En bonusmamma berättar.

Jag här läst en hel del här på familjeliv.
Det finns många trådar i ämnet bonusfamiljer.
Tyvärr är dom inte allt för positiva till naturen, och bonusföräldrarna får ofta sig både en och två kängor.
Är det något jag fått bekräftat så är det att en bonusförälder aldrig kan göra rätt.
Därför vill jag berätta min historia, och kanske kanske få någon biomamma att förstå att jag är inte djävulens avkomma bara för att jag fått en ny roll i livet.

För 1,5 år sen träffade jag mitt livs kärlek.
Att jag inte har barn och han två sen innan var inget som jag då såg som ett problem.
Jag har alltid tyckt om barn och dom mig.
Men självklart är det inte så enkelt i praktiken som i teorin.
T.ex hade jag inte en aning om hur påfrestande det kan bli med en biomamma som ägnar sitt liv åt att förstöra biopappans liv.
Ska jag vara helt ärlig trodde jag faktiskt inte att det fanns människor som engagerade sig så hårt i att förstöra för andra.

Nåväl, vi byggde upp vår relation och efter ett halvår tyckte vi att det var dags för mig att träffa barnen.
Det blev fullträff direkt.
Dom diggade mig och jag dom.
Då var jag mer en lektant än något annat.
Så ännu ett halvår senare bestämde vi oss för att flytta ihop...
Och här började såklart rollerna att skifta.
Jag var inte längre på besök, jag var en vuxen som ingick i familjen.

Jag har aldrig varit, är inte, och kommer aldrig bli barnens mamma.
Det är ingen roll jag aspirerar på.
Barnen har redan en mamma och det är henne dom älskar.
MEN!
Dom tycker om mig, och jag dom och i vårt gemensamma hem är det vi alla tillsammans som bestämmer hur det ska vara.
Något som biomamman har svårt att acceptera, för enligt henne har jag inget med hennes barn att göra.
Där har vi i sig ett stort problem.
Barn med dåligt samvete för sina känslor mår inte bra, men det vill inte biomamman se.

I början hade nog sambon en dröm om att vi skulle bli den perfekta kärnfamiljen, men det insåg han att det inte funkar så.
Just för att jag inte är mamma.
Vi hade många och långa diskussioner om hur vi skulle bygga upp familjen på bästa sätt. 
Vägen har varit knaglig och än är vi inte i mål, men det blir lättare och lättare för var vecka som går. 

Som jag skrev innan så är det vi som familj som bestämmer hur vi vill ha det. 
Allt från husregler till enad front gentemot mamman. 
Däremot har vi insett att vissa delar med barnen måste sambon ta.
Tex är det alltid han som väcker skruttarna på morgonen.
Det är deras pappa dom vill ha då, och det ska dom få.
Det är även han som tar dom stora uppfostringskonflikterna, även om vi satt reglerna tillsammans.
Men det mesta delar vi på.
Ibland hämtar jag på dagis, ibland han, ibland tillsammans.
Ibland är det jag som nattar, ibland är det han.
Mina konflikter får jag ta, och vi har som en regel i huset att man alltid blir sams och avslutar med en kram.

Ibland är det jobbigt att vara bonusmamma, det kommer jag inte att sticka under stol med.
Det är mycket man ska anpassa sig till, och även om jag är vuxen så är jag bara människa.
Det är ibland svårt när barnen har en "anti" period gentemot mig, för det händer.
Det är inga långa perioder men det är svårt att ta att bli ratad av ett barn som man tagit till sig. Jag känner mig dessutom väldigt ouppskattad i dessa stunder, som att allt jag gör för dessa barn inte spelar någon roll.
Men jag vet att det är mina mänskliga känslor som spelar spratt, och jag vet också att barn är barn och barn är nyckfulla.
Men det ÄR jobbigt.
Jag kommer aldrig att ha samma tålamod med mina bonusbarn som jag kommer att ha med eventuella egna barn.
Jag kommer inte att ha samma koppling till mina bonusskruttar.
Och det är samma omvänt.
Dom kommer aldrig att ty sig till mig som till sina bioföräldrar.
Dom kommer aldrig att älska mig på samma sätt.
Det har tagit tid att acceptera den känslan.
Som t.ex att dom tre ligger och myser i sängen en lördag morgon, men jag är inte riktigt med.
Det är så det är nu, kanske det förändras, kanske inte, men hur som är det upp till mig att acceptera den känslan och jobba med den, och aldrig att jag klandrar barnen för det.

Kontentan är ändå att vi fyra lever som en lycklig familj med våra ups and downs.
Vi har våra rutiner och regler som funkar för oss, och vi lär oss allt mer om vår konstellation vad tiden går.
Relationen med barnen är inte alltid lätt, men det blir alltid bra i slutändan om alla bara vill... och det vill vi.

Däremot är det svårare med Biomamman.
Att hon vägrar acceptera mig som en del av hennes barns liv är inte sunt för barnen.
Hon får hata mig bäst hon vill, det är självklart trist att vi inte kan ha en vuxen relation, men jag gråter inte över det.
Det jag däremot kan gråta över är hur hon får barnen att må dåligt.
Att dom inte vågar prata om mig eller deras pappa med henne ger dom dåligt samvete över sina känslor och sin glädje.
Något ett barn aldrig ska behöva ha.
Hon ger löften till barnen i deras pappas namn, när hon vet att han inte kan leverera på löftet. Det gör att han får stå som svikare, vilket hon inte är sen att påpeka.
Hon skickar med smutsiga kläder i dagisväskorna, varför förstår jag inte.
Hon tar varje tillfälle i akt att förklara för pappan vilken urusel människa och far han är.
och så kan jag fortsätta i evigheters evigheter, för hennes dumheter tar aldrig slut.
Hon kommer dock aldrig att kunna splittra oss som familj, för vi är sammansvetsade av kärlek. Det hon gör är att skada sina barn på ett känslomässigt plan.

Så jag måste fråga alla er biomammor därute.
Är det inte bättre att barnen lever i en kärleksfull miljö där respket är kodordet?
Är det inte det vi alla vill att våra barn ska få?
Är inte det bättre än att barnen ska få betala priset för dom vuxnas egoism?
För du kanske tror att det är exet du straffar, men det är i själva verket barnen som lider.
Barnen som du säger dig älska mer än livet självt.

Fundera på det.