Sjukhus i 6 månader..hur får man upp modet igen?

Hej

Jag har inte legat på sjukhus så länge än, bara tre månader. Men har varit nära att ge upp, gått in i väggen flera gånger under den tiden. Det är oerhört påfrestande och slitande på psyket.
Jättebra att ni pratar varje dag, fråga inte så mycket om bebisen utan prata mer om saker som händer utanför sjukhuset. Det är skönt att inte bara prata om hur det går med bebisen. Ifall det inte är för långt bort tycker jag du ska ta en helg och åka dit. Det kommer vara guld värt för din vänninna att få lite påhälsning. Ta med fika och ta med henne ut på en promenad, fika, shopping, museum vad som, man behöver en totalbreak från sjukhuset emellanåt men det är svårt at göra det själv det blir lätt att man bara sitter på sjukhuset hela dagen.

Hoppas att din vänninna snart får komma hem med barnet igen.

Jag var inne på sjukhuset i 2,5 månad och höll på att knäckas psykiskt av det (sedan förlorade vi våran ena tvilling också). Det enda du kan göra som vän är att hålla kontakten, det är jätteviktigt och även prata om annat. Hur gammal är hennes sambos barn? Det känns som om behöver sin sambo där även en stund på helgerna, själv klarar man inte det. Du verkar vara en toppenvän iallafall! Tycker också att hon skall kräva fakta av personalen på sjukhuset, ofta så får man en ansvarig läkare och sköterska, har hon inte det så skall hon kräva det så man kan vända sig till en person och få besked! Kuratorhjälp brukar de också erbjuda.

Pre mamma: Hoppas ni slipper vara på sjukhus så länge!
När de ett tag var på hemsjukhuset hälsade jag på oftare, men mest har de varit i Lund & nu i Linköping så då är det för långt att åka på eftermiddagen.
Jag & hennes mamma var där i lördags & det var jättemysigt.
Men sen har det hela tiden varit att de ska få flytta till hemsjukhus, men sen händer nåt så de fått stanna så det har varit svårt att planera in besök.

Therese: Beklagar att inte båda era små stannade hos er :(
Sambons barn är väl 8 & 12 eller nåt år äldre. De tycker inte det är så spännande att vara med på sjukhuset, sen har ju deras mamma dem hela veckorna samt alla de helger som han behövt vara med på sjukhuset så det är det bästa för hans barn att han åker hem till dem.

Tycker det verkar funkat bra tidigare, men det är nu det sista som allt verkar så "hopplöst" rörigt. Mycke beror det väl på att han är gulmärkt & de ligger på barn nu.

Tack för era tankar. Ska försöka hitta nån dag att åka upp så fort det går igen.

Du låter som en superkompis iallafall som stöttar henne så mycket du kan igenom detta. Tipsa henne om detta forumet så får hon mer stöd och råg från oss som är i samma situation. Det har hjälpt massor för mig

Min ena vän gjorde en sak för mig när jag var riktigt nere.
Tydligen kan man skicka brev till sjukhuset så hon letade upp ett jätte jätte roligt kort med någon rolig bild på sen skrev hon bara ett par rader i det.

Det var så himla oväntat att få vykort  till sjukhuset och ett så roligt vykort.
Men det var verkligen en ljusglimt i mörkret för mig iallafall.

Du låter som en fin vän och som andra redan skrivit så hjälper det så mycket när någon bara lyssnar och finns där.

Som de andra redan sagt; bara din trådstart här visar att du verkar vara precis en sån vän som förstår, just att du är ödmjuk och säger att du inte kan föreställa dig hur jobbigt det är för dem. Jag hade själv behövt en sån vän när vi var inlagda! För oss kändes det som om de flesta vänner var rädda för att ta kontakt då de inte visste hur hälsan var med barnen, och själv så orkade man inte ringa.
Man känner sig så utlämnad där i sjukhuskaoset då läkare hela tiden säger olika. Fortsätt att ringa och hälsa på, speciellt när hon är ensam och mannen är hemma med de andra barnen.

Jag vet hur ni känner er vi låg 7 mån på hstd sjukhus med vår dotter som är född i vecka 25 och lungsjuk .

Flissi, vilken fantastisk fin vän du är! Jag är säker på att du betyder mkt för din kompis.
Jag tror dock inte att du kan göra så mkt i nuläget ang bubblan som hon lever i. Det kommer nog vara så tills att de skrivs ut från sjukhuset. Vi låg inne 4 månader med vår förtidigt födda dotter, jag hade jätte svårt att lyssna på vardagliga ting som anhöriga talade om men det är ju ändå viktigt att bli påmind om att livet faktiskt fortsätter som vanligt utanför sjuhusets väggar. Hoppas allt gå bra för din kompis son. KRAM!

Såg att tråden fått några fler inlägg, nån vecka efter att jag skrev blev han opererad med ny shunt & det gick bra.
Så fort de kom tillbaka till hemsjukhuset blev hon sitt vanliga glada jag. Sån lättnad.
Det var extremt dålig kommunikation mellan alla inblande parter så det & all tid bakom gjorde väl att det blev för mycket.
I tisdags var de sista dagen på sjukhus.
Äntligen har de fått komma hem, efter 6 månader & 8 dagar på sjukan.
Verkar som hon bara vill lägga denna tid bakom sig & jag hoppas hon klarar det!

Tack för era svar & lycka till med era små!!