Jag fick reda pa att jag hade utomkvedshavandeskap i torsdags. Idag har jag fatt Cellgifter.
Kanner mig trott och olustig. Kanner san hemsk kannsla av angest och skam i magen. Kan inte riktigt forklara.
Det kanns som allt bara ar helt hopplost nu. Vi har forsokt sa lange nu att fa barn ju.
Nagon som varit eller ar i samma sits? Vad gjorde de mot ert forhallande? Starke de eller sankte de era band?
Jag har inte varit i din sits, men jag tror att det som gäller är att prata, prata och prata. Vara tillsammans, kramas och göra lite andra saker som är roliga...
Vi har gjort 8 ivf, fått en son och fått 4 missfall och ett till son som dog under förlossningen.
Just nu har det nog mer förstört vårt förhållande än stärkt det! Trodde att vi skulle gå igenom det här och bli starkare men det är nog mer så att jag håller på att ge upp om allt och då även min sambo.
Visst förstör det! Vore väl konstigt annars. Men man håller ju ihop ändå mot målet-att en dag få ett levande barn.
Ja, jag har inte heller gått igenom något sånt men jag vet att mitt mf tog ganska hårt på min sambo (och mig) och nu har vi ju försökt i lite drygt ett år, han sa för ett tag sen att om det inte blir nå barn på 5 år så får vi prata, trevlig press man har på sig ibland..
På ett sätt var vi kommit mycket närmare varandra och kan prata på ett helt annat sätt efter utomkvedset. Vi var nära varandra innan också men inte så här.
Men visst har det tärt mycket också, när han varit så rädd och jag mått dåligt så många månader i vinter/vår. Ingen av oss har orkat tagit tag i saker eller gjort roliga saker som vi brukar, det har tärt på förhållandet.. Hoppas på en bra sommar.
Om något kan vara positivt med den här skiten är att jag lärt mig att prata om det som gör ont och är jobbigt med nära och kära.
Något har släppt mellan mig och min svärmor, numera pratar vi och diskuterar känsliga ämnen vilket vi aldrig gjort förut. (Vi bor på samma gård i olika hus).
Nu hoppas jag verkligen att jag blir gravid snart. Vi hade försökt i nästan ett år innan utomkvedet så stressen hade börjat ge sig till känna lite grann redan innan.
Vi har kämpat oss igenom snart 5 år av ofrivillig barnlöshet, 3 missfall och testikelcancer. Visst är vi stärkta i vissa hänseenden men förhållandet har fått sig en del starka törnar. Det är svårt att leva tillsammans när ingen mår riktigt bra. Man har en massa ilska och sorg i kroppen över allt som har hänt och ingen att rikta den mot så oftast pyser den ut lite då och då till vardags. Vi var tidigare ganska lugna och harmoniska människor som hellre kompromissade än bråkade, nu yr gnistorna istället.