Hur blev din partner bemött i utredningen?

Jag kan förstå att de vill ha en enda kontaktperson i paret istället för hålla reda på vem som ska få besked om vad, många olika nummer att söka personerna på osv. Då är det enklast att ha rutinen att kvinnan är kontaktlänken, då det största "jobbet" i processen oftast ligger på henne, det är i de flesta fall hennes undersökningsresultat som ska förmedlas och diskuteras, det är henne man behöver etablera bäst kontakt med helt enkelt.
Samtidigt förstår jag självklart er också, när läkaren säger att han ska ringa och sen inte gör det. Men ibland blir det ändrade förutsättningar, det fanns kanske inte tid att ringa eller så hade han missat att anteckna att ni ville ha resultatet per telefon.
Försök att inte ta det personligt. Det är hög press på vården och tyvärr är deras uppgift inte att se hur ni mår mentalt utan att leverera lösningar på er infertilitet. Mår ni dåligt skulle ni kanske höra om det finns en kurator kopplad till kliniken för att få prata av er om hur ni upplever det hela?

Men för att svara på frågan. Jo visst var han kanske lite utanför, allt han behövde göra var ju typ att runka i en burk några gånger... Men det var ju jag som skulle gå igenom det värsta så han tyckte det var okej så, han var ju delaktig på andra sätt än att prata med läkare och springa på undersökningar.

För oss båda har det varit mkt bra, men så har vi också gått privat, både med utredningen och sedan med IVF:en, men då har vi bekostat allt detta själva också och tyvärr är det väl så att bemötandet många ggr blir lite bättre då. Vi har inte upplevt den där "löpande band" känslan. Alltid möten med läkare på kliniken för att gå igenom svaren och olika alternativ att gå vidare (om man inte föredrar telefon då för att slippa missa jobb etc).

De tog sig tid att förklara provsvaren (för oss båda) men självklart (tycker jag iaf) så vände dem sig först direkt till den som provsvaren rörde. Nu låg "felet" hos min sambo och han blev erbjuden att lämna extra spermieprover för frysning för framtiden (både på den privata kliniken och på Huddinge) om de skulle ta helt slut sedan (han hade väldigt lågt antal). Sambon fick även gå på ytterligare undersökningar för att kolla risker för andra följdsjukdomar (testikelcancer mm). Jättebra verkligen.

Har med gjort IVF på huddingen & jag tycker dom höll min make delaktig. Nu var han iofs med på ALLT som hände men han känner sej inte sidoåtsatt.

Jag tycker att de har varit ganska bra på att involvera min man. Även om min nya gynekolog som vi går hos för våra upprepade missfall tog en stund på sig att förstå att vi verkligen gör allt tillsammans och att det lika gärna kan vara min man som ringer för att diskutera några forskningsresultat som jag. Men när vi är där vänder han sig lika mycket till oss båda. Men givetvis vill han alltid prata med mig innan han godkänner någon behandling som jag ska ta.

Min man var mest förvånad över att de pratade så mycket om hans manlighet när vi fick beskedet att vår infertilitet berodde på hans spermier vid första utredningen. Han förstod inte riktigt vad den hade med saken att göra utan var mer intresserad av en lösning på ett medicinskt problem.

Men det är ju som så många säger en utredning och behandling där merparten görs på kvinnan. Så jag tror att det är lite upp till en själv att göra sin man delaktig. Min man har varit med på varenda UL och blodprov under de här åren för det är så vi vill ha det. Måste erkänna att det kändes lite konstigt när jag var och tog ett rutincellprov nyligen utan honom.

Tack för era svar. Jag kan tillägga att min man har varit med på allt, så vi har verkligen försökt. Grejen var också att jag inte reflekterade först (börjar bli van att fläka upp mig och diskutera ÄL och flytningar på rutin, haha) men maken har mycket svårare att ta för sig, så han behöver liksom att någon verkligen engagerar sig i honom.

Men, men, det är inget jätteproblem - än. Just nu har är jag oerhört hoppfull eftersom jag ruvar och peppar, peppar, vi kanske slipper mer av själva infertilitetsgrejen snart.

Kan bara inflika att om han kände sig utanför på fertilitetskliniken så finns det en risk att han känner sig ännu mer utanför när ni sen kommer in i mödravården (observera att jag skriver När, inte Om ). Då är verkligen ALL fokus på dig och pappan nergraderas ofta till att vara bara bihang, om man ska tro allt man hör. Vi hade iofs tur att få en bra och pratglad ordinarie bm men hennes kollegor som vi träffade tex i semestertider var inte alls intresserade av att involvera sambon i samtalen och så verkar det vara på väldigt många ställen.
Självklart ska han vara delaktig och följa med dig på besöken om ni båda vill ha det så. Men för att hjälpa honom att inte känna sig utanför kan du försöka peppa till att det viktigaste engagemanget är er emellan på hemmaplan. Att "bli sedd" av läkarna är inget att bry sig om, de är bara ett nödvändigt ont på vägen, en struntsak som ni snart ska få slippa!

Tack för pepp... jo jag har hört samma sak om mödravården. Har över huvud taget hört de mest märkliga bemötanden från barnmorskor. Jag tänker göra ordentlig research innan, för det finns ju de som är bra! Vi hade faktiskt en supergullig OCH proffsig barnmoska på första besöket på KS Huddinge. De andra var helt okej, men den första som gick igenom allt med behandlingen gillade både maken och jag. Sedan blev det väldigt många olika men det går väl inte att komma i från när stället är så stort och det dessutom var i semestertider...

Vi gick privat hela vägen från utreding till alla ivf-försök och personalen vi mött har varit superbra UTOM när jag skulle göra kontrollen av mina äggledare på lasarettet. Det var verkligen inget bra bemötande....

Rent känslomässigt har bemötandet varit riktat mot både mig och sambon. Har inga klagomål där. Men det medicinska bitarna har lämnat en del övrigt att önska. Min sambo är den som enligt pappret har "problemet". vi har hela tiden frågat om det finns något han kan göra för att maxa sin kvalitet/kvantitet på spermierna och fått nej till svar. Det blir ju rätt bisarrt när jag som enligt pappret var "frisk" (sen visade det sig att jag inte var det, men det är en annan historia) var den som sprayade, sprutade, plockade och vagiatorade och åt utskriven folsyra medan min sambo inte kunde göra något för att påverka sin insats.

Det blev ännu mer bisarrt när det visade sig efter fyra misslyckade ivfer av ren tillfällighet att han hade glutenintolerans och hade kraftiga vitamin-och mineralbrister. Är man född med nedsatt spermieproduktion (vi vet ju inte om han är det eller om det är pga gluten han har sitt problem)  så underlättar det ju inte direkt att ha värden som en svårt svårt sjuk gamling liksom. Jag har svårt att tänka mig att en man med genetisk dundersperma skulle kunna levera något vidare med min sambos vitamin och mineralvärden.

På kliniken där vi startade vår utredning (gynekologerna i Gamla stan) var det verkligen så. Gynekologen vände sig främst till mig, och glömde ringa min man om proverna (trots att de första proverna visade att nåt var fel) osv. Det kändes inte bra för någon av oss, så vi bytte klinik till Andrologmottagningen på Sophiahemmet. Där får min man (och jag) jättebra bemötande. Kanske för att de är experter på manlig fertilitet? 

Förresten, visst är det jag som genomgår de flesta undersökningar och behandlingarna. Men de är ju rent kliniska, medicinska. Mannen tvingas däremot lämna spermaprov i tid och otid, hemma eller på obehagliga behandlingsrum med galonsäten och äckliga porrtidningar (min mans beskrivning av provtagningstoaletterna på KS). De första gångerna tyckte han att det var fruktansvärt obehagligt, nu börjar han vänja sig och skakar det lättare av sig. Men jag tycker att man lätt glömmer bort att för män hör fertilitetsutredning och behandling ihop med sexualitet på ett annat sätt än för kvinnan. Och det är nog inte helt lätt. Själv skulle jag aldrig klara av att onanera (ursäkta, men ni fattar vad jag menar) på en sjukhustoalett. Vi hanterar det här genom att hålla isär fertilitetsbehandlingarna och vårt kärleksliv så mycket som möjligt, för att inte vårt sexliv också ska kännas sterilt och kliniskt och osexigt - särskilt för min man som måste "prestera". Jag tycker att sjukvården generellt har väldigt lite förståelse för det här, och beter sig som att det är det naturligaste i världen för en man att få utlösning i en platsburk på en offentlig toalett. Men som sagt, på Andrologen på Sophiahemmet är de jättebra. 

Håller med. Och min man var ju "orsaken" till att vi var där dessutom. Han lämnade ett spermaprov inför ivf-behandlingen där de inte hittade en enda spermie.. lab-tjejen kom in med en burk till och frågade om han kunde lämna ett nytt prov..
Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. och ännu värre känns det nu när jag vet att han led av kraftiga vitaminbrister som gjorde att hans prov aldrig kunde bli normala. Han fick liksom aldrig någon ärlig chans att prestera sitt bästa.

På den privata klinken fick vi båda lika mycket uppmärksamhet. Men nu när vi går via landtinget verkar de inte ens se honom! Tycker det är väldigt underligt måste jag säga...

Hej alla! Förlåt mig att jag hållit mig borta från tråden. Tog en paus efter mitt första misslyckade IVF... och nu är jag faktiskt gravid, efter första frysta. Vi befinner oss förstås i ett lyckorus, maken och jag. Mannen sade idag "jag är så glad att vi slipper gå igenom det där igen, usch... ."

Jag önskar er alla lycka genom den hemska process... som såsmåningom kommer leda till något fantastiskt!