Hjälp, min pappa äter ihjäl sig!!

Ingen som kan ge något råd?

Testa att skriva i expertforumet kanske, har tyvärr inga råd att ge, men förstår att det är jättejobbigt!

Jag tror tyvärr inte ni kan göra så mycket mer än ni redan gjort. Man måste själv vilja förändra sig, annars är det omöjligt. Säger han varför han inte vill ändra sig?

Förstår att det är jättejobbigt för er

Tack för tipset, men det verkar inte finnas någon expert där som det passar att fråga om just det här.

Ja, det är så himla hemskt att se sin pappas missbruk.

Han ser inte problemet utan blir bara arg på sin fru när hon tar upp det. Och med oss barn så skämtar han bort det. Han tror inte på att det är farligt att äta som han gör. Han tror inte ens att han har fått diabetes, fast provet visade det.

Deg verkar vara så dåligt med hjälp för matmissbrukare. Hittar inte så mycket alls när jag googlar runt.

Det är väldigt svårt om inte ens hans fru som är läkare kan påverka honom.

Det enda jag kan tänka på är att samlas alla ni som älskar honom och är oroliga och så ta dit honom.
Sen säger ni vad ni känner, hur oroliga ni faktiskt är för honom, hur ni är villiga att hjälpa honom och kräv lite av honom.
Det går inte på en dag, men det går.

Jag vet, jag håller på själv
Han ska aldrig vara hungrig, men han ska äta smarta saker.

Och snälla du, förakta honom inte för att han inte kan kontrollera sitt ätande, det där föraktet är så stigmatiserande, och känner han av det så hindrar det honom från att söka den hjälp han så innerligt behöver.

Lycka till

Ibland måste man verkligen få se vad det är man väljer. I er situation hade jag tagit en bild på en kista/begravning och en bild på er i familjen. Lägg dem framför honom och säg att han har detta att välja mellan. Låter kanske hårt, men det kanske kan bli en liten verklighetsuppfattning för honom. Men även för hans fru om hon nu står och överväger att lämna honom

Testa träningsexperten...hon vet säkert iallafall var man kan vända sig. Finns ju ganska mycket missbruk (åt andra hållet) inom träningsvärlden, ortorexi, anorexi etc.

Vad säger han om ni sitter ner alla syson och pratar med honom? Kan ni kanske skriva ett brev?

Usch va sorgligt. Han verkar ju leva i en enorm självförnekelse, för det är nog inte så troligt att han faktiskt inte innerst inne förstår att det gör han gör är väldigt skadligt och kanske tom dödligt. Äter han medicin för sin diabetes eller struntar han i det? Skulle han gå med på att gå och prata med någon?

Hej

Förstår om du är upprörd. Att se på när någon man älskar skadar sig själv är svårt kan jag tänka mig. Är absolut ingen expert men jag tror inte att man "äter ihjäl sig" om det inte finns något bakomliggande. Läser till lärare och har pluggat en del barndomspsykologi och uppväxtvillkor, hur vi formas som individer osv. Min första tanke är: Vad är det för smärta han försöker bedöva med mat? Vad har han råkat ut för i sitt liv? Bär han på minnen eller upplevelser som han inte ensam kan hantera? Söker han tröst? Kärlek? Försöker han skydda er från något genom att inte berätta utan hålla saker för sig själv?

Tycker absolut ni ska försöka få iväg honom på någon slags terapi/samtal så han får prata med någon...kanske är bra med en utomstående. Tror inte problemet ligger i att han inte vill äta rätt eller motionera...tror absolut att det är något psykiskt. Inte förän han själv inser att det finns ett problem, som han kanske försöker förtränga, tror jag att han kan hjälpa sig själv. En väg dit kanske vore för er barn att tala om för honom hur mycket han betyder för er och att ni inte vill leva utan honom, att ni vill att han skall finnas med i ev barnbarns liv osv. Hjälp honom att ta steget och söka hjälp, hjälp honom att se vad han har att vinna på att faktiskt ta tag i sina problem.

Förstår att ni lider hela familjen. Det är ett mycket känsligt ämne och svårt för alla inblandade. Lycka till och hoppas det löser sig för din familj

Kära du jag lider med dig, min pappa har haft ett matmissbruk i snart 12 år.
Hela min ungdom gick ut på att sitta vaken på nätterna och "övervaka" kylskåpet så att han inte skulle kunna äta.
Min pappa är exakt som din, dricker mängder med mjölk och han kan nog äta 1kilo socker i veckan.

Hans missbruk gick ut över mig så pass mycket att hela mitt liv gick ut på att passa honom och se till att han inte åt.
Jag var väldigt medberoende och blev iväg skickad på en "anhörigvecka" dit personer får komma om man har en närstående som har haft eller har ett missbruk (min pappa är nykter alkoholist och hans ätande satte igång i samband med att han blev nykter).

Där fick jag iallafall lära mig en väldigt tuff sanning och den är att du kan inte göra någonting.
Första gången terapeuten sa det till mig så blev jag så arg, vill hon bara att jag ska titta på medans han långsamt tar livet av sig?
Och svaret var ja, för än en gång du kan inte hjälpa honom.
Din pappa måste själv bestämma sig för att nu är det nog, nu vill jag bli frisk.

Jag fick i uppgift att skriva ett långt brev till min pappa där jag skrev exakt vad jag kände.
Hur rädd jag var att han skulle dö, hur mycket jag älskade honom.
Jag letade upp nummer till kliniker som tog hand om olika matmissbruk (det är otroligt svårt att hitta hjälp till folk som överäter men om du ringer ditt sjukhus eller frågar på din vårdcentral så kan dom hjälpa dig att hitta rätt kontakter) sen skrev jag upp olika nummer till kliniker som kunde hjälpa honom och avslutade mitt brev med en uppmaning om att han skulle söka hjälp, om inte för min skull så för hans egen.

Min pappa läste brevet och kastade det på brasan sen pratade vi inte mer om det och han äter fortfarande.
Men jag hade iallafall gjort vad jag kunde.

Jag vet att det låter hårt och att det inte är vad du vill höra men missbrukaren måste vilja bli hjälpt.

Så mitt råd är att ni alla syskon skriver ett brev var och sen är det upp till er pappa.

Stor kram.

Varför äter pappa så mycket? Jag är långt ifrån en expert men vet när jag själv trycker i mig en massa, det är knappast för att fira livets fina under. Jag har en bra relation med pappa och hade det gällt honom hade jag frågat honom rätt ut vad det är som är fel, vad han tänker på, hur det börjar och så vidare. Alla reagerar olika men om du försöker att prata med din pappa om din oro så kanske han ser det som en lättnad och äntligen en motivation stor nog.

Verkligen tack fört alla era tips och tankar!

Vi  har funderat på att skriva brev till honom. Av olika anledningar är det svårt för oss alla att samlas och tala klarspråk om vår oro för honom. Det kanske blir en sista utväg.

Han har inget traumatiskt i bakgrunden mer än någon annan skulle jag tro. Däremot är det nog så att han skulle kunna få en ADHD-diagnos om man skulle göra en utredning på honom (det har vi alla skojat om, han också). Han är impulsiv och kicksökande och har tusen projekt på gång samtidigt utan att kunna/hinna utföra dem alla. just nu är han nog  i en svacka pga sin jobbsituation och då har det blivit ännu värre tror jag.

Kanske att frun lämnar honom kommer att väcka honom. Kanske inte, men det låter ju inte som att det kan bli värre ändå.

Hur går det för era föräldrar? Jag har en pappa med samma problematik. Man känner sig så maktlös. 

En ADHD utredning och medicin?

Jag tror att det är samma problem som när någon anhörig börjar bli dement. Barn och partner når inte fram, det blir ilska eller skämt istället. Där hjälper det med att personal från demensteamet tar ett samtal, de brukar nå fram.
Här behövs nog att en annan läkare/dietist tar ett samtal. Att hans fru är läkare spelar ingen roll, i deras relation är hon först och främst hans fru. Det är så jobbigt när man set någon man älskar förstör sitt liv.

Några som också brukar nå fram är  barnbarn, men det är inget ansvar som man kan lägga på dem. 
Men min far började använda cykelhjälm när barnbarnet  oroade sig för att morfar kunde dö om han cyklade omkull

Jag har liknande med min gamla pappa. Mycket att han inte vill röra på sig men också att han köper en massa skit och glufsar i sig. Han blir bara tjockare och tjockare. Han tycker att det är hans rättighet att få njuta på gamla dar. Våran relation är inte så bra längre. Jag vet inte vad jag ska göra.

Åh snälla vilken bra tråd. Hakar på ifall man kan få tips. Min man är likadan. Det är en stor sorg. Är rädd för att han ska dö ifrån oss tidigt. kan liksom inte slappna av och detta går ut över hela vårt äktenskap. Han tänder är ruttna och han duschar sällan, vägrar bädda sängen osv. Det tär sönder oss. Tror det sitter i huvudet. Så ja om någon vet hur man kan göra så fram med tips :)