Ni som redan har biobarn...

Hej lilla molnet!
Jag kan kanske inte komma med något bra svar, eftersom jag inte har och aldrig kommer att få några genetiska barn. Äggdonation är enda möjligheten för oss att få barn, förutom adoption då. Vet inte, ville bara visa att det finns fler som behöver ÄD här.
Jag tvivlar inte på att jag kommer att älska mitt barn över allt annat oavsett om det kommer till genom ÄD eller är adopterat. Men jag undrar ändå ibland om man någonsin kommer över att man inte kan få genetiska barn på naturlig väg...Jag tror att jag hade varit helt öppen mot barnen om deras olika ursprung, men samtidigt försökt visa att de är lika älskade och lika mycket mina barn båda två i a f... Inlägget blev kanske lite flummigt...
Kram

Hej vi är ett par som har genomgått en ÄD och är nu i 21 veckan.

Att förklara för barnet: ja MEN man kommer nog att försöka väva in det som en saga så att säga, så det inte kommer som en chock när barnet når pubertet. Sedan tror jag inte att barnet kommer att ha ngn speciell längtan att "söka sina rötter" eftersom det inte finns några rötter eller vad man ska säga.

Om barnet liknar sin BIO-mamma: Hmmm vad ska man säga, kommer nog inte kännas på ngt speciellt sätt tror jag iom att, från den dagen bebisen kan uppfatta röster ljus mm. mm. så påbörjas det sociala arvet att ta form. Så även om barnet liknar ngn vi aldrig kommer att få veta vem det är så liknar det mera oss till sättet att vara. :)

Hoppas detta inte vart rörigt på ngt sätt

Hej,
Jag har min syster som ÄD. Genetiskt är det det närmaste jag kan komma, då jag och min syster har 50% samma gener. Hoppas att det blir ett barn, och då kommer jag att tidigt berätta; "Mina ägg var slut, och som tur var fick jag ägg av din moster". Det får komma naturligt.

hej,

Förstår ditt dilemma. Vi kände samma sak. Vi har ett barn som tillkommit efter spermiedonation (SD). När vi ville göra syskonförsök diskuterade vi redan från början vad vi skulle göra om det inte skulle fungera, och alternativet till fler barn skulle vara adoption ( då man inte får kombinera ÄD och SD). Att ha barn med olika ursprung kändes svårt tyckte vi. Men vi kände också att ju mer vi pratade om det ju mer övertygade blev vi av att det var barn vi ville ha.

Vi kunde tom. skratta åt vår "oro" då vi kände igen den från förra gången då vi ställdes inför det faktum att vi inte kunde få egna bio-barn. SD kändes då onaturligt, ja tom äckligt till en början. Men ju mer det fick sjunka in ju mer tilltalande blev det den gången. Men då hade vi ju inga barn. Det är annorlunda när det gäller syskon för hur skall man förhålla sig till skillnaden? och hur kommer man att känna själv som förälder.... (Det var vi mest oroliga för).

För min man var det dock inte lika enkelt att säga att om det inte fungerar med våra syskonförsök så adopterar vi.

Det finns inga svar på frågor och funderingar som dessa. Men det är viktigt att diskutera det och komma fram till vad man känner är bäst. Känslorna utvecklas ju också med tiden. Det som man tidigare kände var otänkbart kan helt plötsligt framstå som fantastiskt - för att man fått andra persepektiv på det genom att prata om det och lära sig mer.

Sara