Bonusbarn

För ca 1,5 år sedan träffade jag en sådan underbar man, han har precis som jag 2 barn sedan tidigare. Vi började umgås de veckor då vi inte hade våra barn hemma. Jag har mina barn 4 och 6 år gamla varannan vecka och han har sina 5 och 10 år gamla varannan helg. Vi fann varandra direkt, trodde inte det kunde vara så. Allt eftersom tiden gick så började vi träffas "spontant" på olika Busfabriken, hos gemensamma bekanta osv, för att barnen skull. Allt fungerade bra. Jag vågade t o m bjuda hem honom en söndag kväll när han var barnfri men mina barn var hemma, det funkade jätte bra. Åt andra hållet så tog det lite längre tid, jag var ju sällan barnfri när hans barn var hemma. Efter ca 6 månader så tyckte min dotter som är mitt äldsta barn att det var helt OK att han sov kvar hos oss en natt när han var så trött. Att få höra det var så ljuva ord för mig, sedan dess har han mer eller mindre bott hos oss när han inte har sina barn hemma. Mina barns relation fungerar alldeles utmärkt med honom, t o m julafton så kom han hem till mina föräldrar där jag och mina barn var efter att han lämnat sina barn hos deras mamma.
Det som hör till är att hans äldsta, en tjej på snart 11 år är oerhört mammig. Mamman i sin tur gör väl inget för att frigöra sin dotter. Varje torsdagskväll som barnen kommer till sin pappa så gråter hon för att hon saknar sin mamma och på söndag kvällen gråter hon för att hon ska lämna sin pappa. Till saken hör att de har varit skilda sedan sommaren 2007 så det är inget nytt. Förra sommaren tog " min särbo" med sig sina barn utomlands 1 vecka. Dagarna innan var kaos, tjejen skrek, grät eller låg i sängen och var tyst. Det höll på att bli så att de inte åkte och struntade i att de inte fick tillbaka några pengar.
När jag och min särbo hade träffats i 9 månader så frågade han sina barn för första gången om jag fick sova kvar hos dem. Hans dotter blev tyst. Till saken hör att hans 5 åriga son sover i hans säng varje natt, hela natten. För sonen var det OK och efter en stund var det OK även för dottern. Killarna sov i ett rum och vi tjejer sov i ett rum. Jag var överlycklig, på något sätt så kändes det som ett steg i rätt riktning med hans barn. Natt nr 2 hos min särbo så fick jag sova själv i barnens rum, hans dotter skulle sova hos honom också! så har det fortsatt, när jag sover hos min särbo när barnen är hemma så sover hans barn i hans säng! Han köper läget! Nu har vi setts snart i 1,5 år och han gör inget åt det. När andra i vår närhet som har gått genom samma situation säger att han inte får låta sin dotter styra hela familjen så skruvar han på sig och går på toaletten. Förra sommaren stack han och jag iväg 4 dagar till spanien, han sa inget till sin dotter. Det blev lite struligt. Nu ska vi iväg i höst igen och han berättade för sin dotter i helgen, för det så lovade han sin dotter att de skulle åka till Liseberg tillsammans på semester. Är det någon form av kompensation?? Vågar han inte stå upp för oss inför sin dotter?? Dottern styr hela familjen, enligt min åsikt så behöver hon hjälp. När det har varit som värst för dem så har jag också sagt att de behöver söka hjälp för tjejens skull och då håller han med mig men när det sedan lugnar ner sig så händer inget. Hitintills har jag valt att inte lägga mig i så mycket, hon är på väg in i tonåren med allt vad det innebär men samtidigt så kommer hon som en kil in mellan oss. Jag gör mycket för dem men någon gång måste han "våga" konfrontera sin dotter! Tillsammans med mina barn är han helt fantastisk, tillsammans med sina barn är han också helt fantastisk och det har jag sagt till honom, det lyser om honom och hans barn när de är tillsammans men ändå så låter han dottern "förstöra". Vad ska jag göra???