syskon till första barnet. För jag ville få möjlighet att kunna uppleva en normal graviditet. Men det var ingen som trodde att vi skulle gå hela tiden ut med barn nr 2 eftersom första barnet kom så tidigt och jag blev så sjuk väldigt snabbt. Men barn nr 2 var inte alls intresserad av att komma ut tidigare och jag var frisk hela graviditeten.
    Har dock varit väl kontrollerad under hela 2:a graviditeten. Fick göra flera ul och läkarundersökningar redan från vecka 12.
    Vi hade även inställningen att om barnet skulle ha kommit tidigare även 2:a gången så visste vi vad som "förväntades" av oss och därmed skulle sjukhusvistelsen gå relativt fort.

    Fast ni känner bästa själv vad som är bäst för er, men själv tvekade jag inte och det ångrar jag inte en sekund. Har i dag två underbara barn på 1 och 4 år.

    Lycka till!

  • Pilea

    Vi vågade oss på att skaffa 3 barn trots att första kom redan i v.27+4 o med allt var det innebar.
    Som gravid med nr.2 o nr.3 gick jag på regelbundna kontroller på spec-mvc o det upptäcktes då att jag hade försvagad livmoderhals. Hade sängläge flera månader för att förhindra tidig födsel åter igen. Barn nr.2 höll sig på så vis inne ett gäng veckor till, v.35+4 o nr.3 ända fram till 36+6.
    Visst var det superjobbiga graviditeter med massa oro osv, men nu har vi 3 härliga ungar  


    Alve 060129 Tyra 071019 Max 100410
  • tjej från landet

    Jag var helt inställd på att jag skulle ha ett syskon till vår son som är född i v 34+1, det är först nu när jag är gravid i v 19+3 som jag börjat bli orolig för att han/hon ska komma lika tidigt eller tidigare.. de kom aldrig på någon orsak till varför han kom så tidigt så därför vet jag inte om det blir så igen.. just nu håller jag bara tummarna o hoppas på det bäst.. jätte svårt o säga hur du ska göra. vad säger ditt hjärta och magkänsla?

  • Little Ms Chatterbox

    Äldsta sonen (Z.) kom med snitt i v.30+4, jag hade HF. Jag var sugen på syskon ganska tidigt men visste att det inte var bra för kroppen så väntade. Vi hade tänkt att ha ca 3 år mellan syskon. Men pga annat så blev det 4 år.
    Jag var väldigt närvös för varje vecka som hade samband med första graviditeten. Tex v.26 hade jag sett första symtomen på HF, blev inlagd i v.28 osv. för varje milstolpe som jag tog mig förbi kändes det lite bättre men jag var ändå inställd på att föda prematur så det inte skulle bli en chock. Hade allt färdigt tidigt, skullt ta tag i att packa väskan i dagarna då gick vattnet i v.35+3. Hon kom v.35+5. tror vi stannade på neo 6-7 dagar.
    På något sätt kändes det ok, tyckte neopersonalen var lite nojjiga, oj,oj ett prematur barn till och sånt men jag var så mentalt förberedd så det var ok för min del. Klart det var svårare med barn hemma och så men gick bra ändå. Äldsta sonen har nog fått lite komplikationer från prematuriteten, han har ADHD och Atypisk Autism. Det blev värre under tiden med systerns bebistid.
    Sen råkade jag bli oplanerat gravid igen, dottern var bara 6-7 månader när jag plusade. Någon månad senare upptäcktes det att det var tvillingar. Då blev jag lite rädd faktiskt. Hur skulle det sluta.
    Jag hade tidigt sammandragningar och blev inlagd på bb dagen efter dotterns 1 års dag för förkortad livmoderstapp, då var jag i v. 26+?. Men med strikt vila så vände det. De stannade kvar i magen till v. 35+4. stannade på neo i 10 dagar tror jag det var.

    När vi beslutade oss för att skaffa ett syskon till äldsta barnen mådde jag psykiskt dåligt av tanken på att inte få ett barn till. Hela min kropp skrek efter ett barn till. Jag hade mått dåligt resten av livet om det inte hade blivit några mer barn så för mig var det inte så svårt att ta det beslutet ändå. Men sen när tvillingarna blev till hade jag inte fått något riktigt sug efter mer bebis. Jag kände att jag gärna hade vilja ha ett tredje barn men det var inte riktigt så intensivt än som med dottern. Vi hade väl lite bråttom ändå för vi är inga ungdomar men inte lastgamla. Eftersom vi hade mycket jobb med äldsta barnet som inte hade fått någon diagnos än så kändes det ganska jobbigt.
    Ni får inte tro att jag ångrar eller känner annorlunda inför tvillingarna men det blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss med barn så tätt inpå och dessutom tvillingar, det var en jobbig tid och är fortfarande. Hade jag kunnat backa hade jag nog sett till att skydda oss bättre men jag ångrar inte beslutet att behålla när det väl var ett faktum. Hoppas ni förstår hur jag menar.

    Förutom att sonens ADHD, som vi inte vet om det kommer från prematuriteten eller varför han har det. Han kanske skulle ha haft det ändå, finns mycket beteende i min släkt som kan kopplas till npf. Så gick neotiden ganska bra för alla barnen när värsta krisen var över. Z. fick pneumatorax och hade en jobbig tid det första men sen gick han från klarhet till klarhet, vi stannade till v.36+? på neo. Dottern behövde sola och lära sig att äta, samma med tvillingarna så vi hade en ganska "lätt" neotid och inga extra grejer efter hemgång. Kanske därför som vi stått ut och tagit oss igenom det här.

    TS, hur känner du inför tanken att inte få några mer barn? Känns det jättehemskt eller ok? Skulle ni kunna adoptera? Familjehemsplacerade barn om det är hela huset fullt med barn som ni vill ha?
    Det finns ju andra alternativ om man funderar.
    För mig fanns inte det, jag tycker om att vara gravid och har inte något emot vaginal förlossning. Andra kan tänka sig att slippa allt med det och få barnet levererat vid dörren Det är vad man känner för det.

    hoppas du kommer fram till något bra beslut, ha en bra dag!


  • Isa83

    Tack för alla svar, de betyder mkt att få höra andras åsikter och erfarenheter!
    Min magkänsla säger att man vet aldrig vad som händer, visst jag kommer att vara inställd på att få jättetidigt... Men samtidigt så vet jag ju inte ens om jag blir gravid, men jag vill ha förssökt iaf!

    Känner väldigt starkt inför ett syskon, jag tror jag kommer ångra mig hela livet om jag tar bort livmodern utan att ha försökt få till ett syskon. Resonerar så att kan vi inte få ett till biologiskt barn så får vi nöja oss med vårt första mirakel Liam. Adoption eller surrogat känns inte som nåt alternativ för oss...

    Vi funderar så det knakar men det lutar åt att prova med IVF och det känns rätt

Svar på tråden Hjälp mig!! Första prematur, ska vi våga oss på ett syskon??