Sandra73

Äldre 16 Mar 14:46

12 svar

Systerns äggceller?

Hej,

Jag är ny i det här forumet och vet inte ifall detta har diskuterats förr. Vi har gått igenom fyra IVF-behandlingar. Vid den sista odlades embryona längre än normalt, och läkaren kunde konstatera att de faller sönder efter fyra dagar. Allihop. Problemet ligger troligtvis hos mina äggceller.

Vår enda möjlighet, bortsett från adoption, som jag inte just nu kan känna att är rätt, verkar vara donerade äggceller. Jag har funderat runt det i en vecka. Det är en tanke som är svår att vänja sig vid, men jag tror att det går. En tanke som har dykt upp är att diskutera saken med min lillasyster. Jag vet att en del gör så -- tar emot äggceller av någon de känner väl. Min syster har två underbara barn. Det som gör just hennes barn extra speciella för mig är att jag ofta känner igen många familjemedlemmar -- inklusive mig själv -- i dem. Både min man och jag skulle kanske kunna få den glädjen.

Är det någon annan i det här forumet som har använt äggceller donerade av någon som står dem nära? Eller någon som någon gång har övervägt att göra det? Jag har ännu inte tagit upp saken med min syster, utan vill låta tanken mogna lite hos mig själv innan jag eventuellt gör det. Det är ju ingen okomplicerad fråga, så jag skulle gärna höra synpunkter av andra som detta har varit aktuellt för.

Hälsningar,

Sandra

Selfish Geene

Äldre 16 Mar 14:49

#1

Jag och min sambo har tagit beslutet att ta emot ägg från min lillasyster (som också har två barn)
Vi verkar vara i nästan samma sits, kanske kan vi följas åt och byta tankar om detta?

Sandra73

Äldre 16 Mar 14:54

#2

Hej Selfish Geene,

Jag kommer nog att vistas på det här forumet en hel del framöver och byter gärna tankar med dig om detta! :)

Skönt att höra att det finns andra i samma situation. Av någon anledning tror jag att det är många som inte vågar diskutera det här ämnet. Vad väckte det här för tankar hos din syster?

Selfish Geene

Äldre 16 Mar 15:02

#3

Sandra73 skrev 2010-03-16 14:54:21 följande:

Hej Selfish Geene, Jag kommer nog att vistas på det här forumet en hel del framöver och byter gärna tankar med dig om detta! :) Skönt att höra att det finns andra i samma situation. Av någon anledning tror jag att det är många som inte vågar diskutera det här ämnet. Vad väckte det här för tankar hos din syster?

Hon sa ja direkt, men vi har pratat om det tidigare, innan jag fick veta precis hur dåliga oddsen är att jag får barn på naturlig väg. Så när jag frågade henne om hon ville ställa upp hade hon redan haft tid att tänka över saken ganska länge.
Jag tror att jag har tvekat mer än henne. Om situationen vore annorlunda skulle jag känna precis som hon, jag tror att den svåraste sitsen har den som måste be om ett ägg, det är en väldigt utlämnande situation.

Hur är din relation till din syster i öv?

skruttis01

Äldre 16 Mar 18:07

#5

Jag ska donera till min syster. Vi ska starta behandligen troligast i början på maj.
När hon frågade mig blev jag super super glad. Givetvis surrade det i huvudet av miljoner frågor om detta. Men att få kunna göra detta för sin syster, jag det tycker jag känns fantastiskt. Givetvis vet man ju inte om det blir något men ändå.
Det är dock viktigt att tänka igenom det riktigt riktgit ordentligt och jag ska träffa min systers psykolog nästa vecka och det är ju bra, det är nog lite speciellt när det just är släkt.
Jag har två fina barn och vill ej heller ha fler barn, så det känns helrätt att göra detta.

kram på er

Selfish Geene

Äldre 16 Mar 18:16

#6

skruttis01 skrev 2010-03-16 18:07:50 följande:

Jag ska donera till min syster. Vi ska starta behandligen troligast i början på maj. När hon frågade mig blev jag super super glad. Givetvis surrade det i huvudet av miljoner frågor om detta. Men att få kunna göra detta för sin syster, jag det tycker jag känns fantastiskt. Givetvis vet man ju inte om det blir något men ändå. Det är dock viktigt att tänka igenom det riktigt riktgit ordentligt och jag ska träffa min systers psykolog nästa vecka och det är ju bra, det är nog lite speciellt när det just är släkt. Jag har två fina barn och vill ej heller ha fler barn, så det känns helrätt att göra detta. kram på er

vad roligt att höra att du känner så!
Att vara beroende av en "utomstående" för att få ett barn är en väldigt känslig situation, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att ställa en så svår fråga och bli nekad hjälpen.
Samtidigt förstår jag att den som får frågan också hamnar i en svår sits om hon inte vill donera. Hon måste ju säga nej till någon hon bryr sig mycket om, hon kan nog känna sig som en slags "bödel" som blir orsak till att hennes syster inte får något barn, fast hon egentligen inte alls har någon skuld i det.

Vilka prover har ni/ska ni göra?

Sandra73

Äldre 17 Mar 07:38

#7

skruttis01 skrev 2010-03-16 18:07:50 följande:

Jag ska donera till min syster. Vi ska starta behandligen troligast i början på maj.När hon frågade mig blev jag super super glad. Givetvis surrade det i huvudet av miljoner frågor om detta. Men att få kunna göra detta för sin syster, jag det tycker jag känns fantastiskt. Givetvis vet man ju inte om det blir något men ändå.Det är dock viktigt att tänka igenom det riktigt riktgit ordentligt och jag ska träffa min systers psykolog nästa vecka och det är ju bra, det är nog lite speciellt när det just är släkt.Jag har två fina barn och vill ej heller ha fler barn, så det känns helrätt att göra detta.kram på er

Kul att höra din positiva inställning!

Det jag är rädd för är att barnet/min syster skall börja känna att mamma är moster och moster är mamma... Kanske mina egna tankar klarnar när jag pratar med min syster. På grund av tidsskillnaden går det lättast på helgerna.

Tack både Skruttis och Selfish Geene för att ni har delat med er av er positiva inställning. Jag är tydligen inte ensam i världen om att tycka att det här skulle vara en naturlig lösning.

skruttis01

Äldre 17 Mar 09:34

#8

Selfisch: min syter kände dock inte så, att om jag säger nej skulle hon bli ledsen eller så. De hade ett annat alternativ ifall jag skulle säga och det vara att ta ägg från en okänd. Hon känner dock att hon vill gärna att barnet skulle få samma gener som hon och vi är väldigt lika, både till utseendet och sättet. Min dotter är så lik henne så det är skrämmande.
Jag käne när hon frågade att, undrar vad hon tycker om jag säger nej, och vi diskuterade det också. Det är nog väldigt bra om man är öppen mot varandra, tror jag. Att alla jobbiga frågor kommer fram. Detta får man också diskutera med en psykolog tillsammans.
Jag har tagit en massa prover, allt från hormonprover för att se så att jag är en bra givare, till att kolla så att jag inte har några sjukdomar m.m Vissa prover kostar medan man kan göra vissa på vårdcentralen. Jag tog kontakt med min läkare bara och visade listan på alla prover som skulle tas. Sedan tog jag kontakt med en klinik som tog hormontesterna.

Sandra: Det är nog vanligt att känna så som du säger, min syster sa att "tänk, barnet som jag kanske får blir ju faktiskt rent genetiskt dina barns halvsyskon" och det blir ju ganska stort när man lägger upp det så. Men jag ser det så, och det kommer nog din syster också göra, att man ger bort ett ägg bara, och sen bär manju inte barnet, man ammar det inte o s v: jag kommer se det barnet som en del av mig såklart men att jag skulle anse mig själv som mamma till det, det tror jag verkligen inte. Och det är sådant som ni får gå igenom och som jag skrev ovan här så pratar man ju med folk som jobbar med detta och alla såna här frågor kommer upp.
Jag tror om du frågar din syster att hon kommer se det som en enorm gåva, att få hjälpa dig till att få barn. Kan det finnas något större som man kan göra för sin syster??

lycka till!!!!!!

ZXC

Äldre 19 Mar 21:46

#9

Hejsan

När jag först tog upp det här med äggdonation med maken så berättade jag också att jag tänkt fråga lillasyster. Han blev nog lite förvånad och skärrad först, men när han smält förslaget så tyckte han att om syster skulle säga ja så var det ok. Men bara om det blev med hennes ägg...

Hon sa ja direkt när jag frågade, men jag bad henne att tänka efter ordentligt och höra med pojkvännen och så.

Efter ett par veckor återkom hon och sa ja. Hon har dock inga egna barn och det är nog inte aktuellt än på några år, men nu vet hon ju att hennes ägg funkar!
Hon och jag är lika utseendemässigt och skulle barnet bli likt henne så skulle det bli ganska likt mig! Min brors dotter är t ex väldigt lik mig, så det är inget konstigt om barnen liknar någon annan släkting än sina egna föräldrar hos oss!
Jag tycker väldigt mycket om min syster, eller jag älskar förresten alla mina syskon! Jag har en syster till, vi är inte lika lika och hon har dessutom en annan ögonfärg. Annars kunde jag lika gärna frågat henne!

Först var det psykologsamtalen och dem passerade vi utan problem. Hon poängterade att om vi skulle lyckas så fick jag absolut inte känna att jag stod i tacksamhetsskuld till henne. Det skulle hon tycka var jättejobbigt! Om vi lyckades så lovade jag att försöka glömma hennes insats... (det går inte!...)

Två gånger har hon gått igenom dessa jobbig hormonkurer innan ganska smärtsamma äggplock för mig och min make. Hon är en hjältinna! Och två gånger har vi åkt tillsammans hela gänget (jag, maken och syster) till Finland. Jag har försökt göra det hela till trevliga utflykter!

En sak har vi alla varit överens om, det är att ingen mer än vi (och ev övriga familjen) hade något med detta att göra, alltså skulle de inte få veta. Den första att få veta ska vara ett eventuellt barn. (Där är dock inte maken riktigt med än, men jag vill absolut berätta tidigt. Typ: "Din snälla moster gav ett ägg till mig för att du skulle bli till!" För om barnet ska få reda på hur det förhåller sig först när h*n blir 18 skulle nog kännas som ett svek!) Nu är det jag, maken, doneringssyster, hennes pojkvän och vår andra syster som vet vad vi gjort. Ingen kompis ska kunna spekulera i om vårt barn liknar syrran eller min make mest...
Jag har bara berättat att vi gjort IVF, eftersom jag är 47 så skulle de nog anat det ändå och det är ju ingen lögn! IVF har vi ju gjort, fast med donerade ägg!

Efter två färskförsök och tre frysförsök så är jag nu i 21:a veckan!!! Jag hade nästan gett upp, men så lyckades vi vid det allra sista försöket! Jag är faktiskt fortfarande ganska förvånad! Nu hoppas jag att allt ska fortsätta lika bra som det startat och om det gör det så får vi vår efterlängtade baby runt den 1 augusti!

Det känns som en saga allting! En saga som forhoppningsvis slutar lyckligt!

Så om ni har systrar som vill och kan hjälpa till, låt dem göra det!!! Men prata ordentligt om vad det innebär för er alla så att ni är klara med det innan det ev. blir efterlängtade barn som resultat av era systras fantastiska gåvor!

Lycka till!

Kram
ZXZX

PS. Det finns något som heter "epigenetik", exakt hur det slår är väl omtvistat, men en del av det kan omsättas till att ett barns genetiska anlag som liknar moderns förstärks graviditeten. Dvs om en annan kvinna bar samma barn skulle andra anlag komma fram. Som sagt, det tvistas om detta i trådarna här på FL ibland, men det är en mycket intressant tanke iallafall!

Bette

Äldre 19 Mar 23:33

#10

skruttis01 skrev 2010-03-17 09:34:36 följande:

Selfisch: min syter kände dock inte så, att om jag säger nej skulle hon bli ledsen eller så. De hade ett annat alternativ ifall jag skulle säga och det vara att ta ägg från en okänd. Hon känner dock att hon vill gärna att barnet skulle få samma gener som hon och vi är väldigt lika, både till utseendet och sättet. Min dotter är så lik henne så det är skrämmande. Jag käne när hon frågade att, undrar vad hon tycker om jag säger nej, och vi diskuterade det också. Det är nog väldigt bra om man är öppen mot varandra, tror jag. Att alla jobbiga frågor kommer fram. Detta får man också diskutera med en psykolog tillsammans. Jag har tagit en massa prover, allt från hormonprover för att se så att jag är en bra givare, till att kolla så att jag inte har några sjukdomar m.m Vissa prover kostar medan man kan göra vissa på vårdcentralen. Jag tog kontakt med min läkare bara och visade listan på alla prover som skulle tas. Sedan tog jag kontakt med en klinik som tog hormontesterna. Sandra: Det är nog vanligt att känna så som du säger, min syster sa att "tänk, barnet som jag kanske får blir ju faktiskt rent genetiskt dina barns halvsyskon" och det blir ju ganska stort när man lägger upp det så. Men jag ser det så, och det kommer nog din syster också göra, att man ger bort ett ägg bara, och sen bär manju inte barnet, man ammar det inte o s v: jag kommer se det barnet som en del av mig såklart men att jag skulle anse mig själv som mamma till det, det tror jag verkligen inte. Och det är sådant som ni får gå igenom och som jag skrev ovan här så pratar man ju med folk som jobbar med detta och alla såna här frågor kommer upp. Jag tror om du frågar din syster att hon kommer se det som en enorm gåva, att få hjälpa dig till att få barn. Kan det finnas något större som man kan göra för sin syster?? lycka till!!!!!!

Det är absolut fantastiskt det du gör för din syster tycker jag. Jag själv skulle inte vilja ta emot ägg från min syster, nu är ju i och för sig hon för gammal för donation, men jag skulle nog inte ens frågat henne om hon varit yngre. Det skulle kännas konstigt att hennes och mina barn var genetiskt halvsyskon, jag tror att senare i livet kan det uppstå problematik som man inte vill ska uppstå, därför tror jag på anonym donator.

Kram till dig som gör detta för din syster, hoppas innerligt att det kommer gå bra.

Bette

villsågärna38

Äldre 20 Mar 14:54

#11

Oavsett om din syster donerar till dig eller ni gör en korsdonation så kan hon ju hjälpa dig/er vilket ju är en mycket fin gåva. Jag håller nog med Bette, jag hade nog inte heller velat göra en direktdonation men däremot en korsdonation men det är ju så individuellt. Lycka till! Kramar

Nån gång ska det väl ändå gå...

Selfish Geene

Äldre 20 Mar 15:30

#12

ZXC skrev 2010-03-19 21:46:56 följande:

Hejsan När jag först tog upp det här med äggdonation med maken så berättade jag också att jag tänkt fråga lillasyster. Han blev nog lite förvånad och skärrad först, men när han smält förslaget så tyckte han att om syster skulle säga ja så var det ok. Men bara om det blev med hennes ägg... Hon sa ja direkt när jag frågade, men jag bad henne att tänka efter ordentligt och höra med pojkvännen och så. Efter ett par veckor återkom hon och sa ja. Hon har dock inga egna barn och det är nog inte aktuellt än på några år, men nu vet hon ju att hennes ägg funkar! Hon och jag är lika utseendemässigt och skulle barnet bli likt henne så skulle det bli ganska likt mig! Min brors dotter är t ex väldigt lik mig, så det är inget konstigt om barnen liknar någon annan släkting än sina egna föräldrar hos oss! Jag tycker väldigt mycket om min syster, eller jag älskar förresten alla mina syskon! Jag har en syster till, vi är inte lika lika och hon har dessutom en annan ögonfärg. Annars kunde jag lika gärna frågat henne! Först var det psykologsamtalen och dem passerade vi utan problem. Hon poängterade att om vi skulle lyckas så fick jag absolut inte känna att jag stod i tacksamhetsskuld till henne. Det skulle hon tycka var jättejobbigt! Om vi lyckades så lovade jag att försöka glömma hennes insats... (det går inte!...) Två gånger har hon gått igenom dessa jobbig hormonkurer innan ganska smärtsamma äggplock för mig och min make. Hon är en hjältinna! Och två gånger har vi åkt tillsammans hela gänget (jag, maken och syster) till Finland. Jag har försökt göra det hela till trevliga utflykter! En sak har vi alla varit överens om, det är att ingen mer än vi (och ev övriga familjen) hade något med detta att göra, alltså skulle de inte få veta. Den första att få veta ska vara ett eventuellt barn. (Där är dock inte maken riktigt med än, men jag vill absolut berätta tidigt. Typ: "Din snälla moster gav ett ägg till mig för att du skulle bli till!" För om barnet ska få reda på hur det förhåller sig först när h*n blir 18 skulle nog kännas som ett svek!) Nu är det jag, maken, doneringssyster, hennes pojkvän och vår andra syster som vet vad vi gjort. Ingen kompis ska kunna spekulera i om vårt barn liknar syrran eller min make mest... Jag har bara berättat att vi gjort IVF, eftersom jag är 47 så skulle de nog anat det ändå och det är ju ingen lögn! IVF har vi ju gjort, fast med donerade ägg! Efter två färskförsök och tre frysförsök så är jag nu i 21:a veckan!!! Jag hade nästan gett upp, men så lyckades vi vid det allra sista försöket! Jag är faktiskt fortfarande ganska förvånad! Nu hoppas jag att allt ska fortsätta lika bra som det startat och om det gör det så får vi vår efterlängtade baby runt den 1 augusti! Det känns som en saga allting! En saga som forhoppningsvis slutar lyckligt! Så om ni har systrar som vill och kan hjälpa till, låt dem göra det!!! Men prata ordentligt om vad det innebär för er alla så att ni är klara med det innan det ev. blir efterlängtade barn som resultat av era systras fantastiska gåvor! Lycka till! Kram ZXZX PS. Det finns något som heter "epigenetik", exakt hur det slår är väl omtvistat, men en del av det kan omsättas till att ett barns genetiska anlag som liknar moderns förstärks graviditeten. Dvs om en annan kvinna bar samma barn skulle andra anlag komma fram. Som sagt, det tvistas om detta i trådarna här på FL ibland, men det är en mycket intressant tanke iallafall!

Tack för att du delar med dig av din fantastiska historia!! jag grät när jag läste om er resa.
Det är vid sådana här tillfällen man verkligen upplever skillnaden mellan en syster och en "vanlig" vän.

Sandra73

Äldre 22 Mar 08:40

#13

ZXC skrev 2010-03-19 21:46:56 följande:

HejsanNär jag först tog upp det här med äggdonation med maken så berättade jag också att jag tänkt fråga lillasyster. Han blev nog lite förvånad och skärrad först, men när han smält förslaget så tyckte han att om syster skulle säga ja så var det ok. Men bara om det blev med hennes ägg...Hon sa ja direkt när jag frågade, men jag bad henne att tänka efter ordentligt och höra med pojkvännen och så.Efter ett par veckor återkom hon och sa ja. Hon har dock inga egna barn och det är nog inte aktuellt än på några år, men nu vet hon ju att hennes ägg funkar! Hon och jag är lika utseendemässigt och skulle barnet bli likt henne så skulle det bli ganska likt mig! Min brors dotter är t ex väldigt lik mig, så det är inget konstigt om barnen liknar någon annan släkting än sina egna föräldrar hos oss!Jag tycker väldigt mycket om min syster, eller jag älskar förresten alla mina syskon! Jag har en syster till, vi är inte lika lika och hon har dessutom en annan ögonfärg. Annars kunde jag lika gärna frågat henne!Först var det psykologsamtalen och dem passerade vi utan problem. Hon poängterade att om vi skulle lyckas så fick jag absolut inte känna att jag stod i tacksamhetsskuld till henne. Det skulle hon tycka var jättejobbigt! Om vi lyckades så lovade jag att försöka glömma hennes insats... (det går inte!...)Två gånger har hon gått igenom dessa jobbig hormonkurer innan ganska smärtsamma äggplock för mig och min make. Hon är en hjältinna! Och två gånger har vi åkt tillsammans hela gänget (jag, maken och syster) till Finland. Jag har försökt göra det hela till trevliga utflykter!En sak har vi alla varit överens om, det är att ingen mer än vi (och ev övriga familjen) hade något med detta att göra, alltså skulle de inte få veta. Den första att få veta ska vara ett eventuellt barn. (Där är dock inte maken riktigt med än, men jag vill absolut berätta tidigt. Typ: "Din snälla moster gav ett ägg till mig för att du skulle bli till!" För om barnet ska få reda på hur det förhåller sig först när h*n blir 18 skulle nog kännas som ett svek!) Nu är det jag, maken, doneringssyster, hennes pojkvän och vår andra syster som vet vad vi gjort. Ingen kompis ska kunna spekulera i om vårt barn liknar syrran eller min make mest...Jag har bara berättat att vi gjort IVF, eftersom jag är 47 så skulle de nog anat det ändå och det är ju ingen lögn! IVF har vi ju gjort, fast med donerade ägg!Efter två färskförsök och tre frysförsök så är jag nu i 21:a veckan!!! Jag hade nästan gett upp, men så lyckades vi vid det allra sista försöket! Jag är faktiskt fortfarande ganska förvånad! Nu hoppas jag att allt ska fortsätta lika bra som det startat och om det gör det så får vi vår efterlängtade baby runt den 1 augusti!Det känns som en saga allting! En saga som forhoppningsvis slutar lyckligt!Så om ni har systrar som vill och kan hjälpa till, låt dem göra det!!! Men prata ordentligt om vad det innebär för er alla så att ni är klara med det innan det ev. blir efterlängtade barn som resultat av era systras fantastiska gåvor!Lycka till!KramZXZXPS. Det finns något som heter "epigenetik", exakt hur det slår är väl omtvistat, men en del av det kan omsättas till att ett barns genetiska anlag som liknar moderns förstärks graviditeten. Dvs om en annan kvinna bar samma barn skulle andra anlag komma fram. Som sagt, det tvistas om detta i trådarna här på FL ibland, men det är en mycket intressant tanke iallafall!

Underbart att höra att slutet kan bli så lyckligt. Din historia ger nog hopp åt många andra som har kämpat länge.

Lycka till med graviditeten!

Systerns äggceller?

INNEHÅLL