har en dotter född 24+4 det var 20 oktober, nu är hon 6 ½ månader , skulle varitit 3 månader. Jag kan inte förstå vad jag gått igenom, eller vad Hon gått igenom, tänk att ja hade sådan tur som fick ha henne kvar , vi ar varit hemma i 6 veckor nu, å de är underbart.. Ja känner mej ensamast på jorden så ni får gärna skriva om hur ni kände efter sjukhus tiden.. å är det någon i sthlm området å kanske ta en fika nån gång säg till, nyinflyttad så ja känner inte direkt några!!
Jag tycker man borde bli bättre informerad vid utskrivningen om att man kan få en försenad förlossningsdepression eller om man ska kalla det "utskrivningsblues"? Vi är många som mått dåligt efteråt när omgivningen redan har glömt och tycker att "men det gick ju bra". Ta den tid du behöver för att smälta alla intyck och tänk alltid i korrigerad ålder, så att du inte jämför med fullgångna barn i samma ålder på t ex öppna förskolan.
För mig tog det till efter 1-årsdagen att släppa neotiden. Och då var min dotter stabil hela tiden, man behövde bara rätta till CPAP:en eller peta på henne om saturationen blev sämre. Nu kan jag njuta i fulla drag av min dotter och se framåt utan att oroa mig.
det med eftertiden borde man få mer stöd helt klart, håller med om allt du skriver i det! ja försöker njuta, men alla varför kommer upp, skall försöka slappna av å bara njuta. tack för ditt svar !
Jag känner igen mig fast det var 12 år sedan... Jag hatade alla som sa -Men det gick ju bra...
Jovisst, det gjorde det, men när man sitter mitt uppi det, när man är på neo då hinner man liksom inte smälta allt som händer, det kommer liksom efteråt. Jag kan fortfarande efter 12 år känna ett sting i hjärtat när jag tänker på tiden när sonen föddes. Han mådde inte heller "jättedåligt" men bäst hade han ju mått om han fått stanna kvar i magen och jag inte hade blivit sjuk. Kram på dig och ta hand om er. Låt dig få känna sorg eller ledsamhet eller vad du vill, inget är fel.
Hej Camilla!
Förstår att känslorna kommer ikapp nu i efterhand när allt har lugnat ner sig. Har följt din blogg där jag sett att du i varje fall har haft kontakt med en kurator under sjukhusvistelsen. Vi födde ju "bara" 8 veckor för tidigt men det blir mycket känslor då man inte är mentalt redo för att få en bebis. Vi låg 3 veckor på neo och de var de längsta veckorna i mitt liv, kan inte förstå vad eran familj har gått igenom. Hoppas att du snart känner dig bättre.
Åsa
tack åsa, ja hoppas det vänder snart, men de är nog så att man är upp i det jätte mycket på neo sedan pang är ma därifrån å inte fattar man något!
Jag känner mej så fruktansvärt snuvad på min graviditet, har ju inte direkt tänkt ha fler barn å hade tänkt njuta i full drag men icke fick man det...
Det blir nog bättre snart får j hoppas...
åsa varför kom eran förtidigt??
Förstår precis vad du menar med att bli snuvad på graviditeten, jag stressade och jobbade väldigt mycke hela hösten + att vi gifte oss så jag hann aldrig att njuta av magen. Jag hade tänkt att gå hem i januari och mysa med det blev ju inte riktigt så.
Dom vet inte riktigt varför Axel kom för tidigt. Jag hade B-streptockocker i urinen så kanske var det därför.
Jag tyckte att det var otroligt drygt att ligga på neo, men det är ju inte alls som för er som fick ligga så länge plus att ni hade barn sedan innan, du måste ju ha kännt dig helt splittrad.
Trivs du i Stockholm?
Känner igen mig!
Nästan ingen kunde förstå att jag blev deppig en månad efter vi kommit hem..
Fick höra " ässh sluta gräv ner dig & tänk på det positiva. det gick ju faktiskt bra!"
Har kommenterat i din blogg några gånger & följt eran resa.
Kram!
Känner också igen mig i det många av er skriver. Jag ringde kuratorn och har varit hos henne för samtal några gånger. Jag var less på att vareviga dag vara "tillbaka på Neo" i mina tankar. Det lättade enormt att prata av sig. Rekommenderas. Jag upplevde tiden på neo som väldigt bra, trots att det var oro. Vi blev väl omhändertagna och det fanns bara en sak att fokusera på. Sedan när man kommer hem ligegr hela världen där och väntar - allt man måste ta tag i, fixa, göra... Neo-tiden är som att befinna sig i en skyddad bubbla...
Hej! :)
Så där känner jag fortfarande " hjälp vad hände"! Och vår lille kille har hunnit bli närmare 14 månader okorrigerat! Han föddes i vecka 26+5!
De går inte en dag utan att jag går igenom hela händelseförloppet fram till förlossningen samt månaderna som följde på neo! Jag bearbetar och bearbetar men kan ändå inte riktigt fatta att det var vi som gick igenom allt!
Jag tror att man behöver berätta och älta om och om igen för att det ska smälta in hos en själv!
Min blogg har blivit som en ventil där jag kan babbla ut en massa känslor och tankar. Jag bloggade under sista delen av graviditeten samt under förlossningen och hela neotiden. Nu kan det komma blogginlägg innehållande tankar om hur det var då och hur jag kände, och till viss del fortfarande känner. För känslan man fick när man höll på att förlora sitt barn försvinner inte. Inte på mig iallafall! Vår son kommer alltid att vara vårt lilla mirakel som överlevde! :)
Kram på dig och er lilla mirakeltjej! :)
Jag har inte riktigt kommit så långt. Vi är hemma men fortfarande så ska vi ju vara restriktiva med hur vi träffar folk så vardagen har inte riktigt infunnit sig här.
Det var min man som hävde ur sig att det gick ju bra.
Fastän han själv är den som inte orkar skaffa fler barn för han vet inte om han klarar av en till kaosförlossning.
Jag har Elias född i vecka 29. Vi låg inlagda i sex veckor innan han kom så det var ju inte direkt någon överaskning att han skulle komma tidigt men ändå var jag oförberedd när det väl hände. Det gick ändå snabbt liksom.
Har måååånga gånger fått kommentaren att -Det gick ju bra! Ja brukar jag svara då det gjorde det tack vare intensivvårdsavdelningen, respiratorn, cpapen, syrgasen, blodtransfusionerna, sonden, övervakningen, medicinerna och personalen. Men nu är han bra ja.
Efter den harangen brukar de flesta få lite mer insikt i att det inte bara är att lägga bebisen i en kuvös och så växer de till sig.
Det tar tid att komma ikapp sig efteråt. Så mycket känslor trycks undan för att man ska klara av allt det praktiska. Det kommer ikapp och måste så få göra.
Gråter fortfarande ibland över det som jag ville att det skulle ha varit och över all rädslan. All oro och alla sömnlösa nätter.
Men annars är det bra nu.
Kram
Åsa= vi trivs jätte bra! :)
Allt som alla skriver här är precis samma som jag känner, de känns som ett stor kaos allting. Man är glad ledsen... Man har många gånger hört ja det gick ju bra, Men ja har även fått höra att var de inte bättre hon dog? en av dessa personer är en väldigt nära släkting till mig, många är arga på mej för ja inte hört av mig, men snälla det man har gått igenom är INGEN som förstår om man inte upplevt det.
Tycker det är väldigt knstigt att man inte får mer stöd efteråt, ja är med i prematurföreningen i sthlm och de är inte til mycket hjälp MEN man kan alltid ringa någon där. Man kan gå in å läsa osv. Bloggat har ja gjort sedan ronjas födelse i stort sett. Det har hjälpt mej väldigt myckt, går ofta tillbaka å läser nu för å bearbeta? på mitt sätt. vet inte om de hjälper men ja tror det...
kurator är nog ett väldigt bra val med nu efteråt.
Underbart att läsa som alla skriver -VI är inte ensama!!! 
Jag har också fått höra av min sambo "Ja men sluta älta", han som man tror minst skulle kunna säga en sådan sak. Sen finns det även andra nära som liksom försöker prata bort det när man kommer in på det jobbiga som hänt.. " ja men nu fokuserar vi på det som gick bra hörru" & så känner man sig avvisad när man mest av allt bara behöver prata!
Jag känner mig så snuvad på Alltihop, detta var mina första barn, jag hann aldrig riktigt njuta för jag var först så stressad med att ta studenten & sen mådde jag så dåligt så jag gick ner 9 kg. Sen 6 veckor innan de kom fick jag veta att det var två. Allt hände verkligen så fort, chock efter chock.. När de kom mådde jag egentligen som bäst.
Jag har försökt gått hos en psykolog men slutade nu förra veckan efter 3 besök då jag inte kände att det gav mig någonting. Först & främst var det för att jag hade sådana minnesluckor men kände att psykolog inte var riktigt min "grej".. Vi pratade både med kurator på Östra & på Näl men aldrig de djupa känslor/tankar för det orkade vi inte just då när vi var mitt uppe i allt.
Jag har däremot fått stor glädje av "Emmy K" här på familjeliv då vi träffats några gånger, hon har ju tvillingflickor som är förtidigt födda. Det är en helt annan sak att prata med någon som verkligen fattar än någon som bara lyssnar. Man kan föra samtal & diskutera saker 
Oj va jag babblar på men behövde skriva av mig lite 
Jag har fortfarande kontakt med en mamma som jag delade rum med på neo. Vi har pratat mycket om hur det var och hur vi upplevde det. Det är skönt att ventilera med någon som faktiskt var där då också. Om än vi båda var uppe i var sitt kaos då så ligger vi liksom lika i bearbetningen nu.
Min make är också ett stort stöd. Han är ju dessutom proffs på debreifing och det är verkligen skönt att få ur sig en massa till någon som kan ställa de "rätta" frågorna.
Jag har också kontakt med några av de som vi låg på neo samtidigt som! Är jätteskönt att prata med någon som verkligen vet vilka tankar som snurrar i ens huvud! Och varför man kanske är en övebeskyddande mamma! ;)
Sandra: just det där att de vill att man ska fokusera på det som gick bra irriterar mig också som bara den. Det kunde jag känna att viss neo personal också stod för. En del hade jättebrist på förståelse varför vi var livrädda och ältade om infektioner osv. Men de hade ju inte vart med då J´s liv hängde på en skör tråd pga just en jävla infektion! Man kan inte bara gå vidare och glömma!
Kram på er alla goa prematur mammor! :)
Jag födde 'bara' 6 veckor förtidigt,så min pojk va ju ändå rätt stor,2350 vägde han. Men under förlossningen vart de jätte jobbigt hans hjärtljud sjönk och vi fick veta att om han inte skriker så måste de ta honom och springa iväg med honom,att vi skulle vara beredda på att det kan hända. Jag fick ofta höra "men det gick ju bra,han va ju stor mm mm" de som de inte fattar är att de kunde gått illa. Att se sitt barn ligga i kuvös,med andningalarm det är inte kul. Det är hemskt. Min son tex hade andningsalarm (om de nu heter så,va en liten grej som satt på magen) den lossnade en gång så han drog mkt i den,o de började pipa och 3 st sprang fram till honom,jag trodde hjärtat skulle stanna. Det gick bra,visst,men de kunde gått illa.
De tog massa prover på mig när jag låg inne,om jag hade infektion eller liknande som hade kunnat sätta igång det hela,men de va inget som va fel. Pappan till barnen sa ofta att "det måste ju ha berott på att du va liten och han inte hade plats,då åt för lite de va säkert därför" så jag la skulden på mig själv och mådde skit dåligt av det. Även BM sa att det kan vara så att eftersom jag är så liten så kanske jag får små barn,så det blev lite av en seger att dottern vägde 3.4 kg
ja kan bara nicka å säga att ja håller med vad ALLA skriver!! ja var på en prematur möte för några månader sedan, där var en mamma som fick vecka 28 barnet är i dag 8 år å hon berätta att hon aldrig var ute på det första året. och de känns jobbigt fortfarande med dotter, ja hoppas att min rädsla oro släpper snart.
Sandra jag hittade din blogg för några veckor sedan, många tårar hr kommit när ja läst där, men de är så skönt att se och läsa om samma saker man gått igenom.
läkarna vill att vi skall ta bort larmen å så på henne nu, Men ja vågar inte. Ja tror allt har sin egen gång, att man kommer till en fas när det är dags. Har tvåolika larm till ronja och ja har lyckats få bort det stora övervaket, en klapp på axeln på mig! :D
många styrke kramar till alla!!
Förstår dig precis! Det är ju när man kommer hem och kan börja slappna av som allt kommer ikapp och man måste börja bearbeta, och det är jätte svårt och jobbigt samtidigt som man ska vara förälder och ta hand om sitt barn för det är en ny situation att göra det hemma också! Så här i efterhand kan jag känna att jag verkligen behövt någon som gått igenom samma sak precis efteråt, Bor i eskilstuna, inte så långt från Sthlm!