När jag födde min dotter för tre år sen så tyckte jag att den förlossningen var helt ok förutom att den tog över 24 timmar. Men det jag tyckte va så fruktansvärt o bara så jobbigt var när jag skulle krysta ut henne.. Jag fick någon slags panikångest o ville bara fly fältet.. Nu sitter jag här igen med magen i vädret och det är ca 3 veckor kvar till bf.. Hur kan jag förbereda mig för att inte få panik den här gången?
Hej!
Ville bara tipsa om en bok och en artikel som jag själv gillar. Har du läst Gudrun Abascals böcker? "Att möta förlossningssmärtan" är väldigt bra.
Kolla in denna sida också om du är nyfiken. Jag känner mig själv mycket peppad denna gång efter att ha läst detta!
www.barnmorska.net/artiklar/forlossning/103-dyktekniken.html
Lycka till!
Ps: Kanske även kolla upp en Doula? Verkar som att folk gillar det! Ds.
Jag har bara fött ett av mina barn den normala vägen, så jag kan inte jämföra mina förlossningar, men det sägs ju att det är HELT annorlunda andra gången. Alltså att det går så hemskt mycket lättare andra gången. Så med det i tanken så kanske du vågar?
jag ska fixa det här, MEN det känns lite jobbigt inför att krysta måste jag säga
Jag ska ha nr 2 om några veckor och jag förstår din oro!
Jag kämpade på under min förlossning, ylade och bar mig åt men kände aldrig att jag ville kasta in handduken - förrän jag hade krystat 2 gånger. Då tog BM min hand och förde ner den så jag kunde känna på huvudet som började sticka ut. Då kände jag jättestarkt att nä fyfan dethär var jävligt läskigt, jag vill inte längre.
Då tänkte jag på en helt annan grej som jag hade varit med om, jag seglade en skonert och det blåste storm på Nordsjön, storseglet gick sönder, alla var trötta, det var mitt i natten, hur farligt som helst, vi gick på kryss baklänges och motorn hjälpte inte alls. Då kände jag likadant, nu vill jag bara gömma mig, jag vill inte längre. Direkt när jag hade tänkt det insåg jag att det alternativet inte kommer hjälpa mig eller de andra. Det var bara att rätta till flytvästen och hjälpa till att få ordning på båten.
Jag plockade fram det minnet (halvt omdevetet, insåg väl att jag knappast kunde lubba ner och ta en taxi hem med huvudet halvvägs mellan benen), trängde bort flyktkänslan och fokade på att krysta. 3 krystningar senare kom han ut!
Vi är alla olika men för mig funkade detta, i stundens allvar "tränga bort" dåliga tankar och ge järnet med hjälp av det minnet. Nu väntar jag nr 2 och är lika nojig igen just för att krysta och brista, men vi klarar ju så otroligt mycket mer än vad vi tror!
Vic