Upprepade mf innan första barnet - hur kände ni inför syskonförsök?

Ja visst är det jobbigt! Innan första sonen kom fick vi 2 MF och förlorade ett barn (tog 2,5 år innan han blev till efter att vi förlorat sonen). Och sedan kom han äntligen. Och sedan när vi skulle försöka på syskon så var jag rädd för att få MF så fort jag blev gravid.  Men det gick på första försöket och allt gick bra.
Nu när vi försöker på en fyra så har vi snart vart utan p-medel i ett år och ett MA har vi hunnit med. Så jobbigt är det. Och rädslan för ännu ett MF/MA är stor. Och jagvet att jag kommer få fler VUL sedan då jag blir gravid (ska tvinga till mig om inte annat)
Men rädslan kommer man nog aldrig över.

Lycka till!!

Tack! Och tack för ditt svar! Det låter som en jobbig resa ni har gjort, men samtidigt fattar jag det som att ni ändå "bara" haft ett MA under försöken med trean och fyran? Det låter hoppfullt. Hur upptäcktes det? Gjorde ni tidiga VUL?

Nej, rädslan kommer man nog aldrig över. Vi hade även komplikationer med sonen, han var tillväxthämmad och kom prematurt, så jag är inte sugen på att vara gravid igen. Det är bara skräck! Men samtidigt vill jag så gärna få fler barn. Ni är modiga som försöker igen, tycker jag.

Jag hade inte riktigt samma men jag hade ett X innan första barnet och efter det tog det nästan 1 år innan jag vart gravid igen. Sedan hade jag en jättejobbig graviditet eftersom jag drabbades av livmoderhalscancer under graviditeten.

Så när vi skulle skaffa barn 2 var jag jättenervös.
Men det tog sig på första försöket och allt gick hur bra som helst.

Lycka till!

Oj, det var tråkigt att höra om livmoderscancern! Gick det att operera när du var gravid?

Hur länge väntade ni med att försöka med nummer två? Hur resonerade ni innan ni började försöka? Fantastiskt att det gick så bra! Skönt att höra.

Ja, det gick att operera. Jag koniserades två gånger under graviditeten och man fick bort allt.

Vi väntade inte speciellt länge. Blev gravid när sonen var 14 månader så det skiljer ganska exakt två år emellan dem. Trodde ju inte att det skulle gå så fort

Ghost: Tack för dina ord! Just det där att det "kan gå bra" är ju faktiskt det enda man har att hålla sig i och jag tänker att det ändå kommer att vara en viss skillnad nu, jämfört med innan sonen föddes - för då hade man inget bevis på att det skulle kunna gå vägen och vi tänkte ofta att vi nog tillhörde den lilla grupp som aldrig får något levande barn. Nu vet vi att det kan gå vägen. Och det är en stor tröst.

Hur var det känslomässigt att få ett nytt MA, nu när du har barn i livet?

Snillis: Känner igen mig i det där att insikten om det jobbiga kommer först nu, efteråt. Tror dels därför jag blir så rädd för att försöka med syskon, eftersom det är först nu jag känner en stor trötthet och sorg. Innan handlade det mesta bara om att försöka igen, ta reda på mer om missfall och om man kan göra något åt det. Man tillät sig aldrig att sörja (kanske var det så med din sjukdom också?) när man var mitt uppe i det. Är lite rädd att jag är för trött att ge mig in i den här svängen igen... Hur har du hanterat rädslan för ett nytt X? Har du fått behålla äggledaren?

När jag blev gravid med andra barnet gjorde jag en kontroll tidigt för att upptäcka ev, utomkveds. Jag kan inte minnas att jag kände mig direkt orolig trots att den "dåliga" äggledaren fanns kvar (och det visade sig att det var på den sidan jag blev gravid även andra gången).

Men nu behöver jag inte oroa mig mer för det blir inga fler barn här

Skönt att ha fattat ett beslut om inga flera barn! Jag längtar till det att jag känner mig färdig, oavsett när det blir.

Bra att inte vara en person som oroar sig så mycket. Jag tror dessvärre att jag alltid varit det litegrann, dvs någon som oroar sig, och att det inte blivit bättre av alla motgångar när det gällt att få barn. Jag har också min dåliga äggledare kvar, på gott och ont, och båda graviditeterna som varit sedan dess (varav det blev ett barn) har varit på den andra sidan, så min dåliga sida är inte prövad än. Dessvärre fick jag en ganska allvarlig reaktion av narkosen under operationen så det är lite osäkert om jag kan sövas eller ej, tror att det i sig också har blivit ett orosmoment, som är lite jobbigt att hantera nu när jag faktiskt har ett barn som behöver mig. Men jag har förstått att ett tidigt upptäckt x kan tas bort med cellgifter också, så det låter bra.

Jag plockar upp min egen tråd igen och kollar om det är någon i liknande sits som jobbar på syskon?

Ser att det var i mars jag skrev det här och kan säga att jag inte är ett enda steg närmare att försöka igen. Det trodde jag helt klart i mars att jag skulle vara nu. Då trodde jag t o m att vi skulle försöka innan sommaren. Men nu känns det läskigare än någonsin. Suck.

Hej!

Jag gick igenom tre MF och två misslyckade IVF-försök under en period av knappt 18 månader. Det var så påfrestande att jag, efter mitt tredje missfall, slutade mitt jobb. Bara två månader efter vårt sista IVF-försök (som fick ske utomlands, till på köpet, pga ålder) blev jag gravid naturligt med vår son, som nu är knappt två år.

Jag ammade länge, han delammades tills han var c:a 17 månader (nu i mars/april). VI har gjort syskonförsök även under tiden jag ammade, men då hände ingenting. Jag har velat ha ett syskon, min man har ibland varit litet tveksam. Men jag har ofta tänkt att jag inte vill att min pojke ska lida om vi bryr oss för mycket om att kämpa för ett till barn eller att deppa för mycket om det inte går. Jag plussade nu i juli, men fick i v. 7 veta att graviditeten var ofostrig, sedan i v. 10 att det visst fanns ett foster men att det hade dött i v.6-7. Nu är jag i v. 12 och går igenom missfallet sedan i går kväll. Visst har det kännts mycket ledsamt, men det går absolut inte att jämföra med hur jag kände när jag inte hade något barn. Vår son är så ljuvlig och vi gläds ju, förstås, varje dag över vårt lilla mirakel!
Just i dag är det ju inte så kul precis, med massor av värk och blod. Men det går över. Maken gick hem efter lunch och har nu varit ute hela eftermiddagen med vår pojke, så att jag kan ha ont i fred s a s.

VI kommer troligen att göra ett nytt försök väldigt snart, eftersom jag har åldern emot mig (min man är några år yngre) hinner man liksom inte tveka. Nu har min man t o m sagt att han gärna vill att vi försöker med Pergotime och att han inte skulle ha något emot tvillingar! (frågan är om jag orkar det dock. Jag hade en väldigt lång återhämtningstid efter mitt ks och vet inte om jag skulle orka med två bebisar och en "toddler" efter ett ks) Men vi kommer att fortsätta att vara lyckliga, vad som än händer. VI har ju vår underbara son! Och det har du och din man också. Så vilket beslut ni än kommer fram till - så har säkert även ni en "grundlycka", eller hur?

Om jag inte hade fått min son hade jag definitivt haft en "grundsorg" i mitt hjärta för resten av livet.

Lycka till - vad ni än bestämmer er för.

Primrose: Jag beklagar verkligen att du behöver gå igenom ytterligare ett missfall. Men det glädjer mig att du kan se det positiva i livet ändå! Jag är så rädd att behöva kastas tillbaka i mörkret igen, om man får fler mf, även om jag har sonen. Men du har ju så rätt, nu har man ju så klart mer att glädjas åt än vid mf:n innan sonen.

Men just för sonen skull är jag rädd för fler mf (och även utomkveds som det var  i mitt fall). Rädd för att hamna på sjukhus när han behöver mig, rädd för komplikationer osv. Jag hade även en tuff graviditet senast, med illamående, högt blodtryck osv, som slutade i ett akutsnitt i vecka 36 då sonen var tillväxthämmad och på tok för smal. Hur skulle det gå nu när jag har barn?

Samtidigt vill jag ju att sonen ska få syskon. Och jag har alltid velat ha flera barn. Usch, vad svårt det här är.

Tack för dina uppmuntrande ord! Hoppas du känner att du snart mår bättre! Och jag håller med om det du skriver om grundlycka och grundsorg. Visst är det helt klart så!