Har någon pepp eller solskenshistorier att ge mig?
I dag kom mina tvillingar, som drabbats av TTTS, v.26+2. Vi känner oss så maktlösa.
Allt är som i en dimma. De måste klara sig. Det måste gå bra.
De säger att de första 3 dygnen är de mest kritiska, vågar inte tänka på hur det kan gå, vill bara innerligt att allt ska vara/bli bra.
Grattis till dina pojkar! För fyra veckor sen idag fick jag en liten pojke i vecka 26+3. Det har varit galet jobbig men även stundvis underbart som när han öppnade sina ögon, kramade mitt finger och så. Idag är en av de första dagarna som jag vågat tänka att det kommer nog gå bra. Sjukvården är fantastiskt duktig på neonatalvård nu och dina pojkar har alla chanser att klara sig alldeles utmärkt. Jag förstår att du är rädd, det är jag också hela tiden men ta en dag och en timme i taget, snart kommer du märka att tiden går snabbare än man tror trots att det känns som den står still ibland.
Hur stora var dina pojkar?
Många kramar!
Hejsan..
Jag förstår vad du menar det där med dimman, man har inte så mycket annat val än att bara glida med. Man får inte ens hinna förstå att man blivit förälder. Sen om man kommer få fortsätta vara det de vet man inte heller. Men kämpa på, det är det ända ni kan göra. Och tycker ni om att prata fråga efter psykolog, jag och min sambo pratade några gånger med en sån. Men just i det tillfället tyckte vi inte att vi behövde de vi prata med varann och våra närmsta. Men nu i efterhand så ångrar jag att vi inte prata av oss mer. Man behöver det och till den personen kan du vräka ur dig precis vad som helst. Det kan kännas skönt.
Och var inte rädd att säga ifrån om vissa grejer, det är faktigst dina barn dom tar hand om.
Vi tex bad dom ta bort personal från våra pojkar som vi inte kände förtroende för och som vi helt enkelt inte tyckte om..
Men jag håller tummar och tår att det ska gå bra för er!
MVH. Jossan
Var nånstans ligger du/ni? Vill ju inte lova eller vara säker på något men som föregående skrev så är ju neonatalvården helt fantastisk idag. Det ska mycket till för att de inte ska kunna hantera det. Grattis till dina pojkar! 
Grattis till pojkarna! Håller tummarna för er...
Skickar en varm kram till nyblivna föräldrarna!
Tack för alla fina svar. Vi ligger på USÖ, Örebro. Personalen verkar jättefin och nu i denna minut är läget stabilt, var precis inne och tittade till dem. Det är enäggstvillingar som har TTTS, den lille vägde ca 800g och var 33cm, den store ca 1000g och var 35cm. Den lille behövde hjärtmassage för att komma igång direkt när han föddes och får nu sin andra blodtransfusion, den store verkar starkare men har å andra sidan för mycket blod, pga TTTS, vilket är kämpigt för hans lilla hjärta att pumpa runt. Båda har kissat och det känns som en delseger i vår lilla värld.
Jag grämer mig för att jag använde TENS igår em/kväll för första ggn, för min onda rygg och tänker att det var det som satte igång det...så hemskt om det var mitt fel.
De skulle ha kommit ut med snitt när de var i 28v pga sin TTTS, det var vårt första delmål men vi hoppades att de skulle få stanna till v.30 eller tom 32. Jag skulle ha fått min första kortisonkur idag kl15 och den andra imorgon. Jag hade så gärna velat att jag fått den, den hade varit så bra för deras lungor.
Jag kan inte somna, är kanske alla hormoner men jag är så rädd för att somna och vakna av att någon kommer in med dåliga nyheter.
Jag förstår din oro och att ni har det jobbigt nu! Våra killar kom i vecka 32, och det är ju ganska "sent". Du ska absolut inte klandra dig själv att du har satt igång något! Vi hade sex på kvällen och tidigt på morgonen efter gick mitt vatten och jag undrade ofta om det var det som gjorde det, men man kan inte fundera på sånt!
Jag hann få en spruta kortison, innan dom plockades ut med urakut snitt.
Grattis grattis!
Du ska inte klandra dig själv, nu blev det som det blev och nu får du/ni försöka se framåt. Jag gjorde likdant men efter ett tag insåg jag att saken inte blev bättre för det, snarare bara jobbigare. Du kan inte förändra det som varit. Räkna med två steg fram och ett steg bak (ibland även 3-4 steg bak). Vet nämligen också hur det är att få förtidigt födda barn. Mina tvillingpojkar kom i vecka 31+4, helt utan förvaning. Jag hann heller aldrig få något kortison eller så. Tvilling 1 mådde hur bra som helst, däremot mådde tvilling 2 betydligt sämre. Han hade problem med lungorna. Så det blev totalt 8 veckor på neo och 3 veckor med hemvård.
Idag mår mina killar jättebra och växer så det knakar.
Skickar massor med styrkekramar
Många kramar till er. Vi tänker på er varenda eviga minut.
men oj! förstår att det var en chock, håller tummar och tår för er!
grattis förresten till dina killar. 
Hej på dig och grattis!
21 september i fjol kom våra pojkar, drabbade av TTS, i vecka 26+2 vägandes ca 915 resp 750 gram. Det var som att gå omkring med huvudet under armen och vi kände ofta att dessa fina pojkar var till låns, det var svårt att våga älska dem. Det kändes också lite som sjukvårdens barn, många slangar och apparater.
Försök våga fråga, ta i barnen och ta bilder, fotavtryck etc. (också om de skulle toka sig så att döden kommer). Det gör att situationen sjunker in. Be att få prata med läkare om det inte sker på deras initiativ, håll er uppdaterade och var beredda på en hel uppsjö av nya termer; snart blir det bekant.
Det kommer att gå fram och tillbaka och ni kommer att vara riktigt rädda, förhoppningsvis i onödan. Jag vande mig aldrig vid apnéerna och pulsdipparna... men information och kunskap gör att ni vet vad som händer.
Nu är våra pojkar ett halvår korrigerad tid. De väger snart sju kilo och deras utveckling verkar vara ok. De har astmaliknande symptom men det växer bort. Många tårar har fällts och jag tänker på de vid UAS som hade TTS-tvillingar som inte klarade sig bägge två. Det är ett under att våra pojkar just nu ligger inne i vardagsrummet och håller låda och är aktiva som vilka barn som helst.
Håll i minnet att vi bor i rätt del av världen och i rätt århundrade. Jag tror att allt som händer sker av en orsak. Det var meningen att dina grabbar skulle komma ut. Anklaga inte dig själv. Var instället extra snälla med varandra, ta ibland en paus från allt och gå ut och ät eller gör nåt mysigt; det gör er till ännu gladare och starkare föräldrar och att ni inte glömmer varann.
Kram och lycka till!
Jag använde TENS under tiden jag låg på sjukhus under graviditeten och det var ingen fara för graviditeten sa de på östra spec BB i göteborg. Så tänk inte på det. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tänk om tänk om osv, man blir helt galen och deprimerad av att tänka så..