Till dig som är rädd!

Här kommer min FL berättelse.
Jag var iof inte rädd för förlossningen innan men alltid kan det trösta någon att få läsa en berättelse som innehåller så mycke kärlek!

Den 2 maj halv 4 på morgonen vaknade jag av en sammandragning som gjorde ont, trodde jag var kissnödig så jag gick och kissade. Gick tillbaka till maken och sa att det nog satt i gång nu. ÄNTLIGEN!
Det fortsatta komma regelbundet hela morgonen men smärtan var fullt hanterbar så vi bestämde oss för att hjälpa min pappa att bogsera en bil.

Värkarna (som jag trodde var förvärkar) fortsatte komma hela dagen och gjorde mer och mer ont men ingen märkte något på mig.

Väl hemma igen vid 15.00 så avtog allt.. I en halvtimme.. Sen kom det tillbaka med världens kraft!

Tog alvedon och ett varmt bad men det kom mer och gjorde lite ondare.
Jag och maken va helt i extas och överlyckliga!

Vid 21 tiden hade jag så ont att jag vek mig dubbel i hallen och kände mig tvungen att skrika lite granna. Fredrik hade somnat i soffan och vaknade nu. Vi ringde förlossningen som sa att vi skulle avvakta så länge jag orkade. Vid 23 tiden hade jag så ont att jag bara gick omkring och andades som en idiot.

Nå väl, in till förlossningen och en Ctg kopplades på. Starka värkar regelbundet utan värkvila. Öppen 1cm!!! Skickades hem med Citodon som gjorde att jag kunde vila lite. Jag förstod nästan att det var pinvärkar.. Fortfarande var jag överlycklig och inte ett dugg orolig.

4 timmar senare åkte vi tillbaka.
Bm trodde jag öppnat mig minst 4 cm men tjii fick hon (och vi) 2 ynka cm. Men värkarna var så starka och utan vila att Bm ville ha kvar oss. Vi skrevs in och jag fick varma kuddar som inte hjälpte ett smack. Fram med lustgasen. WIIHII! Riktigt RIKTIGT roligt!
Fick skrattattaker och hallisar utan dess like!

Maken flåsade också och vid ett tillfälle fick jag slita masken ifrån honom när en värk kom. HAHA
Starka värkar men jag var så hungrig! Allt jag tänkte på var MAT!!

Bm kom in och berätta att hon läst mitt brev där det stod att jag helst inte ville ha ryggbedövning men se nu bestämmer hon och för att förlossningen ska gå framåt så är narkosläkaren påväg men innan så ska hon dra fram min tapp som fortfarande ligger bakåt. Jag ålade mig och koncentrerade mig NOGA på andningen och visst gjorde det sjukt ont.

Okej sa jag och blev lite nervös (stor nål och stor händelse)

Bedövningen sattes och jag hamnade i himmelriket!
Somnade i några timmar och sen satt vi och åt och pratade.
Vi halv 8 på morgonen undersöktes jag och var öppen 5 cm :D
Ena Bm sa att det här går inte snabbt. JO sa jag, jag har ju klarat av 5 hela cm. Det gäller att tänka positivt hela tiden! ;)

Halv 11 var jag öppen 8 cm och jag började få krystvärkar nu funkade inte min EDA längre men det gjorde inget, smärtan var till skillnad från början fullt hanterbar nu när målet va så nära.
Bm bad mig andas lustgas och sen i nästa värk började hon peta undan livmodern från huvudet.
Jag stod på knä mot sänggaveln och andades lustgas som en idiot. Om du är orolig för vad din partner ska tänka om dig under till förlossning så släpp den tanken nu för det skiter du fullständigt i!

Värken efter va så stark att jag trodde jag skulle bajsa ner mig så jag vände mig om mot min Bm som stod nedanför och grejade och sa att jag bryr mig inte om jag bajsar ner dig nu. Hon flinade och sa att hon håller sig undan.

Jag började tjata om hårfärgen på bebisen. Jag ville att den (vi visste inte könet) skulle ha mitt mörka hår. Bm sa att hon inte visste färgen men jag tjatade om att hon skulle kolla igen, -OK, sa hon ungen har grönt hår.
JAG FICK EN CHOCK!!
Mitt i lustgasdimman börjar jag grina och skyller på makens musiksmak och att det är därför håret är grönt. Tillsaken hör att vi lyssnar på samma musik men just då lät det vettigast!

Sen gick allt så snabbt Klockan 12 sa jag till Bm att bebisen ska vara ute innan 14. -Njaa sa hon, kanske vid 15.
Mitt under en värk reste jag mig upp i sängen så jag stod upp på fötterna av någon korkad anledning. Bm som stod med ryggen mot mig vände sig förvånat om och skrattade och sa att det där har hon aldrig varit med om förut, att någon med krystvärkar helt plötsligt rest sig upp för att trycka på.

Av med alla kläder, jag var så varm!
ÄLSKLING, Det här MÅSTE vi göra om halv skrek jag i adrenalin och lustgasrus!
Han flinade och sa att vi nog ska slutföra det här först! Han stod breved mig och höll i lustgasmasken så att jag kunde andas i den.

Efter den värken hände något magiskt! Jag blev för en sekund helt livrädd sen blev jag totalt fokuserad! Bebisen skulle krystas ut på riktigt. Jag vände mig mot maken och hade nu någon minuts välbehövlig värkvila. Jag började gråta och sa till maken att jag inte är rädd och att det inte gjorde ont längre (det är klart det kändes men det gjorde inte ont!) Han fick tårar i ögonen och SEN KOM KRYSTVÄRKEN!
 
Kroppen tog över av sig själv, det var inte läge att få panik.
Kroppen jobbade av sig självt. Jag sa till Barnmorskan att jag inte ville att det skulle gå för snabbt eftersom jag inte ville sys onödigt mycket (det fanns inte på kartan att jag inte skulle spricka)

Vi jobbade långsamt och metodisk och min älskade lustgas togs bort, jag slösade nämligen bort halva värken i lustgasdimman så det blev inte så effektivt krystande som vi önskade.

När jag tillslut kom ur dimman så satt jag långt tillbaka med ryggen mot sängen och på huk. Maken stod precis breved. Bebisen närmade sig och då sa Bm att jag skulle sluta krysta och helt bestämt slappnade jag av. Halva huvudet var ute och det gjorde INTE ont men det spände lite!
Sen kom en ny värk och hela huvudet kom ut. Jag böjde mig fram och tittade och började gråta IGEN för håret var ju inte grönt! Det var ju kladdigt (som om det var en färg). I nästa värk kom bebisen ut.
Jag brydde mig inte om vad var för kön. Den hamnade på min mage och efter typ en halv minut kom skriket. Maken klippte navelsträngen och sen frågde jag maken vad det blev för något. Inte vet jag var svaret jag fick och jag blev snopen.
Vi kikade och det var en TJEJ!!
JAG VISSTE DET! Skrek jag ALLA andra hade gissat på kille förutom vi två.
Jag sa också att hon väger 3800 maken sa 3600.
Jag vann 3965g oc 52cm lång!

Sen syddes jag med 3 stygn och fick några fingrar i rumpan för att Bm trodde jag spruckit nedåt men det slapp jag.
Olivia låg på makens bröst medans dom snyggade till mig.

Nu är hon 12 dagar gammal och är vår älskade ögonsten.
Det är så svårt att förstå att hon är vår!

Ljust hår som pappa blev det

Det finns ingen belöning i värden som klår den du får efter 19 timmars aktivt förlossningsarbete!

Dom luktar så gott dom små liven

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-05-15 23:12
Hon kom på Bf+7 och jag fick rätt mot min Bm hon kom 12.57

3965g och 52cm :D