Elliot är 4½ och det är min största skräck att han ska bli utsatt för mobbning och liknande, just för att han är känslig, snäll, kramig och allmänt go. Han saknar vildhet och sånt, är inte mycket för att gunga eller cykla än, tycker mycket om att vara inne hos mamma och lillasyster.
Hur ska jag peppa och stötta honom? Han blir ledsen när kompisarna på gatan säger att han är en fegis, så klart.
Hoppas på svar, har med en försiktig kille som blir 3 i april. Han föredrar att rita, pussla, spela spel å bobbycaren medan hans kompisar leker med pangare och brottningslekar....Han är oxå väldigt gosig och mån om lillasyster..=)
Jag har oxå en lung och känslig 4½ årig kille som tyvärr oxå har lite lätt att fukusera på det negativa:( Jag vill oxå ha kloka råd om hur jag ska kunna stötta honom på bästa sätt...
Vad skönt med flera! Jag skulle vilja ha tips på litteratur att läsa eller så, för att veta att jag guidar Elliot på rätt väg... Hoppas nån vet nåt! Känns som om det finns 1000 trådar om det motsatta - vilda och okontrollerade barn, men få om lite mer försiktiga barn.
Jag har en 4-åring som är snäll och glad och lite av en tänkare, alltså inte lika fysisk som de flesta av kompisarna även om han både gillar springlekar o cykla. Men jag är så orolig att han ska bli retad för han inte är lika snabb o stark o uthållig som de andra. Hans favoritlek är mamma, pappa, barn 
Märker att de andra är lite dumma mot honom 
Min 5 åring har alltid varit lillgammal och valt att gå undan när det blivit stojjigt runtomkring... Han funderar mycket och är i perioder lite deprimerad.
Vi anmälde honom till barngympa när han skulle fylla 4. Han gick första terminen, utan problem, men andra terminen (med nya ledare) ville han inte vara med på. Han satt bara med mig och blev stressad när jag försökte få med honom i aktiviteterna. Jag tog det väldigt hårt och åkte gråtande därifrån. (berättade dock aldrig för honom varför jag grät, utan sa att jag var väldigt trött och hade ont i ryggen) Han har aldrig varit bra på att ta för sig och går undan när "tuffare" barn tar t ex bollen ifrån honom. Det är otroligt frustrerande att se att han gärna skulle vilja vara med, men inte riktigt har modet att "buffla sig fram".
Jag har funderat mycket på detta och kom fram till att jag skulle låta honom vara. Alla är olika och jag kan inte pressa honom att göra olika saker. Han måste få prova sig fram i sin takt och iaktta andra barn från sitt håll... Han har nu tuffat till sig och tar för sig mycket mer än innan. Det är så roligt att se hur glad han blir när han vågar testa och lyckas med saker som han tidigare inte vågat. Ta t ex cykling. Förra året vägrade han att prova att cykla utan stödhjul, så vi lät honom vara, men pratade mycket om andra barn runtomkring som cyklar, utan att på något sätt pressa honom. Detta gjorde att han också ville testa och i år har jag släppt honom själv på cykeln 
Jag tror att ni bara ska låta er pojke vara, men erbjud honom er hjälp med saker, utan att pressa. Fråga en gång och vill han inte då så säg: Om du vill göra .... så hjälper jag dig gärna, säg bara till. Gör saker som han tycker om och känner sig bra på. Min pojke gillar t ex faktaböcker och suger åt sig allt som en liten svamp. Vi brukar gå på bibblan och låna faktaböcker, så läser vi dem och pratar sedan om det vi läst. Sedan går han till sina kompisar och berättar detta och de blir såååå imponerade Det gör honom superstolt!
Jag har också en lite ovanlig kille på 4½ år hemma. Han är vild och busig och älskar att vara ute och cykla och greja.
Han hänger dock inte riktigt med de andra grabbarna på dagis socialt, och dras ibland med i lekar han egentligen inte vill och blir ledsen och känner sig utanför.
Han har lite svårt att uttrycka sig när han blir trängd och går arg och ledsen därifrån när orden inte räcker.
Jag oroar mig också för att han ska bli retad och mobbad när skolan börjar. Han älskar att dansa, och jag har tänkt anmäla honom till en danskurs i höst. Det kan sluta på två sätt - antingen en riktig egoboost för att han faktiskt är duktig (hans halvsyster proffsdansar, så han har väl lite i generna) eller så vågar han inte vara med för att han är rädd att göra fel.
Vi försöker att inte pusha honom för mycket, men säga till honom att han klarar mer än han tror, och han blir ju stolt när han får beröm.
Det är skönt att höra att det finns fler med känsliga barn. :)
Hur har det gått med era känsliga pojkar undrar en mamma till en riktigt känslig åttaårig pojke?