När börja prata med barnmorskan och vad gör dom?

Jag tror inte jag börja prata om förlossningen med bm förrens i v.30 kanske eller något och då undrade hon bara hur jag kände inför den och jag svara att de kändes inte riktigt verkligt. När vi prata om smärtlindring och allt var inte förrens i v.36. Du får nog ta upp det själv om du känner att du vill prata om det, e man rädd ska man göra det har jag läst :). Hm e osäker på om man kan få välja kejsarsnitt sådär bara, tror inte det faktist..

Börja med att läsa på om vaginalt/kejsarsnitt. Vill du ABSOLUT inte föda vaginalt eller du kan tänka dig det efter samtal med en "special-barnmorska"?  Inför min 3:e förlossning sa jag redan på inskrivningen att jag inte ville föda vaginalt, kämpade hela graviditeten med att få det beviljat. 3 veckor innan beräknat datum fick jag det beviljat

Jag vill inte heller föda vaginalt och jag har medicinska skäl (reumatism) men ändå så håller de nu på i vecka 34 och velar fram och tillbaks, BM säger en sak, reumatologen en sak och gynekologen en annan.

Grattis Måste då fråga, hur la du fram det? Har tagit upp detta redan på inskrivningen jag också och nu känner jag att det börjar bli dags med ett beslut... 

Gud va svårt de verkar att få ett planerat snitt, blir rädd :(.

Är det någon som vet ifall någon blivit nekad ett snitt?
Är det olika i olika regioner kanske att det är lättare i visa än andra?

Så fort som du kan jag sa till om min rädsla redan när jag ringde första samtalet till BM om att jag var gravid i v 8 :) Sen pratade jag om mitt snitt i 39 veckor.

Börja så tidigt du kan!  Du ska i väg till aurora så säg till nu.

De strävar efter att få dig att föda vanligt så stå på dig, tveka inte för tusan utan säga bara jag VILL så här

Tack Det var helt underbart att kunna njuta av graviditeten de sista 2 veckorna (snittades 1 vecka innan beräknat) Jag var HELT säker på att jag inte ville föda vaginalt, det bestämde jag efter att jag fött min dotter vaginalt i aug -07. Jag sa som det var till bm på mvc, hon ställde massa frågot, jag började böla, bölar ej så ofta och då fattade hon väl att det var något jag behövde prata med någon om. Hon skickade remiss till spec mvc i ystad eftersom jag ville snittas i ystad. Fick samtala med en läkare 2 ggr (hade skrivit ett utförligt brev som han ej ens läst) o sen ringde han mig hem o nekade mig...Då tänkte jag att nu får jag gå vidare, ringde en kurator kopplad till KK i Malmö o pratade med henne en gång samt spec bm på KK Malmö. INGEN trodde att jag skulle få det beviljat utan de ville att jag skulle förbereda mig på en vaginal förlossning. (ALDRIG I LIVET!) Kuratorn var isf den bästa att prata med, hon tog mig mest på allvar. Slutligen fick jag träffa en läkare (eller 2 för han hade en yngre kollega med sig) Jag hade även här förberett med mitt brev som jag skrivit om (de hade läst det ) och ahde hälso- och sjukvårdslagen + en kopia av brevet med mig. Jag var sjukt nervös! Det första de sa var " Vi har läst ditt brev.....men vi förstår dig inte...du har ju fött 2 barn och det har ju gått bra" Shit tänkte jag, nu krossar de mig! Jag var jättebestämt, sa samma saker hela tiden att det ej var ett alternativ för mig, att jag hade men kvar (ej sant) o att jag hade svårt att ta till mig barnen efter förlossningarna pga smärtan (ej sant) Fått höra att de går mkt på sånt. Speciallt om man har men kvar eller psykisk ohälsa....Efter 10 min lyfte han luren o bokade in ett datum!!

Om du verkligen vill snittas, stå på dig och vackla ej. Var bestämd!! Lycka till

Jag blev nekad av en läkare i ystad. blev beviljad i malmö men det är nog inte så lätt egentligen. varberg har jag hört beviljar lättare och det var mitt nästa steg ifall de hade nekat i malmö med. mailade med en läkare som bad mig återkomma om jag ej fick hjälp i malmö jag har namn o mailadress om någon e intresserad men det är i varberg som sagt.

TACK rara för din berättelse, ska verkligen verkligen förbereda mig inför läkarbesöket då, jag känner att jag aldrig skulle klara av en vaginalförlossning i dagsläget.

Tror inte man kan föda naturligt med lågt sittande moderkaka. Då blir det nog snitt. Fråga om det.

Min moderkaka låg lågt ända fram till vecka 24 men nu i vecka 34 är den normal. Ska du inte gå på TUL ts för att se läget på moderkakan?

Det är tydligen så att den vanligtvis drar sig uppåt, jag levde på det hoppet ett bra tag (för att få KS) men det gick som det gick  

Vad är aurora?

BM ska ringa mig under dagen, ska prata med henne och se ifall ja kan få en tid så hon kan hjälpa mig och se hur man ska gå till väga.

Bor i göteborg, är de "lättare" att bli beviljade här? Någon som hört något?

Usch är redan så nervös och rädd =( Fan att man inte kan tänkta på något annat.

Gyn sa att om inte moderkakan växer uppåt så snittas man men det är ju så lång tid kvar som den har tid på sig att växa upp. Kan man använda det som ett skäl? Att det har varit mycket komplikationer i början av graviditeten som skrämt upp mig ännu mer? Har i princip bara stött på problem känns det som. Alla kvinnor är ju inte likadana och jag känner att jag inte klarar av en vanlig förlossning. Det känns som om jag gör allt jobb själv, att barnet kommer fastna, blir syrebrist som kan leda till något med hjärnan? Allt bara kan gå fel eftersom de gått så "himla" bra nu i början.

Hatar att man måste övertala någon om att man är rädd =(.

Aurora är ett special-team som inriktat sig på bl a förlossningsrädsla. Jag blve snittad pga det men det var eg efterförloppet som jag inte ville vara med om, att ej ligga i flera timmar med värkar blev en bonus okej eftervärkar med 3:e barnet är inte att leka med så jag "slapp" ju inte helt undan men det var inte meningen heller.

Ja det kan du, säg att du mår dåligt psykiskt.

Gbg har jag ingen erfarenhet men som skrivet så har jag bara hört gott om Varberg, att de är mer snittvänliga.

Jag ångrar inte mina vaginala förlossningar men det hade räckt med en...

Nu har jag fått en tid på min mödravårdcentral för att prata med någon om min förlossningsrädsla, ska dit 24 aug.

Det är väl inte försent då? Är i v.19 (18+1) då jag ska dit.

Då har jag tid att läsa på och verkligen förberedda mig.

Ts jag har väldigt svårt att förstå hur man frivilligt kan kämpa för att genomgå en väldigt stor operation som gör en mer eller mindre handikappad i flera månader.

Men jag har å andra sidan varit livrädd för att behöva göra snitt när jag fått barn. Förstår inte vad du är så rädd för. Visst det gör ont, visst det är jobbigt som fan, men kvinnokroppen är byggd för att klara av det.

Blir det snitt för att det inte går att föda vanligt eller gör något bli akut fel är det en sak, men in min värld förstår jag inte hur man kan utsätta sig för en sådan smärts helt i onödan eller hur man inte ens kan vara beredd att försöka vanligt. (men det är ju min personliga åsikt och du gör som du vill ts)

Alla blir ju inte handikappade efteråt, jag var helt okej efter 2-3 dagar o som vanligt efter 2 veckor. Det var jag däremot INTE efter mina vaginala förlossningar tyvärr. Jag hade inte valt snitt inför min första förlossning men jag har full förståelse att alla människor är olika med olika bakgrund osv som leder fram till det beslutet/önskan.Vad bra Jag var där i v 37 (snacka om panik) Ja läs, läs, läs! Lycka till!