"Inget är som väntans tider..." Bahumbug!
Då går man här och ruvar igen då, som värsta äggstinna hönan... och igen kissar man på stickorna i tid och otid i hopp om att det ska ge minsta lilla utslag och analyserar dem med lupp för att se om det kanske inte trots allt är ett mycket svagt, litet förskrämt streck där... Men man lurar bara sig själv!
Detta är tredje försöket och denna gången blev det FET i ostimulerad cykel och tre små embryon insatta.
Jag har sen dagen efter insättningen haft "mensvärk" och igår började en envis halsbränna och illamående, men jag intalar mig ändå att det har gått åt pipsvängen. Mensen, som annars är punktlig som ett atomur i Tyskland skulle kommit på tisdag förmiddag, men än har jag inte sett tillstymmelse till blod.
Imorgon är det dags för hCG-test på sjukhuset och jag har blivit lovad att de skriver "akut" på det så jag får svaret samma dag, men att gå och vänta driver mig till mindre vansinne... Den som myntade uttrycket "inget är som väntans tider" borde puttas ut för ättestupan - visst, inget är som väntans tider, men inte fasiken är det positivt just nu! Jag vill ju bara veta! Veta om jag ska börja vagga runt som en anka inom kort. Veta om jag ska planera in en resa till kliniken till. Veta om kroppen över huvudtaget fungerar - så jag kan fatta beslutet om det ska få vara nog nu eller om det ska bli en tripp till...
Gubben är säker på att jag inbillar mig halsbrännan, illamåendet och molvärken och det är väl inte helt omöjligt - hjärnan är ju känd för att spela oss spratt...
Sen kommer ju nästa fasa... Tänk om det visar en klar förhöjning av hCG imorgon och man sen ska gå och vänta några veckor på VUL för att se om det faktiskt finns nåt litet pickande hjärta där inne... och tänk om det då är TRE!!??!!!
Inget är som väntans tider... BAHUMBUG! säger jag.